07 nov 2015 04:00

07 nov 2015 04:00

Tryggheten måste komma inifrån

KARIN LÅNGSTRÖM

De ringde från P1 och efterfrågade prästens uppfattning om tillståndet i vårt land. Går det att känna sig trygg längre med tanke på de händelser som inträffat den senaste tiden? Trollhättan, Lisa Holm, IKEA-morden, bränderna.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Jag svarar att det statistiskt sett (tack Gud) är ovanligt med mord och överfall i vårt land. Risken att någon ska ta sig in i en skola med kniv i syfte att uppsåtligen mörda barn finns nästan inte. Eller att det ska finnas våldsamma hämnare på byråkratin bland vanliga människor, Billy-bokhyllor och billigt porslin.

Men när det händer drabbas fler än de närmast berörda. Effekten kan bli långvarig, djupgående och sätta nästan outplånliga spår i ett samhälle. Och när folk går omkring och är rädda sker just det som terroristen vill ska hända: ingen ska känna sig säker.

Så finns vardagen, som för en del (ungdomar?) innebär en ständig vaksamhet. Risken att drabbas av överfallsvåld utomhus lär vara störst för unga män. Att vara tjej och vistas utomhus när det är mörkt innebär också en risk, trots god belysning och heltäckande klädsel.

Och den som säger att tjejer får skylla sig själva på grund av (bristande) klädsel och nykterhetsnivå ska för alltid minnas Lisa Holm på väg hem från sommarjobbet.

Andra är rädda för klimathotet, försämrad välfärd, sjukdomar, ekonomi. Barnen lämnas på förskolan och i skolan. Cyklar hem från träningen. Går det att känna sig trygg? Har det nån gång varit möjligt?

Med risk för att min religiösa läggning ska uppenbaras, vill jag hävda att det inte är möjligt att sätta tilltro till världsliga ting eller ens till andra människor. Tryggheten måste på något sätt komma inifrån, andligen inspirerad. Vi litar på att folk i trafiken inte tänker köra över oss, men vi lägger inte våra liv i deras händer. Vi låter oss behandlas av sjukvårdspersonal, men vi vet i bakhuvudet att det ska bero på doktorns goda vilja eller godtycklighet om vi vaknar upp efter en operation eller inte, utan vi litar på säkerhetssystem, socialstyrelsens riktlinjer och i någon mån den gyllene regeln: allt vad du vill att andra ska göra för er, det ska ni också göra för dem. Men i grund och botten: en tillit till livet, till en god makt som ligger bakom och utgör grund för att allt kommer att gå väl.

Så går det ändå inte alltid väl. När Gud Fader Allsmäktig snarare ter sig som Gud Fader Vanmäktig ställs nya frågor. Varför tillåter Gud? Hur kan ni tro på en god Gud? Eller med Cornelis Wreesviks ord: Gud Fader själv som i himmelen bor....kanske vill ha det så? Men vem har sagt att Gud tillåter? Den är många som gör sig till språkrör för Gud, och om Gud har 99 namn så har hen åtminstone 999 röster.

Går det att känna sig trygg? Om inte är det förfärligt. Kanske inte alltid och överallt. Men mest, på de flesta ställen och förhoppningsvis när du kryper ner i sängen och släcker sänglampan. Det är nog det viktigaste av allt.

 

Hiss: Alla ni som arbetar för säkerhet på gator och torg.

Diss: Terrorister i alla länder, bara sluta.

Jag svarar att det statistiskt sett (tack Gud) är ovanligt med mord och överfall i vårt land. Risken att någon ska ta sig in i en skola med kniv i syfte att uppsåtligen mörda barn finns nästan inte. Eller att det ska finnas våldsamma hämnare på byråkratin bland vanliga människor, Billy-bokhyllor och billigt porslin.

Men när det händer drabbas fler än de närmast berörda. Effekten kan bli långvarig, djupgående och sätta nästan outplånliga spår i ett samhälle. Och när folk går omkring och är rädda sker just det som terroristen vill ska hända: ingen ska känna sig säker.

Så finns vardagen, som för en del (ungdomar?) innebär en ständig vaksamhet. Risken att drabbas av överfallsvåld utomhus lär vara störst för unga män. Att vara tjej och vistas utomhus när det är mörkt innebär också en risk, trots god belysning och heltäckande klädsel.

Och den som säger att tjejer får skylla sig själva på grund av (bristande) klädsel och nykterhetsnivå ska för alltid minnas Lisa Holm på väg hem från sommarjobbet.

Andra är rädda för klimathotet, försämrad välfärd, sjukdomar, ekonomi. Barnen lämnas på förskolan och i skolan. Cyklar hem från träningen. Går det att känna sig trygg? Har det nån gång varit möjligt?

Med risk för att min religiösa läggning ska uppenbaras, vill jag hävda att det inte är möjligt att sätta tilltro till världsliga ting eller ens till andra människor. Tryggheten måste på något sätt komma inifrån, andligen inspirerad. Vi litar på att folk i trafiken inte tänker köra över oss, men vi lägger inte våra liv i deras händer. Vi låter oss behandlas av sjukvårdspersonal, men vi vet i bakhuvudet att det ska bero på doktorns goda vilja eller godtycklighet om vi vaknar upp efter en operation eller inte, utan vi litar på säkerhetssystem, socialstyrelsens riktlinjer och i någon mån den gyllene regeln: allt vad du vill att andra ska göra för er, det ska ni också göra för dem. Men i grund och botten: en tillit till livet, till en god makt som ligger bakom och utgör grund för att allt kommer att gå väl.

Så går det ändå inte alltid väl. När Gud Fader Allsmäktig snarare ter sig som Gud Fader Vanmäktig ställs nya frågor. Varför tillåter Gud? Hur kan ni tro på en god Gud? Eller med Cornelis Wreesviks ord: Gud Fader själv som i himmelen bor....kanske vill ha det så? Men vem har sagt att Gud tillåter? Den är många som gör sig till språkrör för Gud, och om Gud har 99 namn så har hen åtminstone 999 röster.

Går det att känna sig trygg? Om inte är det förfärligt. Kanske inte alltid och överallt. Men mest, på de flesta ställen och förhoppningsvis när du kryper ner i sängen och släcker sänglampan. Det är nog det viktigaste av allt.

 

Hiss: Alla ni som arbetar för säkerhet på gator och torg.

Diss: Terrorister i alla länder, bara sluta.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.