13 nov 2015 06:00

13 nov 2015 06:00

Förr höll strumporna i åratal

KRÖNIKA: FLEMMING MOURITSEN

  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Jag blir så rasande förbannad på strumpor. Varför i hela friden görs de i så dålig kvalitet nu för tiden? Man öppnar ett nyinköpt paket med... säg sex par strumpor, använder paren ett efter ett och när de sedan passerat sitt första varv genom tvättmaskinen så kan man ge sig katten på att minst två av paren är så slitna och tunna under hälen att man skymtar hudfärg.

Några tvättar senare dyker de första hålen upp undertill. Så var det inte förr. Då höll strumporna i åratal. Och inte nog med det, när det gick hål i dem så stoppades strumporna (av mamma). Det är det ingen som gör längre. Jag tror inte ens att det går, för materialet i moderna strumpor är så klent att jag tvivlar på att en gammaldags strumpstoppning skulle fungera.

 

Det är egentligen inte den dåliga kvalitén i strumporna som stör mig. I ärlighetens namn så finns det väl få saker runt oss som håller en sådan kvalitet som de höll förr i världen. Numera jagar vi priser så pass att tillverkarna måste hålla igen på materialet för att kunna tillverka så billiga produkter att vi är villiga att köpa dem.

Bilar till exempel. Plåten i min gamla Volvo Amazon var ungefär lika tjock som plåten i en modern stridsvagn och det skulle till bra med rost innan man var tvungen att byta ut en del. Men om man råka skava av färgen någonstans på karossen på dagens bilar så är det genomrostat där nästa morgon. Om man nu inte råkade skrapa bort plåten med färgen.

 

Nä, det är inte strumpornas bristande kvalitet som gör mig upprörd, utan det är det trauma som detta ger mig. Säg att jag skall hem till någon kamrat och har lite bråttom. Jag sanerar raskt kroppen i duschen, kastar på mig kläderna, ytterkläderna och drar iväg. Väl hemma hos kamraten tar jag av mig skorna och gör mig hemmastadd. Det innebär att jag vräker mig i soffan och lägger upp fötterna på bordet.

Ja, jag vet. Så uppför man sig inte, men det här är mycket goda vänner som jag hälsar på och de tar mig som jag är. Kvällen går och så småningom ger jag mig iväg hemåt och väl hemma skalar jag av mig paltorna inför sänggång och då upptäcker jag att båda strumporna hade rejäla hål på undersidan.

Det är illa nog att lägga upp sina fötter på andra människors bord. Men det blir än värre när man gör det med strumpor där fotsulan tittar fram.

Nu sker detta ytterst sällan för fästmön tycks ha röntgensyn och upptäcker nästan alltid när jag har strumpor med hål på mig och säger då åt mig att gå och byta... och slänga de trasiga.

 

Nu äntligen kommer vi fram till varför jag är förbannad på strumpor: Att gå och byta strumpor när jag redan har på mig ett rent och alldeles utmärkt fungerande, om än trasigt, par är något av det tråkigaste jag vet.

Så jag revolterar genom att stoppa det trasiga paret i tvättkorgen igen.

 

Hiss: Att första vintersnön inte dykt upp till än.

 

Diss: Att första vintersnön säkert dyker upp nu när jag skrev så i min Hiss.

Jag blir så rasande förbannad på strumpor. Varför i hela friden görs de i så dålig kvalitet nu för tiden? Man öppnar ett nyinköpt paket med... säg sex par strumpor, använder paren ett efter ett och när de sedan passerat sitt första varv genom tvättmaskinen så kan man ge sig katten på att minst två av paren är så slitna och tunna under hälen att man skymtar hudfärg.

Några tvättar senare dyker de första hålen upp undertill. Så var det inte förr. Då höll strumporna i åratal. Och inte nog med det, när det gick hål i dem så stoppades strumporna (av mamma). Det är det ingen som gör längre. Jag tror inte ens att det går, för materialet i moderna strumpor är så klent att jag tvivlar på att en gammaldags strumpstoppning skulle fungera.

 

Det är egentligen inte den dåliga kvalitén i strumporna som stör mig. I ärlighetens namn så finns det väl få saker runt oss som håller en sådan kvalitet som de höll förr i världen. Numera jagar vi priser så pass att tillverkarna måste hålla igen på materialet för att kunna tillverka så billiga produkter att vi är villiga att köpa dem.

Bilar till exempel. Plåten i min gamla Volvo Amazon var ungefär lika tjock som plåten i en modern stridsvagn och det skulle till bra med rost innan man var tvungen att byta ut en del. Men om man råka skava av färgen någonstans på karossen på dagens bilar så är det genomrostat där nästa morgon. Om man nu inte råkade skrapa bort plåten med färgen.

 

Nä, det är inte strumpornas bristande kvalitet som gör mig upprörd, utan det är det trauma som detta ger mig. Säg att jag skall hem till någon kamrat och har lite bråttom. Jag sanerar raskt kroppen i duschen, kastar på mig kläderna, ytterkläderna och drar iväg. Väl hemma hos kamraten tar jag av mig skorna och gör mig hemmastadd. Det innebär att jag vräker mig i soffan och lägger upp fötterna på bordet.

Ja, jag vet. Så uppför man sig inte, men det här är mycket goda vänner som jag hälsar på och de tar mig som jag är. Kvällen går och så småningom ger jag mig iväg hemåt och väl hemma skalar jag av mig paltorna inför sänggång och då upptäcker jag att båda strumporna hade rejäla hål på undersidan.

Det är illa nog att lägga upp sina fötter på andra människors bord. Men det blir än värre när man gör det med strumpor där fotsulan tittar fram.

Nu sker detta ytterst sällan för fästmön tycks ha röntgensyn och upptäcker nästan alltid när jag har strumpor med hål på mig och säger då åt mig att gå och byta... och slänga de trasiga.

 

Nu äntligen kommer vi fram till varför jag är förbannad på strumpor: Att gå och byta strumpor när jag redan har på mig ett rent och alldeles utmärkt fungerande, om än trasigt, par är något av det tråkigaste jag vet.

Så jag revolterar genom att stoppa det trasiga paret i tvättkorgen igen.

 

Hiss: Att första vintersnön inte dykt upp till än.

 

Diss: Att första vintersnön säkert dyker upp nu när jag skrev så i min Hiss.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.