22 okt 2015 20:13

22 okt 2015 20:13

Gnälliga småbarnsföräldrar

SANDRA HJORT

Jag har kommit upp i den åldern då många i min närhet börjar bilda familj och helt plötsligt blir samtalsämnena annorlunda.

Förutom redovisningarna för den lilla parvelns bajsmönster så är bristen på sömn ett hett ämne. Det gnälls och det gnatas om en bebis som vill amma flera gånger om natten, om spädbarn med kolik och andra händelser som gör att den arma föräldern missar mötet med John Blund. Hur svårt kan det vara, tänker jag ibland. Alltså på riktigt, att få sömnen avbruten sådär kan ju inte vara hela världen, det är väl bara att somna om?

När jag går och lägger mig tar det i regel fem minuter från att jag sagt godnatt tills jag är inne i drömmarnas värld. Sen sover jag som en stock hela natten och vaknar pigg och glad till alarmets illavarslande signal. Jag är helt enkelt en expert och tänker att jag kommer klara av det där med sömnbrist galant när dagen väl är här.

Efter en cykelolycka ådrog jag mig en spricka i armbågen och eftersom den inte är gipsad har jag det lite bökigt när jag ska sova. Det går liksom inte att lägga armen i någon bekväm ställning och de senaste veckorna har jag vridit och vänt på mig någon timme innan jag lyckats somna.

Det är natten till onsdag och jag väcks ur djupsömnen av ett hulkande ljud som jag känner igen allt för väl. En av katterna sitter på sovrumsgolvet och kastar upp hårbollar för glatta livet och det finns inget att välja på än att kliva upp och städa.

Men jag kan inte somna om för den där jäkla armbågen gör sig påmind igen. Efter världshistoriens kortaste natt har det blivit morgon och jag kan knappt öppna ögonen. Tröttheten övermannar mig och när jag slutligen stapplar ut i köket för en kopp kaffe ser jag det. Det ligger för första gången kattbajs på köksgolvet. VA! Våra katter har aldrig gjort något inne sen vi fick dem men nu, NU när jag är så trött händer det. Jag torkar och jag kapitulerar.

All heder åt småbarnsföräldrar, ni får faktiskt gnälla hur mycket ni vill!

Förutom redovisningarna för den lilla parvelns bajsmönster så är bristen på sömn ett hett ämne. Det gnälls och det gnatas om en bebis som vill amma flera gånger om natten, om spädbarn med kolik och andra händelser som gör att den arma föräldern missar mötet med John Blund. Hur svårt kan det vara, tänker jag ibland. Alltså på riktigt, att få sömnen avbruten sådär kan ju inte vara hela världen, det är väl bara att somna om?

När jag går och lägger mig tar det i regel fem minuter från att jag sagt godnatt tills jag är inne i drömmarnas värld. Sen sover jag som en stock hela natten och vaknar pigg och glad till alarmets illavarslande signal. Jag är helt enkelt en expert och tänker att jag kommer klara av det där med sömnbrist galant när dagen väl är här.

Efter en cykelolycka ådrog jag mig en spricka i armbågen och eftersom den inte är gipsad har jag det lite bökigt när jag ska sova. Det går liksom inte att lägga armen i någon bekväm ställning och de senaste veckorna har jag vridit och vänt på mig någon timme innan jag lyckats somna.

Det är natten till onsdag och jag väcks ur djupsömnen av ett hulkande ljud som jag känner igen allt för väl. En av katterna sitter på sovrumsgolvet och kastar upp hårbollar för glatta livet och det finns inget att välja på än att kliva upp och städa.

Men jag kan inte somna om för den där jäkla armbågen gör sig påmind igen. Efter världshistoriens kortaste natt har det blivit morgon och jag kan knappt öppna ögonen. Tröttheten övermannar mig och när jag slutligen stapplar ut i köket för en kopp kaffe ser jag det. Det ligger för första gången kattbajs på köksgolvet. VA! Våra katter har aldrig gjort något inne sen vi fick dem men nu, NU när jag är så trött händer det. Jag torkar och jag kapitulerar.

All heder åt småbarnsföräldrar, ni får faktiskt gnälla hur mycket ni vill!

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.