08 okt 2016 06:00

08 okt 2016 06:00

Psykvården gjorde mig till missbrukare

Psykiatrin

Jag är en tjej på 21 år som för cirka tre år sedan började få problem med ätstörningar och mitt psykiska mående blev allt sämre.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Jag ville inte söka hjälp, men mina föräldrar såg hur jag bara blev sämre. De följde med mig till akutmottagningen i Skövde och fick rådet av en läkare att söka oss till psykiatriakuten i Falköping. Där fick vi vänta sex timmar på en bedömning av en läkare. Han tyckte inte mina problem var så allvarliga utan att jag kunde söka mig till vårdcentralen i min hemkommun. Så vi fick åka hem igen.

Samma kväll fick jag självmordstankar, något jag aldrig haft förut, och skar mig i armarna. Fick åka ambulans till Skas och blev inlagd en natt för observation. Träffade där en läkare som tyckte att jag skulle söka vård på psykiatriakuten i Falköping så återigen blev det en tur dit. Fick vänta ganska länge även denna gång, dock träffade jag en läkare som sa att det var ganska fullt på avdelningarna, men att han skulle ordna en plats åt mig.

Jag blev placerad på Beroendeenheten (jag som aldrig haft missbruksproblem). På denna avdelning var det ganska lugnt och jag lärde känna flera patienter i min ålder och äldre, jag blev förbluffad över hur mycket mediciner och droger det cirkulerade inne på avdelningen, jag kände att jag skulle hålla mig på min sida. Efter ett tag blev jag mer van och eftersom jag mådde som jag gjorde, sökte jag kontakt med andra patienter. Detta var första gången i mitt liv som jag blev presenterad för amfetamin, tänkte att hjälper inte mediciner, kanske detta gör det! Och vips så blev jag en gladare tjej, så jag tänkte på vad jag hade missat alla dessa år. Patienterna hade lätt att lura personalen och det mesta gick att plocka in och jag provade lite av varje.

Personalen då? Ja, ville man träffa en läkare under vårdtiden fick man tjata sig till det, kände mig osynlig av den vanliga personalen som mest satt och pratade med varandra. Men jag hade ju fått nya vänner och jag skrev ut mig och fortsatte träffa dessa på utsidan. Drog- och spritmissbruket eskalerade och jag var riktigt tilltufsad, blev även utsatt för övergrepp av en langare. Mina föräldrar fick nog och sa att kan inte psykiatrin hjälpa dig får vi kliva in. De fixade en privat samtalsterapeut och skrev även in mig på en privat missbruksklinik. Någonstans började hoppet för mig komma tillbaka och jag började återuppta kontakten med tidigare vänner och familj som jag tagit avstånd ifrån.

Detta är nu cirka ett år sedan, och jag mår relativt bra i dag, har fortsatt med samtal och har gott stöd från mina anhöriga, hade de inte funnits, hade jag nog inte levt i dag. Jag har fått tillbaka livsglädjen och jobbar som undersköterska på ett äldreboende och stortrivs.

Men landstingets psykiatritjänster ger jag inte mycket för, de gjorde mig till en missbrukare och tog nästan livet av mig. I dag vet jag bättre! Tror inte jag är ensam om att ha råkat ut för liknande behandlingar i vården.

Psykiatripatient

Jag ville inte söka hjälp, men mina föräldrar såg hur jag bara blev sämre. De följde med mig till akutmottagningen i Skövde och fick rådet av en läkare att söka oss till psykiatriakuten i Falköping. Där fick vi vänta sex timmar på en bedömning av en läkare. Han tyckte inte mina problem var så allvarliga utan att jag kunde söka mig till vårdcentralen i min hemkommun. Så vi fick åka hem igen.

Samma kväll fick jag självmordstankar, något jag aldrig haft förut, och skar mig i armarna. Fick åka ambulans till Skas och blev inlagd en natt för observation. Träffade där en läkare som tyckte att jag skulle söka vård på psykiatriakuten i Falköping så återigen blev det en tur dit. Fick vänta ganska länge även denna gång, dock träffade jag en läkare som sa att det var ganska fullt på avdelningarna, men att han skulle ordna en plats åt mig.

Jag blev placerad på Beroendeenheten (jag som aldrig haft missbruksproblem). På denna avdelning var det ganska lugnt och jag lärde känna flera patienter i min ålder och äldre, jag blev förbluffad över hur mycket mediciner och droger det cirkulerade inne på avdelningen, jag kände att jag skulle hålla mig på min sida. Efter ett tag blev jag mer van och eftersom jag mådde som jag gjorde, sökte jag kontakt med andra patienter. Detta var första gången i mitt liv som jag blev presenterad för amfetamin, tänkte att hjälper inte mediciner, kanske detta gör det! Och vips så blev jag en gladare tjej, så jag tänkte på vad jag hade missat alla dessa år. Patienterna hade lätt att lura personalen och det mesta gick att plocka in och jag provade lite av varje.

Personalen då? Ja, ville man träffa en läkare under vårdtiden fick man tjata sig till det, kände mig osynlig av den vanliga personalen som mest satt och pratade med varandra. Men jag hade ju fått nya vänner och jag skrev ut mig och fortsatte träffa dessa på utsidan. Drog- och spritmissbruket eskalerade och jag var riktigt tilltufsad, blev även utsatt för övergrepp av en langare. Mina föräldrar fick nog och sa att kan inte psykiatrin hjälpa dig får vi kliva in. De fixade en privat samtalsterapeut och skrev även in mig på en privat missbruksklinik. Någonstans började hoppet för mig komma tillbaka och jag började återuppta kontakten med tidigare vänner och familj som jag tagit avstånd ifrån.

Detta är nu cirka ett år sedan, och jag mår relativt bra i dag, har fortsatt med samtal och har gott stöd från mina anhöriga, hade de inte funnits, hade jag nog inte levt i dag. Jag har fått tillbaka livsglädjen och jobbar som undersköterska på ett äldreboende och stortrivs.

Men landstingets psykiatritjänster ger jag inte mycket för, de gjorde mig till en missbrukare och tog nästan livet av mig. I dag vet jag bättre! Tror inte jag är ensam om att ha råkat ut för liknande behandlingar i vården.

Psykiatripatient