28 okt 2015 04:00

28 okt 2015 04:00

Var det bara jag som insåg faran?

LINDA VAN LITH

  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Hästar är underbara djur, vackra, härliga och fullständigt livsfarliga.

Efter att inte ha umgås med hästar under de senaste 15 åren är jag allt annat än säker på vad jag håller på med. Hur mysigt jag än tycket att det är kan jag inte hjälpa att jag ibland blir lite rädd. Speciellt när jag kommer nära till synes irriterade ponnyer som både sparkas och bits.

Trots min överdrivna respekt för djuren agerade jag stallassistent åt en yngre förmåga, i nybörjargruppen, i helgen. Mitt i borstandet kom en annan assisterande vuxen förbi och berättade att hon brukade be om hjälp med just den hästen som vi skulle göra i ordning, den hade tydligen inte alls gillat att bli ompysslad den senaste tiden. ”Hehe, säg inte så” pressade jag fram och kände mig genast lite mer obekväm med åtagandet.

Hästen verkade ha uppmärksammat min nyvunna känsla av osäkerhet och började sparka hej vilt om sig. Fram och bakhovar turades om att pendla genom luften, det riktigt smällde i spiltans väggar. När det var dags att krafsa bakhovarna tog rädslan över helt, jag fick be någon med mer erfarenhet att försöka. Tyvärr tvingades även denne ge upp innan arbetet var utfört.

När lektionen var slut var det dags igen. Springaren hann se fodret i krubban och hade inget tålamod att vänta för att bli borstad. Med aktiva rörelser gjorde den oss medvetna om sin frustration. En annan person i stallet uppmärksammade händelsen och kände sig tvungen att fråga om jag är rädd för hästar. Hästar och hästar, jag påtalade att just denna individens humör var något utöver det vanliga.

Hon föreslog då att den lilla ryttaren skulle fortsätta att ta hand om ponnyn utan min hjälp. För min del gick det bra så länge hon ryktade men när hon började närma sig de sparkande bakhovarna bangade jag ur...igen.

Kvinnan som har tagit beslutet att flytta mig från spiltan fick nog. Hon vände sig om och jag fick en personlig föreläsning i ”hur det bör gå till”. Allt fler stallgäster samlades runt oss, några stannade för att de är minst lika rädda själva, andra för att de såg sin chans att också läxa upp den rädda assistenten.

Efter drygt en kvart med fraser som rättfärdigade hästens beteende och dansande runt det numera stillastående vilddjuret kom jag därifrån.

Hon sa bra saker som jag önskar att jag hade lyssnat mer på men med en placering precis bakom hästens fientliga bakparti fick jag svårt att fokusera på ”rätt” sak. OCH ja, trots alla tips är jag fortfarande lika rädd.

Hiss: Tjocka väggar i spiltorna.

Diss: Alla som tjuvlyssnade utan att berätta att de kände likadant.

Hästar är underbara djur, vackra, härliga och fullständigt livsfarliga.

Efter att inte ha umgås med hästar under de senaste 15 åren är jag allt annat än säker på vad jag håller på med. Hur mysigt jag än tycket att det är kan jag inte hjälpa att jag ibland blir lite rädd. Speciellt när jag kommer nära till synes irriterade ponnyer som både sparkas och bits.

Trots min överdrivna respekt för djuren agerade jag stallassistent åt en yngre förmåga, i nybörjargruppen, i helgen. Mitt i borstandet kom en annan assisterande vuxen förbi och berättade att hon brukade be om hjälp med just den hästen som vi skulle göra i ordning, den hade tydligen inte alls gillat att bli ompysslad den senaste tiden. ”Hehe, säg inte så” pressade jag fram och kände mig genast lite mer obekväm med åtagandet.

Hästen verkade ha uppmärksammat min nyvunna känsla av osäkerhet och började sparka hej vilt om sig. Fram och bakhovar turades om att pendla genom luften, det riktigt smällde i spiltans väggar. När det var dags att krafsa bakhovarna tog rädslan över helt, jag fick be någon med mer erfarenhet att försöka. Tyvärr tvingades även denne ge upp innan arbetet var utfört.

När lektionen var slut var det dags igen. Springaren hann se fodret i krubban och hade inget tålamod att vänta för att bli borstad. Med aktiva rörelser gjorde den oss medvetna om sin frustration. En annan person i stallet uppmärksammade händelsen och kände sig tvungen att fråga om jag är rädd för hästar. Hästar och hästar, jag påtalade att just denna individens humör var något utöver det vanliga.

Hon föreslog då att den lilla ryttaren skulle fortsätta att ta hand om ponnyn utan min hjälp. För min del gick det bra så länge hon ryktade men när hon började närma sig de sparkande bakhovarna bangade jag ur...igen.

Kvinnan som har tagit beslutet att flytta mig från spiltan fick nog. Hon vände sig om och jag fick en personlig föreläsning i ”hur det bör gå till”. Allt fler stallgäster samlades runt oss, några stannade för att de är minst lika rädda själva, andra för att de såg sin chans att också läxa upp den rädda assistenten.

Efter drygt en kvart med fraser som rättfärdigade hästens beteende och dansande runt det numera stillastående vilddjuret kom jag därifrån.

Hon sa bra saker som jag önskar att jag hade lyssnat mer på men med en placering precis bakom hästens fientliga bakparti fick jag svårt att fokusera på ”rätt” sak. OCH ja, trots alla tips är jag fortfarande lika rädd.

Hiss: Tjocka väggar i spiltorna.

Diss: Alla som tjuvlyssnade utan att berätta att de kände likadant.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.