12 okt 2016 06:00

12 okt 2016 06:00

Den meningen får mig att resa ragg!

Debattreplik:

  Skriv ut artikeln      Rätta fel

”Bemanningsläget i vården den gångna sommaren har återigen varit ansträngt, men vi har klarat oss hyfsat väl tack vare god planering och uppföljning samt en lojal personal.”

Den meningen kunde vi läsa i en debattartikel i SLA 30 september och den är skriven av Gunilla Levén (M) och Jonas Andersson (L), men den hade kunnat vara skriven av vilken politiker som helst, vi hör den varje år. Nästan varenda stavning i den meningen får mig att resa ragg!

Ordet återigen, varför måste vi inom vården återigen genomleva en sommar med en arbetsmiljö som sätter vår hälsa och patientsäkerheten på spel? Hur kan man acceptera att varande situation får fortgå, år efter år? Har inte politiker och arbetsgivaren ansvaret och skyldigheten att anställa den personal som behövs för att bemanna sin verksamhet?

Ordet ansträngt, det är som att kalla 40 minusgrader för kyligt. Bakom det ordet finns oräkneliga tillfällen där sjuksköterskor känt sig otillräckliga, varit tvungna att prioritera mellan behov hos olika patienter som är omöjliga att prioritera mellan. Smärtlindring eller akut toalettbesök? Omläggning av sår eller tröst vid dödsångest? Läkemedelsbehandling eller till operation i tid? Hjälp med hygienen eller matning? Att arbeta i dessa ständiga prioriteringar är inte ansträngt, det är fruktansvärt!

Orden hyfsat väl, undrar om alla de kollegor som fått göra dubbla och extra arbetspass, fått jobba över, inte fått lunchrast, inte hunnit gå på toa, tycker att det gått hyfsat väl? Undrar om de som hade önskat en erfaren kollega att fråga eller två extra händer, eller de som inte kunnat somna efter kvällspasset för att man är rädd att man har glömt något, tycker att det gått hyfsat väl?

Orden god planering, förmodar jag står för att man från ledningshåll lyckats ha ordning i kaoset genom att i god tid lägga ut listor med de tomma arbetspassen som måste täckas. Att man haft en god dialog inom ledningsstrukturen så man har haft koll på var det varit riktigt eländigt och var det bara varit ansträngt. Men hur har denna goda planering hjälpt den enskilda arbetsplatsen eller den enskilda sjuksköterskan när de stått inför olösliga arbetsuppgifter?

Ordet uppföljning, leder tydligen inte till något bra. För uppföljning har vi haft i många år med utvärderingar och statistik som belyser sommaren i både patientantal, övertidstimmar, sjukskrivningssiffror, tillgänglighetssiffror, beläggning o.s.v. men ändå blir det samma elände varje år.

Ordet lojal, ja, vad annat ska de vara? Tar de inte extrapassen så blir någon beordrad. Finns det ingen att beordra, får kollegan jobba ensam och då blir arbetsbelastningen orimlig vilket hotar patientsäkerheten. Hotas patientsäkerheten går det emot alla etiska grunder för den profession sjuksköterskorna upprätthåller och det leder till en ohållbar samvetsstress. Jag vill byta ordet lojal mot psykologisk utpressning.

Jag undrar istället var politikens och arbetsgivarens lojalitet med sina anställda är? På vilket sätt är beställare och utförare lojala med den arbetskraft de så väl behöver för att kunna bedriva den vård Sverige har lagstiftat om till nytta för dess invånare? I dag utnyttjas och undervärderas personal. Vill ni kunna bedriva sjukvård i morgon så stavas det lön, återhämtning och arbetsmiljö för Vårdförbundets medlemsgrupper oavsett hur mycket politiker och arbetsgivare vill att lösningen ska vara en annan.

Lene Lorentzen

förtroendevald för Vårdförbundet

”Bemanningsläget i vården den gångna sommaren har återigen varit ansträngt, men vi har klarat oss hyfsat väl tack vare god planering och uppföljning samt en lojal personal.”

Den meningen kunde vi läsa i en debattartikel i SLA 30 september och den är skriven av Gunilla Levén (M) och Jonas Andersson (L), men den hade kunnat vara skriven av vilken politiker som helst, vi hör den varje år. Nästan varenda stavning i den meningen får mig att resa ragg!

Ordet återigen, varför måste vi inom vården återigen genomleva en sommar med en arbetsmiljö som sätter vår hälsa och patientsäkerheten på spel? Hur kan man acceptera att varande situation får fortgå, år efter år? Har inte politiker och arbetsgivaren ansvaret och skyldigheten att anställa den personal som behövs för att bemanna sin verksamhet?

Ordet ansträngt, det är som att kalla 40 minusgrader för kyligt. Bakom det ordet finns oräkneliga tillfällen där sjuksköterskor känt sig otillräckliga, varit tvungna att prioritera mellan behov hos olika patienter som är omöjliga att prioritera mellan. Smärtlindring eller akut toalettbesök? Omläggning av sår eller tröst vid dödsångest? Läkemedelsbehandling eller till operation i tid? Hjälp med hygienen eller matning? Att arbeta i dessa ständiga prioriteringar är inte ansträngt, det är fruktansvärt!

Orden hyfsat väl, undrar om alla de kollegor som fått göra dubbla och extra arbetspass, fått jobba över, inte fått lunchrast, inte hunnit gå på toa, tycker att det gått hyfsat väl? Undrar om de som hade önskat en erfaren kollega att fråga eller två extra händer, eller de som inte kunnat somna efter kvällspasset för att man är rädd att man har glömt något, tycker att det gått hyfsat väl?

Orden god planering, förmodar jag står för att man från ledningshåll lyckats ha ordning i kaoset genom att i god tid lägga ut listor med de tomma arbetspassen som måste täckas. Att man haft en god dialog inom ledningsstrukturen så man har haft koll på var det varit riktigt eländigt och var det bara varit ansträngt. Men hur har denna goda planering hjälpt den enskilda arbetsplatsen eller den enskilda sjuksköterskan när de stått inför olösliga arbetsuppgifter?

Ordet uppföljning, leder tydligen inte till något bra. För uppföljning har vi haft i många år med utvärderingar och statistik som belyser sommaren i både patientantal, övertidstimmar, sjukskrivningssiffror, tillgänglighetssiffror, beläggning o.s.v. men ändå blir det samma elände varje år.

Ordet lojal, ja, vad annat ska de vara? Tar de inte extrapassen så blir någon beordrad. Finns det ingen att beordra, får kollegan jobba ensam och då blir arbetsbelastningen orimlig vilket hotar patientsäkerheten. Hotas patientsäkerheten går det emot alla etiska grunder för den profession sjuksköterskorna upprätthåller och det leder till en ohållbar samvetsstress. Jag vill byta ordet lojal mot psykologisk utpressning.

Jag undrar istället var politikens och arbetsgivarens lojalitet med sina anställda är? På vilket sätt är beställare och utförare lojala med den arbetskraft de så väl behöver för att kunna bedriva den vård Sverige har lagstiftat om till nytta för dess invånare? I dag utnyttjas och undervärderas personal. Vill ni kunna bedriva sjukvård i morgon så stavas det lön, återhämtning och arbetsmiljö för Vårdförbundets medlemsgrupper oavsett hur mycket politiker och arbetsgivare vill att lösningen ska vara en annan.

Lene Lorentzen

förtroendevald för Vårdförbundet