17 nov 2015 04:00

17 nov 2015 04:00

Barnkalas - mobbningens frizon

LINDA VAN LITH

  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Jag hör ofta, både vuxna och barn, planera kommande barnkalas och ibland kan jag bara inte förstå hur en del resonerar. Jag känner mig ledsen när jag hör hur familjer sållar bland barnen som ska få äran att gå på tillställningen.

Detta har delvis blivit ett område då mobbning helt plötsligt är tillåtet, för visst är det mobbning att välja ut vilka som duger och inte duger som barnens lekkompisar.

Jag har hört undanflykter som att alla inte vill komma om de inte är speciellt utvalda, ett kalas för alla är helt enkelt inte tillräckligt unikt.

Ibland skyller föräldrarna i stället på ekonomin och därför rättfärdigar de ett beslut som innebär att bjuda alla elever i klassen utom tre. Ett problem som i stället skulle kunna lösas genom betydligt färre gäster eller enklare fika.

För barnen är oftast svaret på frågan ”varför inte alla får komma” självklarare än för många av oss vuxna. De vet precis hur hierarkin ser ut och hur de ska göra för att inte tappa placeringar på listan över popularitet. Hur mycket vi föräldrar än tjatar om att alla ska få vara med och allas lika värde så kommer ingen att förstå det när vi inte själva agerar efter samma premisser.

Det handlar egentligen inte om att bjuda precis alla som har träffat födelsedagsbarnet utan mer om en tydlig avgränsning som går att förklara. Bjud bara tre i klassen, inte alla utom tre. Att vara en av få som blir bortvald är ett hårt slag, det har säkert de flesta upplevt.

Jag skulle inte förvånas om det dessutom oftast är samma individer som blir utan inbjudningar. Kanske är det de personerna som skulle uppskatta gemenskapen och sammanhållningen, som kommer med ett sådant evenemang, mest.

Kalas ska vara roligt, inte ett mått på status.

Hiss: När alla får vara med.

Diss: Klashysteri överlag

Jag hör ofta, både vuxna och barn, planera kommande barnkalas och ibland kan jag bara inte förstå hur en del resonerar. Jag känner mig ledsen när jag hör hur familjer sållar bland barnen som ska få äran att gå på tillställningen.

Detta har delvis blivit ett område då mobbning helt plötsligt är tillåtet, för visst är det mobbning att välja ut vilka som duger och inte duger som barnens lekkompisar.

Jag har hört undanflykter som att alla inte vill komma om de inte är speciellt utvalda, ett kalas för alla är helt enkelt inte tillräckligt unikt.

Ibland skyller föräldrarna i stället på ekonomin och därför rättfärdigar de ett beslut som innebär att bjuda alla elever i klassen utom tre. Ett problem som i stället skulle kunna lösas genom betydligt färre gäster eller enklare fika.

För barnen är oftast svaret på frågan ”varför inte alla får komma” självklarare än för många av oss vuxna. De vet precis hur hierarkin ser ut och hur de ska göra för att inte tappa placeringar på listan över popularitet. Hur mycket vi föräldrar än tjatar om att alla ska få vara med och allas lika värde så kommer ingen att förstå det när vi inte själva agerar efter samma premisser.

Det handlar egentligen inte om att bjuda precis alla som har träffat födelsedagsbarnet utan mer om en tydlig avgränsning som går att förklara. Bjud bara tre i klassen, inte alla utom tre. Att vara en av få som blir bortvald är ett hårt slag, det har säkert de flesta upplevt.

Jag skulle inte förvånas om det dessutom oftast är samma individer som blir utan inbjudningar. Kanske är det de personerna som skulle uppskatta gemenskapen och sammanhållningen, som kommer med ett sådant evenemang, mest.

Kalas ska vara roligt, inte ett mått på status.

Hiss: När alla får vara med.

Diss: Klashysteri överlag

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.