11 nov 2015 06:00

11 nov 2015 06:00

Jag är tillbaka

JOHANNA BEIJBOM

Äntligen kan jag sätta mig ner och skriva om precis allt och ingenting igen.

Ni har kanske undrat vart jag har tagit vägen. Har hon tappat intresset för skrivandet? Gjort karriär i ett annat land och flyttat? Eller gått in i väggen? Kan meddela att inget av detta är orsaken till att jag inte har skrivit på länge, har helt enkelt bara haft lite ledigt och även jobbat en hel del med det bästa jag vet, musiken.

Jag har dock verkligen haft svårt att släppa skrivandet. Så fort något roligt eller intressant har hänt så har jag skrivit ner en liten kom ihåg -notis i min mobil så att jag kan återberätta allt för er sen.

Det är roligt att så många av er faktiskt har kommit fram och frågat efter mina texter, det har verkligen gett mig en extra kick att börja skriva igen.

Varje onsdag har jag själv slagit upp tidningen och läst vad mina ersättare har skrivit. Det har bjudits på mycket skratt och eftertanke. Så stort tack till mina fina kollegor som fått jobba lite extra.

Är riktigt tacksam över att jag fick jobbet som krönikör för jag hade ju aldrig skrivit ner händelser eller reflektioner i mitt liv och sparat annars. Tyvärr har jag ju inte varit den där personen som skrivit dagbok vilket man idag kan gräma sig över. För det märker man nu när jag faktiskt suttit ner, och läst igenom alla mina 67 krönikor, att det är ju jätteroligt att kunna spara dem och ta fram dem och läsa om några år. Vissa saker hade jag ju redan glömt av att jag varit med om.

En av mina roligaste krönikor att läsa igen, och som fick mig att vika mig av skratt, var nog den när jag och mina vänner skulle hälsa på en kompis utanför Lidköping som precis flyttat ut på landet. Vi körde kors och tvärs, gps:en tappade bort sig själv och till slut, när vi äntligen såg huset, så fanns det ingen väg dit, i alla fall inte som vi såg. Det enda vi hade framför oss var en enda stor åker med två traktorspår. Vi var hungriga och trötta på att köra i cirklar så det fanns helt enkelt bara ett alternativ. Vi måste över åkern!

Eftersom det hade regnat konstant i en vecka kan ni tänka er hur underlaget var. Självklart fastande vi i den djupa leran och fullkomligt sprutlackerade hela bilen med den härliga gyttjan. Det skrek om hjulen när de spann och min kompis Johanna som dagen till ära satt bakom ratten förvandlades plötsligt till rena Schumachern och tryckte till slut plattan i mattan. Vi kom loss och slirade vidare över åkern. Framrutan var helt täckt i ett brunt, tjockt lerlager så vi såg enbart fläckvis. De stackars vindrutetorkarna kämpade för sina liv och väl framme vid huset möttes vi av en vän i chock som sett allt detta ifrån farstutrappan. Hon visste ju att vi var lite galna men detta gick ju tydligen till historien. Vi har bara varit där en enda gång efter detta och då mötte hon upp oss i Skara för att lotsa oss rätt.

Nu hoppas jag att jag kommer kunna förgylla er onsdagsläsning med några nya händelser, tankar och känslor. Jag är glad att vara tillbaka, För mig är detta lika mycket balsam för själen som musik.

 

Hiss: Alla ni läsare

Diss: Att jag aldrig skrivit dagbok

Ni har kanske undrat vart jag har tagit vägen. Har hon tappat intresset för skrivandet? Gjort karriär i ett annat land och flyttat? Eller gått in i väggen? Kan meddela att inget av detta är orsaken till att jag inte har skrivit på länge, har helt enkelt bara haft lite ledigt och även jobbat en hel del med det bästa jag vet, musiken.

Jag har dock verkligen haft svårt att släppa skrivandet. Så fort något roligt eller intressant har hänt så har jag skrivit ner en liten kom ihåg -notis i min mobil så att jag kan återberätta allt för er sen.

Det är roligt att så många av er faktiskt har kommit fram och frågat efter mina texter, det har verkligen gett mig en extra kick att börja skriva igen.

Varje onsdag har jag själv slagit upp tidningen och läst vad mina ersättare har skrivit. Det har bjudits på mycket skratt och eftertanke. Så stort tack till mina fina kollegor som fått jobba lite extra.

Är riktigt tacksam över att jag fick jobbet som krönikör för jag hade ju aldrig skrivit ner händelser eller reflektioner i mitt liv och sparat annars. Tyvärr har jag ju inte varit den där personen som skrivit dagbok vilket man idag kan gräma sig över. För det märker man nu när jag faktiskt suttit ner, och läst igenom alla mina 67 krönikor, att det är ju jätteroligt att kunna spara dem och ta fram dem och läsa om några år. Vissa saker hade jag ju redan glömt av att jag varit med om.

En av mina roligaste krönikor att läsa igen, och som fick mig att vika mig av skratt, var nog den när jag och mina vänner skulle hälsa på en kompis utanför Lidköping som precis flyttat ut på landet. Vi körde kors och tvärs, gps:en tappade bort sig själv och till slut, när vi äntligen såg huset, så fanns det ingen väg dit, i alla fall inte som vi såg. Det enda vi hade framför oss var en enda stor åker med två traktorspår. Vi var hungriga och trötta på att köra i cirklar så det fanns helt enkelt bara ett alternativ. Vi måste över åkern!

Eftersom det hade regnat konstant i en vecka kan ni tänka er hur underlaget var. Självklart fastande vi i den djupa leran och fullkomligt sprutlackerade hela bilen med den härliga gyttjan. Det skrek om hjulen när de spann och min kompis Johanna som dagen till ära satt bakom ratten förvandlades plötsligt till rena Schumachern och tryckte till slut plattan i mattan. Vi kom loss och slirade vidare över åkern. Framrutan var helt täckt i ett brunt, tjockt lerlager så vi såg enbart fläckvis. De stackars vindrutetorkarna kämpade för sina liv och väl framme vid huset möttes vi av en vän i chock som sett allt detta ifrån farstutrappan. Hon visste ju att vi var lite galna men detta gick ju tydligen till historien. Vi har bara varit där en enda gång efter detta och då mötte hon upp oss i Skara för att lotsa oss rätt.

Nu hoppas jag att jag kommer kunna förgylla er onsdagsläsning med några nya händelser, tankar och känslor. Jag är glad att vara tillbaka, För mig är detta lika mycket balsam för själen som musik.

 

Hiss: Alla ni läsare

Diss: Att jag aldrig skrivit dagbok

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.