24 sep 2016 06:00

24 sep 2016 06:00

Alliansen har ansvar för utanförskapsproblemen

Debattreplik:

  Skriv ut artikeln      Rätta fel

I ett debattinlägg på SLA:s ledarsida den 19 september så konstaterar Cecilia Widegren och Jessika Polfjärd från Moderaterna att det är oroväckande att Socialdemokraterna nu i halvtid av den nuvarande mandatperioden inte har någon plan för att komma till rätta med de stora problem vi har i våra utanförskapsområden.

Inlägget är det senaste i en lång rad av inlägg där Cecilia Widegren och hennes allianskollegor gör allt för att distansera sig från de problem de själva varit med och skapat. Det visar på en häpnadsväckande brist på självinsikt och självkritik och det finns all anledning att rekapitulera den historia som ligger bakom utvecklingen av våra utanförskapsområden.

I oktober 1991 tillträdde regeringen Bildt. Det första som skedde var att man rev upp det så kallade Luciabeslutet som Socialdemokraterna tagit 1989 och som avsevärt begränsade invandringen till Sverige. Därmed påbörjades en för Sverige mycket negativ utveckling.

Första gången som dåvarande Folkpartiet, nuvarande Liberalerna, räknade antalet utanförskapsområden var 1990. Då fanns det med de dåvarande definitionerna 3 stycken. Mätningarna fortsatte fram till 2012 och då var man uppe i 186 utanförskapsområden. Dessutom hade polisen fått 52 så kallade No go-zoner. Tycker Cecilia Widegren och hennes Allianskollegor att det har varit en positiv utveckling för Sverige?

Från oktober 1991 och fram till dags dato har de borgerliga regerat i 11 år och Socialdemokraterna i 13 år.

Att efter åtta år av alliansstyre och i halvtid av den nuvarande mandatperioden kritisera den socialistiska regeringen för att man inte har någon plan för att komma till rätta med problemen i utanförskapsområdena förefaller minst sagt märkligt. Det är som om problemen i utanförskapsområdena inte existerade när Alliansen regerade, trots att utvecklingen i själva verket pågått i minst 25 år.

Migrationsverket har i två tilläggsbeslut tilldelats 60 miljarder kronor utöver befintligt anslag för åren 2016 och 2017. Detta räckte inte. Den 19 september meddelar regeringen att man skjuter till ytterligare 3,5 miljarder för att förbättra asylmottagandet. Svensk invandringspolitik har blivit ett slukhål utan botten. Som jämförelse kan nämnas att det kostar cirka 4,5 miljarder per år att lyfta svenska fattigpensionärer till en rimlig levnadsnivå. Man kan lugnt påstå att det kostar på för de svenska skattebetalarna när sju av våra riksdagspartier bestämt sig för att Sverige ska vara en humanitär stormakt.

Cecilia Widegren och hennes allianskollegor kan peka finger åt regeringen hur mycket de vill, i hur många insändare som helst, men det förändrar inte deras ansvar för den nuvarande situationen.

Stefan Hallberg

Sverigedemokraterna Karlsborg

I ett debattinlägg på SLA:s ledarsida den 19 september så konstaterar Cecilia Widegren och Jessika Polfjärd från Moderaterna att det är oroväckande att Socialdemokraterna nu i halvtid av den nuvarande mandatperioden inte har någon plan för att komma till rätta med de stora problem vi har i våra utanförskapsområden.

Inlägget är det senaste i en lång rad av inlägg där Cecilia Widegren och hennes allianskollegor gör allt för att distansera sig från de problem de själva varit med och skapat. Det visar på en häpnadsväckande brist på självinsikt och självkritik och det finns all anledning att rekapitulera den historia som ligger bakom utvecklingen av våra utanförskapsområden.

I oktober 1991 tillträdde regeringen Bildt. Det första som skedde var att man rev upp det så kallade Luciabeslutet som Socialdemokraterna tagit 1989 och som avsevärt begränsade invandringen till Sverige. Därmed påbörjades en för Sverige mycket negativ utveckling.

Första gången som dåvarande Folkpartiet, nuvarande Liberalerna, räknade antalet utanförskapsområden var 1990. Då fanns det med de dåvarande definitionerna 3 stycken. Mätningarna fortsatte fram till 2012 och då var man uppe i 186 utanförskapsområden. Dessutom hade polisen fått 52 så kallade No go-zoner. Tycker Cecilia Widegren och hennes Allianskollegor att det har varit en positiv utveckling för Sverige?

Från oktober 1991 och fram till dags dato har de borgerliga regerat i 11 år och Socialdemokraterna i 13 år.

Att efter åtta år av alliansstyre och i halvtid av den nuvarande mandatperioden kritisera den socialistiska regeringen för att man inte har någon plan för att komma till rätta med problemen i utanförskapsområdena förefaller minst sagt märkligt. Det är som om problemen i utanförskapsområdena inte existerade när Alliansen regerade, trots att utvecklingen i själva verket pågått i minst 25 år.

Migrationsverket har i två tilläggsbeslut tilldelats 60 miljarder kronor utöver befintligt anslag för åren 2016 och 2017. Detta räckte inte. Den 19 september meddelar regeringen att man skjuter till ytterligare 3,5 miljarder för att förbättra asylmottagandet. Svensk invandringspolitik har blivit ett slukhål utan botten. Som jämförelse kan nämnas att det kostar cirka 4,5 miljarder per år att lyfta svenska fattigpensionärer till en rimlig levnadsnivå. Man kan lugnt påstå att det kostar på för de svenska skattebetalarna när sju av våra riksdagspartier bestämt sig för att Sverige ska vara en humanitär stormakt.

Cecilia Widegren och hennes allianskollegor kan peka finger åt regeringen hur mycket de vill, i hur många insändare som helst, men det förändrar inte deras ansvar för den nuvarande situationen.

Stefan Hallberg

Sverigedemokraterna Karlsborg