12 nov 2015 05:00

12 nov 2015 05:00

Förtroende är alltid något man förtjänar

LINUS HELLMAN

Det är intressant med förtroende. Att bygga upp ett förtroende tar tid men att rasera det går snabbt. Vi bevittnar en förtroendekris för hela det politiska systemet och det är politikerna själva som har skapat den genom att inte leverera lösningar på de samhällsproblem som människor identifierar sig med.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Är våra politiker för slätstrukna? Det var frågan för ett av ämnena i Svts debattprogram förra veckan. Det är en ständigt återkommande fråga men den är likafullt intressant. Det låga förtroendet för de ledande politikerna i allmänhet och för statsministern i synnerhet belystes i programmet.

Vari ligger orsakerna till det låga förtroendet som den politiska eliten samlar? Förtroende är något som man förtjänar och politikerna har själva skapat förtroendekrisen när de inte har lyckats lösa de samhällsproblem som medborgarna upplever.

Att regera är inte bara att administrera. Det handlar om att förändra samhället, ty att stå still är förödande i dagens globaliserade värld. Det krävs att man har en vision för framtiden, och att man har idéerna som går att konkretisera till verklighet. Det tar lång tid att bygga upp ett förtroende men desto snabbare att rasera det. Svikna förväntningar och brutna vallöften leder till allmän misstro.

Idag styrs Sverige av den mest oerfarne regeringschef vi någonsin har haft och han utmanas som statsminister av en obeprövad oppositionsledare. En stökig parlamentarisk situation i kombination med en akut flyktingsituation som kräver snabba och drastiska beslut samtidigt som vi har en svag regering inger inte något förtroende. Behovet av en renässans för regerandets konst har förmodligen aldrig varit större.

Den tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt för ett intressant resonemang i sina memoarer ”Halvvägs”. Enligt Reinfeldt finns det två olika alternativ, kontraktsdemokrati eller förhandlingsdemokrati, att välja mellan för en politiker som aspirerar på regeringsmakten. När inga partier får egen majoritet kan några samarbeta med varandra innan valdagen och presentera en sammanhållen politik. Alternativet är att partier begär ett öppet mandat och istället förhandlar om allt efteråt. Väljarna vet då vad partierna vill men inte alls vad de får. Kontraktsdemokrati är att föredra. Om partier berättar vad de vill genomföra innan valet är jag övertygad om att politikerföraktet minskar. Att efteråt vakna upp till en oviss verklighet efter att partier har haft nattliga förhandlingar bakom stängda dörrar känns ovärdigt.

Därför hade det varit mycket bättre om Stefan Löfven hade haft ett färdigförhandlat regeringsprogram och en tydlig berättelse om vad han ville med regeringsmakten. Det är dock inte säkert att förra vinterns regeringskris hade gått att undvika men de hade i alla falla varit mera uppriktigt inför väljarna.

Avsaknaden av en majoritetsregering är också problematiskt. Jag tycker att det är bisarrt i en demokrati när en regering måste be oppositionen om hjälp för att kunna regera och genomföra förslag. Har man en regering så styr den och beslutar om viktiga frågor medan oppositionen ägnar sig åt kritiskt granskning men för alla minoritetsregeringar blir handlingsutrymmet begränsat.

Gårdagens politiker var mer färgstarka och uttryckte sig mera elegant än dagens men de var framförallt mer ideologiska. Samtidigt var deras verklighet mycket lättare i en idyllisk tid med fem partier som valdes om vid varje val. Idag har vi åtta partier och i förra valet fick vi nästan in ett nionde parti i riksdagen. Det är ett politiskt landskap som har förändrats helt i grunden.

Det sägs ju att i politiken räknas inte avsikterna utan bara resultaten. Den som levererar faktiska förslag som förändrar människors vardag och ser till att genomföra dem förtjänar också väljarna förtroende.

Är våra politiker för slätstrukna? Det var frågan för ett av ämnena i Svts debattprogram förra veckan. Det är en ständigt återkommande fråga men den är likafullt intressant. Det låga förtroendet för de ledande politikerna i allmänhet och för statsministern i synnerhet belystes i programmet.

Vari ligger orsakerna till det låga förtroendet som den politiska eliten samlar? Förtroende är något som man förtjänar och politikerna har själva skapat förtroendekrisen när de inte har lyckats lösa de samhällsproblem som medborgarna upplever.

Att regera är inte bara att administrera. Det handlar om att förändra samhället, ty att stå still är förödande i dagens globaliserade värld. Det krävs att man har en vision för framtiden, och att man har idéerna som går att konkretisera till verklighet. Det tar lång tid att bygga upp ett förtroende men desto snabbare att rasera det. Svikna förväntningar och brutna vallöften leder till allmän misstro.

Idag styrs Sverige av den mest oerfarne regeringschef vi någonsin har haft och han utmanas som statsminister av en obeprövad oppositionsledare. En stökig parlamentarisk situation i kombination med en akut flyktingsituation som kräver snabba och drastiska beslut samtidigt som vi har en svag regering inger inte något förtroende. Behovet av en renässans för regerandets konst har förmodligen aldrig varit större.

Den tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt för ett intressant resonemang i sina memoarer ”Halvvägs”. Enligt Reinfeldt finns det två olika alternativ, kontraktsdemokrati eller förhandlingsdemokrati, att välja mellan för en politiker som aspirerar på regeringsmakten. När inga partier får egen majoritet kan några samarbeta med varandra innan valdagen och presentera en sammanhållen politik. Alternativet är att partier begär ett öppet mandat och istället förhandlar om allt efteråt. Väljarna vet då vad partierna vill men inte alls vad de får. Kontraktsdemokrati är att föredra. Om partier berättar vad de vill genomföra innan valet är jag övertygad om att politikerföraktet minskar. Att efteråt vakna upp till en oviss verklighet efter att partier har haft nattliga förhandlingar bakom stängda dörrar känns ovärdigt.

Därför hade det varit mycket bättre om Stefan Löfven hade haft ett färdigförhandlat regeringsprogram och en tydlig berättelse om vad han ville med regeringsmakten. Det är dock inte säkert att förra vinterns regeringskris hade gått att undvika men de hade i alla falla varit mera uppriktigt inför väljarna.

Avsaknaden av en majoritetsregering är också problematiskt. Jag tycker att det är bisarrt i en demokrati när en regering måste be oppositionen om hjälp för att kunna regera och genomföra förslag. Har man en regering så styr den och beslutar om viktiga frågor medan oppositionen ägnar sig åt kritiskt granskning men för alla minoritetsregeringar blir handlingsutrymmet begränsat.

Gårdagens politiker var mer färgstarka och uttryckte sig mera elegant än dagens men de var framförallt mer ideologiska. Samtidigt var deras verklighet mycket lättare i en idyllisk tid med fem partier som valdes om vid varje val. Idag har vi åtta partier och i förra valet fick vi nästan in ett nionde parti i riksdagen. Det är ett politiskt landskap som har förändrats helt i grunden.

Det sägs ju att i politiken räknas inte avsikterna utan bara resultaten. Den som levererar faktiska förslag som förändrar människors vardag och ser till att genomföra dem förtjänar också väljarna förtroende.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.