28 nov 2015 04:00

28 nov 2015 04:00

Det har varit en Black week

KARIN LÅNGSTRÖM

Inspirerat från amerikansk kommersialism lanseras nu Black Friday i Sverige med en mängd reaerbjudanden i affärerna för att kicka igång julhandeln.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Själv känner jag mig allt mindre sugen på att köpa onödiga saker och frossa i julmat med tanke på hur omvärlden ser ut. Å andra sidan behövs våra traditioner och självklart ska barnen få julklappar. Det jag och säkert många andra längtar efter är relevans, balans och någon form av rimlighet.

Just detta tycker jag saknas i den nu rådande flyktingpolitiken. Den här veckan har varit en Black Week då regeringen nu enligt min mening tagit avstånd från tanken att Sverige ska vara ett humanitärt land som står upp för asylrätten. Sverigedemokraterna jublar.

Sverige är fullt, påstås det, och genom att Sverige sänker sig till en urusel nivå i omhändertagande och rättssäkerhet ska andra EU-länder förmås att ta större ansvar. Hur den logiken fungerar är omöjligt att förstå. Ingen vill ha dem, barnfamiljerna från Syrien som nu är ute på vägarna mellan Turkiet och Norden. Ingen vill ha dem, pojkarna från Afghanistan som inte vill annat än bara överleva.

Regeringen vill skapa andrum. Andrum för vem? För dem som ska fatta beslut om att äntligen få upp tälten som låter människor få tak över huvudet istället för att behöva sova utomhus. Andrum för Migrationsverket? Som genom de nya reglerna om tillfälliga uppehållstillstånd får ännu mer administrativt arbete att göra eftersom dessa tillstånd ska omprövas med ett eller tre års mellanrum.

Sverige är ett rikt land. Det finns hur mycket plats som helst att sätta upp tält och baracker på. Inte det trevligaste, men nu handlar det om att rädda liv. Till Lyktan varje måndag kommer 200 nyanlända, de är magra som belsenfångar, flera tänder fattas och en del har synliga skador från granater och bomber. De fryser, de är oroliga för framtiden och undrar om det inte vore bättre att dö direkt i kriget. Men de tog sig ändå hit - för att de väljer livet.

Ska Sverige välja bort livet för dessa människor? Ska vi inte ta vårt ansvar, hur det än ser ut med andra länders ansvar? Vi måste sluta skylla på andra, vi måste rulla upp ärmarna och öppna gränsen igen.

Flyktingströmmen kommer inte att minska. Taggtrådstaketen i Östeuropa har inte visat annat än att flyktingarna väljer andra, farligare vägar. När kommer regeringen att vakna och besinna sig? När de första liken flyter i land på en strand i Sverige?

Då kommer vice statsminister Åsa Romson gråta ännu mer. Och vem ska Löfvén skylla på då? Danmark, Tyskland? Sverigedemokraterna bryr sig inte. Men vi är många gamla och nya svenskar som fortfarande bryr oss. Och som är djupt bekymrade över den antihumanitära och antisolidariska utvecklingen och som kommer att skämmas när våra barnbarn läser om detta i historieböckerna. Varför slutade Sverige att rädda liv?

 

 

Hiss: Alla ni som fortfarande orkar bry er.

Diss: Sveriges regering. Oj, oj, oj, vilken ledarskapskollaps.

 

Själv känner jag mig allt mindre sugen på att köpa onödiga saker och frossa i julmat med tanke på hur omvärlden ser ut. Å andra sidan behövs våra traditioner och självklart ska barnen få julklappar. Det jag och säkert många andra längtar efter är relevans, balans och någon form av rimlighet.

Just detta tycker jag saknas i den nu rådande flyktingpolitiken. Den här veckan har varit en Black Week då regeringen nu enligt min mening tagit avstånd från tanken att Sverige ska vara ett humanitärt land som står upp för asylrätten. Sverigedemokraterna jublar.

Sverige är fullt, påstås det, och genom att Sverige sänker sig till en urusel nivå i omhändertagande och rättssäkerhet ska andra EU-länder förmås att ta större ansvar. Hur den logiken fungerar är omöjligt att förstå. Ingen vill ha dem, barnfamiljerna från Syrien som nu är ute på vägarna mellan Turkiet och Norden. Ingen vill ha dem, pojkarna från Afghanistan som inte vill annat än bara överleva.

Regeringen vill skapa andrum. Andrum för vem? För dem som ska fatta beslut om att äntligen få upp tälten som låter människor få tak över huvudet istället för att behöva sova utomhus. Andrum för Migrationsverket? Som genom de nya reglerna om tillfälliga uppehållstillstånd får ännu mer administrativt arbete att göra eftersom dessa tillstånd ska omprövas med ett eller tre års mellanrum.

Sverige är ett rikt land. Det finns hur mycket plats som helst att sätta upp tält och baracker på. Inte det trevligaste, men nu handlar det om att rädda liv. Till Lyktan varje måndag kommer 200 nyanlända, de är magra som belsenfångar, flera tänder fattas och en del har synliga skador från granater och bomber. De fryser, de är oroliga för framtiden och undrar om det inte vore bättre att dö direkt i kriget. Men de tog sig ändå hit - för att de väljer livet.

Ska Sverige välja bort livet för dessa människor? Ska vi inte ta vårt ansvar, hur det än ser ut med andra länders ansvar? Vi måste sluta skylla på andra, vi måste rulla upp ärmarna och öppna gränsen igen.

Flyktingströmmen kommer inte att minska. Taggtrådstaketen i Östeuropa har inte visat annat än att flyktingarna väljer andra, farligare vägar. När kommer regeringen att vakna och besinna sig? När de första liken flyter i land på en strand i Sverige?

Då kommer vice statsminister Åsa Romson gråta ännu mer. Och vem ska Löfvén skylla på då? Danmark, Tyskland? Sverigedemokraterna bryr sig inte. Men vi är många gamla och nya svenskar som fortfarande bryr oss. Och som är djupt bekymrade över den antihumanitära och antisolidariska utvecklingen och som kommer att skämmas när våra barnbarn läser om detta i historieböckerna. Varför slutade Sverige att rädda liv?

 

 

Hiss: Alla ni som fortfarande orkar bry er.

Diss: Sveriges regering. Oj, oj, oj, vilken ledarskapskollaps.

 

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.