18 nov 2015 06:00

18 nov 2015 06:00

Världens bästa Astrid

KRÖNIKA: JOHANNA BEIJBOM

Jag tror att de flesta av oss har en relation till Astrid Lindgren. Hon var för mig en väldigt viktig och fin del i min barndom. Alla hennes huvudkaraktärer hade något man kunde känna igen sig i själv eller lära sig av för att tackla saker på ett bra sätt i livet. En av mina favoritrepliker är ifrån Bröderna Lejonhjärta, -Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort. Den meningen har följt mig och förmodligen stärkt mig i vissa sammanhang eller situationer.

I lördags skulle Astrid ha fyllt 108 år, och dagen till ära så var jag i hennes värld nere i Vimmerby för att sjunga tillsammans med Magnus Bäcklund.

När vi kom fram till lokalen där vi skulle spela så insåg jag till min lycka att parken var öppen, inte för allmänheten och kanske inte heller för mig, men jag tog mig självklart friheten att traska ut på en upptäcktsfärd.

Jag har i flera år verkligen tänkt åka dit enbart för att få uppleva gamla minnen och få känna alla känslor som kommer med dem. Har vart extremt avundsjuk på alla mina vänner som åkt dit då de sagt att det har vart lika mycket upplevelse för dem som för sina barn.

När jag och min bror var små så var vi där med mamma och pappa.

Har inte så jättestarka minnen ifrån detta då jag var rätt liten, men en sak kommer jag nog aldrig glömma. Vi hade precis kommit fram till delen där Bröderna Lejonhjärta höll till. Jag fick sitta på pappas axlar och framför oss gick två personer som skulle föreställa några av Tengils soldater. De hade svarta, långa mantlar, en hjälm som även täckte stor del av ansiktet och var sitt vapen. När vi kom riktigt nära så var jag i så bra höjd bredvid dem så jag knackade till med min hand på en av soldaternas hjälm varpå han vänder sig om och ger ifrån sig ett riktigt vrål som fick mig att bli stel av skräck. Ni vet när barn kan bli riktigt rädda för någonting så kan de först bara vara helt tysta och inte ge ifrån sig ett enda ljud. Sen efter en stund när de fattat att de har blivit skrämda och att det förmodligen var obehagligt så kommer gallskriket och tårar i floder. Exakt detta hände mig. Jag blev fullkomligt livrädd och vägrade sluta skrik-gråta. Soldaterna blev nog lika skräckslagna som jag när de såg min reaktion och de försökte åtgärda det hela men jag var inte kontaktbar just då tyvärr.

Pappa som blev totalt lomhörd med mig på axlarna försökte få ner mig till marken men jag klängde mig kvar och satt där resten av dagen.

Nu i lördags var min upplevelse av parken något helt annat, inte en enda människa syntes till så jag fick verkligen gå där i min egna lilla värld och bara njuta av allt som väckte minnen ifrån böckerna och filmerna man växt upp med.

Det var som att bli barn på nytt. Älskade Astrid! Tänk vad mycket skratt, gråt, värme och kärlek hon spridit. Det är vi nog många som tackar henne för. Och bland det bästa som någonsin sagts är faktiskt hennes ord – Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek så kommer folkvettet av sig självt.

 

Hiss: Astrid Lindgrens berättarröst

Diss: Att hon aldrig fick Nobelpriset i litteratur

Jag tror att de flesta av oss har en relation till Astrid Lindgren. Hon var för mig en väldigt viktig och fin del i min barndom. Alla hennes huvudkaraktärer hade något man kunde känna igen sig i själv eller lära sig av för att tackla saker på ett bra sätt i livet. En av mina favoritrepliker är ifrån Bröderna Lejonhjärta, -Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort. Den meningen har följt mig och förmodligen stärkt mig i vissa sammanhang eller situationer.

I lördags skulle Astrid ha fyllt 108 år, och dagen till ära så var jag i hennes värld nere i Vimmerby för att sjunga tillsammans med Magnus Bäcklund.

När vi kom fram till lokalen där vi skulle spela så insåg jag till min lycka att parken var öppen, inte för allmänheten och kanske inte heller för mig, men jag tog mig självklart friheten att traska ut på en upptäcktsfärd.

Jag har i flera år verkligen tänkt åka dit enbart för att få uppleva gamla minnen och få känna alla känslor som kommer med dem. Har vart extremt avundsjuk på alla mina vänner som åkt dit då de sagt att det har vart lika mycket upplevelse för dem som för sina barn.

När jag och min bror var små så var vi där med mamma och pappa.

Har inte så jättestarka minnen ifrån detta då jag var rätt liten, men en sak kommer jag nog aldrig glömma. Vi hade precis kommit fram till delen där Bröderna Lejonhjärta höll till. Jag fick sitta på pappas axlar och framför oss gick två personer som skulle föreställa några av Tengils soldater. De hade svarta, långa mantlar, en hjälm som även täckte stor del av ansiktet och var sitt vapen. När vi kom riktigt nära så var jag i så bra höjd bredvid dem så jag knackade till med min hand på en av soldaternas hjälm varpå han vänder sig om och ger ifrån sig ett riktigt vrål som fick mig att bli stel av skräck. Ni vet när barn kan bli riktigt rädda för någonting så kan de först bara vara helt tysta och inte ge ifrån sig ett enda ljud. Sen efter en stund när de fattat att de har blivit skrämda och att det förmodligen var obehagligt så kommer gallskriket och tårar i floder. Exakt detta hände mig. Jag blev fullkomligt livrädd och vägrade sluta skrik-gråta. Soldaterna blev nog lika skräckslagna som jag när de såg min reaktion och de försökte åtgärda det hela men jag var inte kontaktbar just då tyvärr.

Pappa som blev totalt lomhörd med mig på axlarna försökte få ner mig till marken men jag klängde mig kvar och satt där resten av dagen.

Nu i lördags var min upplevelse av parken något helt annat, inte en enda människa syntes till så jag fick verkligen gå där i min egna lilla värld och bara njuta av allt som väckte minnen ifrån böckerna och filmerna man växt upp med.

Det var som att bli barn på nytt. Älskade Astrid! Tänk vad mycket skratt, gråt, värme och kärlek hon spridit. Det är vi nog många som tackar henne för. Och bland det bästa som någonsin sagts är faktiskt hennes ord – Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek så kommer folkvettet av sig självt.

 

Hiss: Astrid Lindgrens berättarröst

Diss: Att hon aldrig fick Nobelpriset i litteratur

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.