22 mar 2017 08:09

22 mar 2017 08:09

Dags att modernisera lagen om kameraövervakning

Debatt:

Otryggheten i Sverige växer. Av Brottsförebyggande rådets (BRÅ) nationella trygghetsmätning framgår att otryggheten bland kvinnor aldrig tidigare ökat så mycket. 31 procent uppgav att de känner sig ganska eller mycket otrygga när de går ut i sitt bostadsområde på kvällarna. Sverige ska vara ett land där tryggheten omfamnar alla, oavsett var de bor. Det är fråga om ordning och reda, men än mer om anständighet och rättvisa. Det kräver flera åtgärder.

En trygghetsfrämjande åtgärd som kommunerna i högre grad skulle kunna bidra med är montering av övervakningskameror på platser som är eller upplevs vara otrygga. Kamerorna ökar människors upplevda trygghet. I och med att de bidrar till en ökad risk för en gärningsman att upptäckas har de också en brottsavhållande effekt. Till sist kan material från kameror användas som bevis i domstol, så att gärningsmän kan lagföras för de brott som trots allt begås.

Kameraövervakning av allmänna platser kräver dock Länsstyrelsens tillstånd. Utifrån den nuvarande Kameraövervakningslagen är myndigheten mycket restriktiv i tillståndsgivningen. Den så kallade överviktsprincipen innebär att den enskildes intresse av att inte bli övervakad väger mycket tungt. För att få tillstånd måste man först kunna påvisa att platsen verkligen är brottsutsatt. Därefter måste man vidta ofta mycket dyra åtgärder för att fysiskt omgestalta platsen, eller avdela personella resurser för övervakning och tillsyn av den. Först om dessa visar sig verkningslösa kan montering av kameror komma ifråga. Det är en både kostsam och tidsödande process.

Som ett både tydligt och nedslående exempel kan nämnas att ett kommunalt bolag 2011 ansökte om kameraövervakning på Vårväderstorget i Göteborg. Länsstyrelsen avslog ansökan. Torget kom senare att bli scenen för en av de värsta brottsliga handlingar som någonsin skakat staden. Men även efter dådet har en förnyad ansökan avslagits av Länsstyrelsen och Förvaltningsdomstolen.

Sverige har av tradition starkt värnat den personliga integriteten. Det är bra och viktigt.

Avvägningar av olika intressen måste dock löpande göras utifrån hur verkligheten ter sig och samhället utvecklas. Dagens lagstiftning har inte åldrats väl. Idag är mobiltelefoner med möjlighet att filma vanligt förekommande. Det intrång i den personliga integriteten, som det innebär att bli avbildad av en lagreglerad och myndighetskontrollerad kamera då man uppehåller sig på allmän plats, måste därmed betraktas som litet. Lagkraven på hur bildmaterialet ska förvaras och hur obehöriga ska förvägras tillgång till det är rigoröst och så ska det förbli.

Det är dags att omdefiniera överviktsprincipen och modernisera Kameraövervakningslagen. Tryggheten måste sättas i främsta rummet. Kommuner måste få utrymme att bidra med trygghetsfrämjande kameror som ett kostnadseffektivt komplement till det batteri av åtgärder som krävs för att göra vårt samhälle tryggt.

Anders G Johansson (M)

gruppledare, Skövde

Jonas Ransgård (M)

oppositionsråd, Göteborg

Otryggheten i Sverige växer. Av Brottsförebyggande rådets (BRÅ) nationella trygghetsmätning framgår att otryggheten bland kvinnor aldrig tidigare ökat så mycket. 31 procent uppgav att de känner sig ganska eller mycket otrygga när de går ut i sitt bostadsområde på kvällarna. Sverige ska vara ett land där tryggheten omfamnar alla, oavsett var de bor. Det är fråga om ordning och reda, men än mer om anständighet och rättvisa. Det kräver flera åtgärder.

En trygghetsfrämjande åtgärd som kommunerna i högre grad skulle kunna bidra med är montering av övervakningskameror på platser som är eller upplevs vara otrygga. Kamerorna ökar människors upplevda trygghet. I och med att de bidrar till en ökad risk för en gärningsman att upptäckas har de också en brottsavhållande effekt. Till sist kan material från kameror användas som bevis i domstol, så att gärningsmän kan lagföras för de brott som trots allt begås.

Kameraövervakning av allmänna platser kräver dock Länsstyrelsens tillstånd. Utifrån den nuvarande Kameraövervakningslagen är myndigheten mycket restriktiv i tillståndsgivningen. Den så kallade överviktsprincipen innebär att den enskildes intresse av att inte bli övervakad väger mycket tungt. För att få tillstånd måste man först kunna påvisa att platsen verkligen är brottsutsatt. Därefter måste man vidta ofta mycket dyra åtgärder för att fysiskt omgestalta platsen, eller avdela personella resurser för övervakning och tillsyn av den. Först om dessa visar sig verkningslösa kan montering av kameror komma ifråga. Det är en både kostsam och tidsödande process.

Som ett både tydligt och nedslående exempel kan nämnas att ett kommunalt bolag 2011 ansökte om kameraövervakning på Vårväderstorget i Göteborg. Länsstyrelsen avslog ansökan. Torget kom senare att bli scenen för en av de värsta brottsliga handlingar som någonsin skakat staden. Men även efter dådet har en förnyad ansökan avslagits av Länsstyrelsen och Förvaltningsdomstolen.

Sverige har av tradition starkt värnat den personliga integriteten. Det är bra och viktigt.

Avvägningar av olika intressen måste dock löpande göras utifrån hur verkligheten ter sig och samhället utvecklas. Dagens lagstiftning har inte åldrats väl. Idag är mobiltelefoner med möjlighet att filma vanligt förekommande. Det intrång i den personliga integriteten, som det innebär att bli avbildad av en lagreglerad och myndighetskontrollerad kamera då man uppehåller sig på allmän plats, måste därmed betraktas som litet. Lagkraven på hur bildmaterialet ska förvaras och hur obehöriga ska förvägras tillgång till det är rigoröst och så ska det förbli.

Det är dags att omdefiniera överviktsprincipen och modernisera Kameraövervakningslagen. Tryggheten måste sättas i främsta rummet. Kommuner måste få utrymme att bidra med trygghetsfrämjande kameror som ett kostnadseffektivt komplement till det batteri av åtgärder som krävs för att göra vårt samhälle tryggt.

Anders G Johansson (M)

gruppledare, Skövde

Jonas Ransgård (M)

oppositionsråd, Göteborg

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.