03 dec 2015 04:00

03 dec 2015 04:00

När maktens våndor tränger sig på

LINUS HELLMAN

Att tvingas fatta svåra men ändå riktiga beslut tillhör politikens tuffaste uppgifter. Det har Miljöpartiet som för första gången utgör regeringsmakten fått känna av. De samvetskval som exempelvis Thorbjörn Fälldin stod inför som centerpartistisk statsminister på 1970-talet har nu även språkrören Åsa Romson och Gustav Fridolin fått erfara.

Att MP skulle få vara med och bilda regering efter förra valet kom inte som någon överraskning sedan vänsterpartierna blev största block även om den socialdemokratiske statsministerkandidaten Stefan Löfven bara ständigt upprepade: ”Miljöpartiet utgör en naturlig samarbetspartner”. När rösterna väl var räknade gick de båda partierna i armkrok rakt in i Rosenbad sedan Löfven dessförinnan slängt igen dörren rakt i ansiktet på Vänsterpartiet.

S och MP är i realiteten ett omaka par. De är varken hjärtliga eller ömsesidiga mot varandra utan deras samvaro vilar snarare på ett resonemangsäktenskap som parterna har tvingats ingå av enbart realpolitiska skäl.

MP:s tillväxtkritiska hållning är i grunden oförenlig med den frihandelsvänliga och industribejakande politik som S förespråkar. Det räcker att säga Bromma flygplats och Förbifart Stockholm för att diskrepansen ska tydliggöras. Trots att det har knakat i fogarna i regeringssamarbetet har Löfvens svaga minoritetsministär lyckats hanka sig fram.

I den rådande akuta flyktingssituationen har den nu tvingats fatta svåra beslut om kraftiga begränsningar av flyktingpolitiken. Beslut som har inneburit stora påfrestningar för MP som för första gången sitter på regeringstaburetterna. Åsa Romson som också är vice statsminister, om än bara på pappret, dolde inte det faktumet när hon höll på att brista i gråt på en presskonferens.

Det är lätt att förstå våndan hos MP men det blir ändå något av krokodiltårar över det när de samtidigt väljer att stanna kvar i regeringen. Att sedan Romson och hennes språkrörskollega Gustav Fridolin fortsätter hävda att förslagen är dåliga, oförsvarsliga och fruktansvärda samtidigt som de kommer att understödja dem inger inte någon respekt. Det är inte statsmannamässigt.

Flera har redan gjort jämförelsen och man får gå långt tillbaka i tiden för att hitta något liknande. När MP nu gör avkall på sin politik drabbas de av samma vånda och samvetskval som Thorbjörn Fälldin upplevde när han var statsminister för den första borgerliga regeringen på 44 år i Sverige på 1970-talet. Han fattade då beslutet att ladda ett nytt aggregat i Barsebäcks kärnkraftverk trots att han hade varit kategorisk motståndare innan valet.

”Ingen ministerpost är så åtråvärd att jag vore bered att dagtinga med min övertygelse”, var Fälldins utfästelse.

Vi kan snart stå inför en regeringskris. Romson har tydligt preciserat var MP:s gräns går för att sitta i regering. Om Moderaternas förslag att stoppa asylsölande vid gränsen genomförs kan partiet inte längre kvarstå i regeringen.

Det bästa för Sverige vore om den nuvarande regeringskonstellationen upplöstes. Samarbetet är mer ett resultat av det maktpolitiska spel som rådde inför det förra valet än av ideologiska skäl. Valresultatet har tydligt visat att det är nya politiska realiteter som råder och att dessa kräver nya lösningar. Det är bra att MP är berett till kompromisser och är redo att ta regeringsansvar men att såga förslag som man ändå tänker stödja är en absurditet och lätt löjeväckande.

Apropå Thorbjörn Fälldin brukade han relatera till Birger Normans dikt ”Renhännren” kring behovet av kompromisser för att komma fram till beslut. Låt mig parafrasera:

”Man kan gå igenom hela livet med rena händer, men vad har de rena händerna egentligen uträttat här i världen”.

