22 okt 2015 04:00

22 okt 2015 04:00

FN snarare papperstiger än fredsmäklare

LINUS HELLMAN

På lördag inträffar ännu ett jubileumsår när Förenta nationerna, FN, firar 70 år. Det inger förvisso respekt men frågan är vilka betydande avtryck denna fredsorganisation i realiteten har gjort under alla dessa decennier? De konflikter som FN har lyckats stoppa eller förhindra är dessvärre lätträknade.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Den 24 oktober 1945 grundades FN, med målet att förhindra krig och främja internationellt samarbete. Att FN bildades var lätt att förstå i en värld som då hade upplevt två förödande världskrig, sett två atombomber fällas över två japanska städer med förödande konsekvenser och skådat ett av världshistoriens värsta brott mot mänskligheten, Förintelsen, detta maskinella massmord i industriell skala som nazisterna gjorde sig skyldiga till.

FN har växt genom åren, från 51 medlemsstater vid bildandet till dagens 193, och Sverige blev medlem 1946. Sedan dess har FN varit en hörnsten i svensk utrikespolitik. Vi är engagerade och har stolta traditioner genom den tidigare generalsekreteraren Dag Hammarskjöld (1905–1961) som var dess högste chef i åtta år innan hans tragiska frånfälle efter flygkraschen i det som idag utgör Zambia. En händelse som ännu är föremål för teorier och där det råder en ovisshet kring vad som faktiskt inträffat.

I Sverige är stödet för FN starkt och FN-dagen uppmärksammas på skolor runt om i landet. Där kommer elever att få höra berättelser om vad FN har gjort och betytt utifrån en idealistisk syn på organisationen snarare än utifrån realism och vad den faktiskt har uträttat genom årens lopp. Bortom all skönhetsmålning om FN som en organisation för världsfreden måste vi ju se sanningen i vitögat. FN är i realiteten en organisation som lider av allvarliga brister och direkta systemfel.

I FN har alla länder lika värde och varsin röst, diktaturer som demokratier. Om folket har valt sina ledare eller om dessa ledare styr sina länder genom våld eller hot om våld mot sin egen befolkning spelar ingen roll.

Den viktigaste källan till den internationella rätten kan omöjligt bygga på stater som Ryssland och Kinas inställning till demokrati och genom vetorätt i säkerhetsrådet. Ett råd som därmed är helt impotent och bara kan se på medan brott mot mänskligheten och den internationella rätten fortsätter att begås världen över.

Det går inte att förhandla om mänskliga rättigheter. Dessa är universella och omfattar alla människor i alla länder. Därför blir det bisarrt när länder såsom Ryssland, Saudiarabien, Kina och Kuba sitter med i det relativt nyinrättade rådet för mänskliga rättigheter.

Det räcker med att säga Srebeniza och Rwanda för att en skammens rodnad ska fylla hela FN-skrapan på Manhattan i New York, USA. Det är två folkmord i modern tid (1994–1995) där FN förblev passivt, maktlöst och såg på medan minoritetsgrupper som bosniska muslimer och tutsier utplånades. Detta är en mörk fläck i FN:s historia.

Slutsatsen är given. FN är en organisation med allvarliga brister. Samtidigt är FN förmodligen den bästa organisation som världen har att erbjuda. Oavsett är det viktigt att vi inser dess begränsningar och problem. De gånger som FN har lyckats stoppa eller förhindra konflikter går dessvärre att räkna på ena handens fingrar.

Ett bevis på den svenska övertron på FN som en fredsbejakande organisation illustreras tydligt på den rödgröna regeringens ansträngningar för att Sverige ska få en plats i säkerhetsrådet 2017. Mot bakgrund av vad jag redan har framfört går det att fråga sig om det är rätt prioritering för utrikespolitiken, att stort fokus ska ägnas åt en plats som i realiteten inte förändrar något.

Se världen för vad den är och inte för vad vi vill att den ska vara. Samma resonemang går att applicera på FN. Låt oss inte förledas att tro något annat. FN fungerar i realiteten som en papperstiger.

Den 24 oktober 1945 grundades FN, med målet att förhindra krig och främja internationellt samarbete. Att FN bildades var lätt att förstå i en värld som då hade upplevt två förödande världskrig, sett två atombomber fällas över två japanska städer med förödande konsekvenser och skådat ett av världshistoriens värsta brott mot mänskligheten, Förintelsen, detta maskinella massmord i industriell skala som nazisterna gjorde sig skyldiga till.

FN har växt genom åren, från 51 medlemsstater vid bildandet till dagens 193, och Sverige blev medlem 1946. Sedan dess har FN varit en hörnsten i svensk utrikespolitik. Vi är engagerade och har stolta traditioner genom den tidigare generalsekreteraren Dag Hammarskjöld (1905–1961) som var dess högste chef i åtta år innan hans tragiska frånfälle efter flygkraschen i det som idag utgör Zambia. En händelse som ännu är föremål för teorier och där det råder en ovisshet kring vad som faktiskt inträffat.

I Sverige är stödet för FN starkt och FN-dagen uppmärksammas på skolor runt om i landet. Där kommer elever att få höra berättelser om vad FN har gjort och betytt utifrån en idealistisk syn på organisationen snarare än utifrån realism och vad den faktiskt har uträttat genom årens lopp. Bortom all skönhetsmålning om FN som en organisation för världsfreden måste vi ju se sanningen i vitögat. FN är i realiteten en organisation som lider av allvarliga brister och direkta systemfel.

I FN har alla länder lika värde och varsin röst, diktaturer som demokratier. Om folket har valt sina ledare eller om dessa ledare styr sina länder genom våld eller hot om våld mot sin egen befolkning spelar ingen roll.

Den viktigaste källan till den internationella rätten kan omöjligt bygga på stater som Ryssland och Kinas inställning till demokrati och genom vetorätt i säkerhetsrådet. Ett råd som därmed är helt impotent och bara kan se på medan brott mot mänskligheten och den internationella rätten fortsätter att begås världen över.

Det går inte att förhandla om mänskliga rättigheter. Dessa är universella och omfattar alla människor i alla länder. Därför blir det bisarrt när länder såsom Ryssland, Saudiarabien, Kina och Kuba sitter med i det relativt nyinrättade rådet för mänskliga rättigheter.

Det räcker med att säga Srebeniza och Rwanda för att en skammens rodnad ska fylla hela FN-skrapan på Manhattan i New York, USA. Det är två folkmord i modern tid (1994–1995) där FN förblev passivt, maktlöst och såg på medan minoritetsgrupper som bosniska muslimer och tutsier utplånades. Detta är en mörk fläck i FN:s historia.

Slutsatsen är given. FN är en organisation med allvarliga brister. Samtidigt är FN förmodligen den bästa organisation som världen har att erbjuda. Oavsett är det viktigt att vi inser dess begränsningar och problem. De gånger som FN har lyckats stoppa eller förhindra konflikter går dessvärre att räkna på ena handens fingrar.

Ett bevis på den svenska övertron på FN som en fredsbejakande organisation illustreras tydligt på den rödgröna regeringens ansträngningar för att Sverige ska få en plats i säkerhetsrådet 2017. Mot bakgrund av vad jag redan har framfört går det att fråga sig om det är rätt prioritering för utrikespolitiken, att stort fokus ska ägnas åt en plats som i realiteten inte förändrar något.

Se världen för vad den är och inte för vad vi vill att den ska vara. Samma resonemang går att applicera på FN. Låt oss inte förledas att tro något annat. FN fungerar i realiteten som en papperstiger.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.