27 nov 2015 13:23

27 nov 2015 13:23

Klimatmötet i Paris – så blir det!

Debatt:

Inför klimatmötet är det viktigt att slå fast vad som är rimliga förväntningar. Då undviker vi onödig besvikelse, kan klargöra Sveriges roll och hur resultatet bäst används lokalt och nationellt.

Utifrån förberedande möten, inlämnade klimatåtaganden och tidigare klimattoppmöten, slår vi fast fem punkter:

1. Kollapsen undviks. Under andra förhandlingsveckan kommer det troligtvis talas om en kollaps i förhandlingarna. När samma parter förhandlat samma fråga i över tjugo år och ruinens brant närmar sig vill ingen vika sig först. Men alla förlorar på att ramla över kanten och skulle innebära stora politiska kostnader. Dessutom finns en större medvetenhet om riskerna och kostnaden för åtgärder anses lägre.

2. Några bestämmer mer. I FN-sammanhang har alla länder en röst, men i praktiken kommer mycket handla om de största utsläpparna, med USA och Kina i spetsen. De måste hitta en modell för utsläppsminskningar som tar hänsyn till historiskt ansvar och ekonomiska resurser, utan att dela upp världen i rika och fattiga. De största utsläppsländerna måste vara rimligt nöjda för att avtalet ska få betydelse.

3. Juridiskt bindande light. Sverige och EU vill ha ett juridiskt bindande avtal, vilket USA inte kan acceptera. Det löser man genom att göra det rättsligt bindande att rapportera in, men inte uppfylla, sina bidrag – då kan alla säga att man fick det man önskade. Ett ambitiöst avtal som gör det aptitligt att leva upp till åtagandena är viktigare än juridiken.

4. Djävulen är i detaljerna. Det som saknats i den allmänna debatten, men som är avgörande för avtalets trovärdighet och tilliten mellan länderna, är hur utsläppen ska mätas, rapporteras och verifieras. Det finns stora skillnader mellan ländernas åtaganden – därför måste man kunna lita på att de inrapporterade siffrorna stämmer. Bara under hösten har olika beräkningar visat Kinas utsläpp som tio miljarder högre, eller lägre, än trott. Därför är MRV centralt för att löften ska anses trovärdiga.

5. Avtalet räcker inte. Efter Paris kommer många slå fast att avtalet inte kommer rädda klimatet. Men FN bidrar med en gemensam arena för att hitta vägarna till att utnyttja potentialen i de utsläppsmarknader som växer upp världen över. Det är sedan upp till andra aktörer att agera. EU kommer i bästa fall skärpa sitt mål om 40 procent minskade utsläpp till 2030. Sverige ska uppfylla målen om en fossilbränsleoberoende fordonsflotta år 2030 och att på sikt bli fossilfritt. Till sin hjälp har staten kommuner med tuffare klimatmål, företag som lovat att bli 100 procent förnybara och individer med ett starkt klimatdriv. Sammantaget kan det nå ända till tvågradersmålet.

Vi åker till Paris med högt ställda men realistiska förväntningar. Nu läggs grunden – tillsammans måste vi utnyttja det för att nå en effektiv, långtgående klimatpolitik!

Daniel Engström Stenson

Kajsa Sterner

Mattias Goldmann

COP21-delegationen från den gröna och liberala tankesmedjan Fores med klimatforhandling.se

Inför klimatmötet är det viktigt att slå fast vad som är rimliga förväntningar. Då undviker vi onödig besvikelse, kan klargöra Sveriges roll och hur resultatet bäst används lokalt och nationellt.

Utifrån förberedande möten, inlämnade klimatåtaganden och tidigare klimattoppmöten, slår vi fast fem punkter:

1. Kollapsen undviks. Under andra förhandlingsveckan kommer det troligtvis talas om en kollaps i förhandlingarna. När samma parter förhandlat samma fråga i över tjugo år och ruinens brant närmar sig vill ingen vika sig först. Men alla förlorar på att ramla över kanten och skulle innebära stora politiska kostnader. Dessutom finns en större medvetenhet om riskerna och kostnaden för åtgärder anses lägre.

2. Några bestämmer mer. I FN-sammanhang har alla länder en röst, men i praktiken kommer mycket handla om de största utsläpparna, med USA och Kina i spetsen. De måste hitta en modell för utsläppsminskningar som tar hänsyn till historiskt ansvar och ekonomiska resurser, utan att dela upp världen i rika och fattiga. De största utsläppsländerna måste vara rimligt nöjda för att avtalet ska få betydelse.

3. Juridiskt bindande light. Sverige och EU vill ha ett juridiskt bindande avtal, vilket USA inte kan acceptera. Det löser man genom att göra det rättsligt bindande att rapportera in, men inte uppfylla, sina bidrag – då kan alla säga att man fick det man önskade. Ett ambitiöst avtal som gör det aptitligt att leva upp till åtagandena är viktigare än juridiken.

4. Djävulen är i detaljerna. Det som saknats i den allmänna debatten, men som är avgörande för avtalets trovärdighet och tilliten mellan länderna, är hur utsläppen ska mätas, rapporteras och verifieras. Det finns stora skillnader mellan ländernas åtaganden – därför måste man kunna lita på att de inrapporterade siffrorna stämmer. Bara under hösten har olika beräkningar visat Kinas utsläpp som tio miljarder högre, eller lägre, än trott. Därför är MRV centralt för att löften ska anses trovärdiga.

5. Avtalet räcker inte. Efter Paris kommer många slå fast att avtalet inte kommer rädda klimatet. Men FN bidrar med en gemensam arena för att hitta vägarna till att utnyttja potentialen i de utsläppsmarknader som växer upp världen över. Det är sedan upp till andra aktörer att agera. EU kommer i bästa fall skärpa sitt mål om 40 procent minskade utsläpp till 2030. Sverige ska uppfylla målen om en fossilbränsleoberoende fordonsflotta år 2030 och att på sikt bli fossilfritt. Till sin hjälp har staten kommuner med tuffare klimatmål, företag som lovat att bli 100 procent förnybara och individer med ett starkt klimatdriv. Sammantaget kan det nå ända till tvågradersmålet.

Vi åker till Paris med högt ställda men realistiska förväntningar. Nu läggs grunden – tillsammans måste vi utnyttja det för att nå en effektiv, långtgående klimatpolitik!

Daniel Engström Stenson

Kajsa Sterner

Mattias Goldmann

COP21-delegationen från den gröna och liberala tankesmedjan Fores med klimatforhandling.se

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.