Det som krävs nu är statsmannaskap och det är jag inte säker på finns hos våra ledande politiker. Behovet av en renässans för regerandets konst har sällan varit mer påfallande.

Att MP skulle få vara med och bilda regering efter förra valet kom inte som någon överraskning sedan vänsterpartierna blev största block även om den socialdemokratiske statsministerkandidaten Stefan Löfven bara ständigt upprepade: ”Miljöpartiet utgör en naturlig samarbetspartner”. När rösterna väl var räknade gick de båda partierna i armkrok rakt in i Rosenbad sedan Löfven dessförinnan slängt igen dörren rakt i ansiktet på Vänsterpartiet.

S och MP är i realiteten ett omaka par. De är varken hjärtliga eller ömsesidiga mot varandra utan deras samvaro vilar snarare på ett resonemangsäktenskap som parterna har tvingats ingå av enbart realpolitiska skäl.

MP:s tillväxtkritiska hållning är i grunden oförenlig med den frihandelsvänliga och industribejakande politik som S förespråkar. Det räcker att säga Bromma flygplats och Förbifart Stockholm för att diskrepansen ska tydliggöras. Trots att det har knakat i fogarna i regeringssamarbetet har Löfvens svaga minoritetsministär lyckats hanka sig fram.

I den rådande akuta flyktingssituationen har den nu tvingats fatta svåra beslut om kraftiga begränsningar av flyktingpolitiken. Beslut som har inneburit stora påfrestningar för MP som för första gången sitter på regeringstaburetterna. Åsa Romson som också är vice statsminister, om än bara på pappret, dolde inte det faktumet när hon höll på att brista i gråt på en presskonferens.

Det är lätt att förstå våndan hos MP men det blir ändå något av krokodiltårar över det när de samtidigt väljer att stanna kvar i regeringen. Att sedan Romson och hennes språkrörskollega Gustav Fridolin fortsätter hävda att förslagen är dåliga, oförsvarsliga och fruktansvärda samtidigt som de kommer att understödja dem inger inte någon respekt. Det är inte statsmannamässigt.

Flera har redan gjort jämförelsen och man får gå långt tillbaka i tiden för att hitta något liknande. När MP nu gör avkall på sin politik drabbas de av samma vånda och samvetskval som Thorbjörn Fälldin upplevde när han var statsminister för den första borgerliga regeringen på 44 år i Sverige på 1970-talet. Han fattade då beslutet att ladda ett nytt aggregat i Barsebäcks kärnkraftverk trots att han hade varit kategorisk motståndare innan valet.

”Ingen ministerpost är så åtråvärd att jag vore bered att dagtinga med min övertygelse”, var Fälldins utfästelse.

Vi kan snart stå inför en regeringskris. Romson har tydligt preciserat var MP:s gräns går för att sitta i regering. Om Moderaternas förslag att stoppa asylsölande vid gränsen genomförs kan partiet inte längre kvarstå i regeringen.

Det bästa för Sverige vore om den nuvarande regeringskonstellationen upplöstes. Samarbetet är mer ett resultat av det maktpolitiska spel som rådde inför det förra valet än av ideologiska skäl. Valresultatet har tydligt visat att det är nya politiska realiteter som råder och att dessa kräver nya lösningar. Det är bra att MP är berett till kompromisser och är redo att ta regeringsansvar men att såga förslag som man ändå tänker stödja är en absurditet och lätt löjeväckande.

Apropå Thorbjörn Fälldin brukade han relatera till Birger Normans dikt ”Renhännren” kring behovet av kompromisser för att komma fram till beslut. Låt mig parafrasera:

”Man kan gå igenom hela livet med rena händer, men vad har de rena händerna egentligen uträttat här i världen”.

Det som krävs nu är statsmannaskap och det är jag inte säker på finns hos våra ledande politiker. Behovet av en renässans för regerandets konst har sällan varit mer påfallande.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.