05 nov 2015 06:01

05 nov 2015 06:01

Inget akutfall – vilka rättigheter har man då?

SJUKVÅRDEN

  Skriv ut artikeln      Rätta fel

För ett tag sedan snavade min man, 69 år, i vår branta trappa och föll. Tur i oturen var att han inte slog i huvudet utan studsade på ena knät nedför och landade med ena foten under sig. Jag insåg direkt att något borde ha gått sönder och att jag själv inte kunde få upp honom. Han hade svåra smärtor i både knä och fotled. Ambulans tillkallades. Efter en kort inspektion menade ambulanspersonalen att inget var svullet och att han varken behövde sjukhusvård eller bandagering. Så ambulansen åkte tillbaka med ett råd till oss att kontakta vårdcentralen om någon dag, om värken inte gav med sig.

Man blir i det läget nästan lite generad över att man beklagat sig för ett så futtigt olyckstillbud. Maken tog värktabletter och försökte hoppas på en bättring med vila och högläge för ben och fot. Han stod ut i flera dagar. Men smärtorna tilltog. Efter att ha kontaktat sjukvårdsupplysningen och meddelat att han faktiskt inte kunde böja benet för att komma in i vår lilla bil, fick han en liggande transport till sjukhuset i Skövde.

Där konstaterades att han brutit fotleden, som gipsades direkt. I knät fanns en fraktur, men för att åtgärda den måste man först öppna knät och därefter göra en ny beräkning inför en andra operation.

Och där står vi nu. Hans första operation för att kolla knät har skjutits upp tre gånger för att det kommit in akutfall, som måste gå före. Förberedelser med fasta, tvagning o.s.v. har gjorts gång på gång – och sen ingen operation.

Det är då jag börjar fundera: Om han kommit in med ambulansen direkt, när vi tillkallade den, då hade han varit ett akutfall, fått tillgång till operation och varit hemma vid det här laget. Nu hamnade han i en annan kategori, men vilken då? Och med vilka rättigheter?

Jag vill direkt säga att detta inte är en kritik mot sjukhuspersonalen, som är väldigt förstående och omtänksam. Man beklagar verkligen alla uppskjutna operationer. Brist på resurser ligger bakom.

Jag tänker framåt och blir orolig för den framtid som väntar, när man blir skröpligare och mer i behov av omsorg. Man är så beroende av att den personal som man först kommer i kontakt med har tillräcklig kompetens och inlevelseförmåga. Om inte, så kan man landa i en lång kedja av destruktiva situationer, som känns övermäktiga att på egen hand ta sig ur. Ändå startade förloppet alltid i något som i sig var ”akut”, även om det bara var i mitt liv. Det är sånt som vårdpersonal måste förstå och på bästa sätt hantera. Vissa var nog tyvärr frånvarande just den dagen när utbildningen gick igenom begreppet ”empati.

Nu får vi bara hoppas att det inte kommer in fler akuta operationer, så att min stackars man får vänta ännu längre på den operation som han skulle ha haft för en dryg vecka sedan...

Fru Tankfull

För ett tag sedan snavade min man, 69 år, i vår branta trappa och föll. Tur i oturen var att han inte slog i huvudet utan studsade på ena knät nedför och landade med ena foten under sig. Jag insåg direkt att något borde ha gått sönder och att jag själv inte kunde få upp honom. Han hade svåra smärtor i både knä och fotled. Ambulans tillkallades. Efter en kort inspektion menade ambulanspersonalen att inget var svullet och att han varken behövde sjukhusvård eller bandagering. Så ambulansen åkte tillbaka med ett råd till oss att kontakta vårdcentralen om någon dag, om värken inte gav med sig.

Man blir i det läget nästan lite generad över att man beklagat sig för ett så futtigt olyckstillbud. Maken tog värktabletter och försökte hoppas på en bättring med vila och högläge för ben och fot. Han stod ut i flera dagar. Men smärtorna tilltog. Efter att ha kontaktat sjukvårdsupplysningen och meddelat att han faktiskt inte kunde böja benet för att komma in i vår lilla bil, fick han en liggande transport till sjukhuset i Skövde.

Där konstaterades att han brutit fotleden, som gipsades direkt. I knät fanns en fraktur, men för att åtgärda den måste man först öppna knät och därefter göra en ny beräkning inför en andra operation.

Och där står vi nu. Hans första operation för att kolla knät har skjutits upp tre gånger för att det kommit in akutfall, som måste gå före. Förberedelser med fasta, tvagning o.s.v. har gjorts gång på gång – och sen ingen operation.

Det är då jag börjar fundera: Om han kommit in med ambulansen direkt, när vi tillkallade den, då hade han varit ett akutfall, fått tillgång till operation och varit hemma vid det här laget. Nu hamnade han i en annan kategori, men vilken då? Och med vilka rättigheter?

Jag vill direkt säga att detta inte är en kritik mot sjukhuspersonalen, som är väldigt förstående och omtänksam. Man beklagar verkligen alla uppskjutna operationer. Brist på resurser ligger bakom.

Jag tänker framåt och blir orolig för den framtid som väntar, när man blir skröpligare och mer i behov av omsorg. Man är så beroende av att den personal som man först kommer i kontakt med har tillräcklig kompetens och inlevelseförmåga. Om inte, så kan man landa i en lång kedja av destruktiva situationer, som känns övermäktiga att på egen hand ta sig ur. Ändå startade förloppet alltid i något som i sig var ”akut”, även om det bara var i mitt liv. Det är sånt som vårdpersonal måste förstå och på bästa sätt hantera. Vissa var nog tyvärr frånvarande just den dagen när utbildningen gick igenom begreppet ”empati.

Nu får vi bara hoppas att det inte kommer in fler akuta operationer, så att min stackars man får vänta ännu längre på den operation som han skulle ha haft för en dryg vecka sedan...

Fru Tankfull

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.