08 dec 2015 04:00

08 dec 2015 04:00

På den tiden var julkalendern för barn

1967 ordnade Birgitta Andersson, från Halvfara utanför Mariestad, och Carl-Gustaf Lindstedt underhållningen före jul för oss som var barn på den tiden.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

De hade huvudrollerna i ”Gumman som blev liten som en tesked”. Andersson spelade teskedsgumman, som ibland blev liten, och Lindstedt spelade hennes man, kallad gubben i det årets julkalender.

Vi barn, och även flera vuxna, satt som klistrade framför tv:n och tittade på de svartvita filmbilderna när det var dags för adventskalendern på kvällarna. Det gällde att inte missa något. På den tiden gick det inte att spela in program och om någon pratat om svt play, så hade väl personen raskt blivit idiotförklarad. Nej, det gällde att passa tiden, hitta en plats framför tv:n och njuta av kvällens avsnitt.

Den som hörde till de lyckligt lottade och hade fått den riktiga adventskalandern, kunde även öppna en lucka under slutet av programmet. Gud nåde den som fuskade och öppnade innan.

Jag är inte ensam i min generation om att tycka att Teskedsgumman är ett av de bästa programmen för barn, och även vuxna, som gjorts.

Sedan dess har flera adventskalendrar producerats. Många har varit bra, men flera har fått hård kritik.

Årets upplaga, ”Tusen år till julafton”, har redan fått ris för att den knappast är för barn, utan mer för oss vuxna.

Efter att ha sett två program håller jag med. Som trogen tittare av ”Historieätarna”, där Erik Haag och Lotta Lundgren botaniserar i bland annat klädsel och matlagning genom årens lopp, gillade jag programmen. De jag tittade på handlade om vikingatiden. Kläder, mat, levnadssätt och kultur var några ämnen.

Haag och Lundgren hade sällskap av några barn och bildade en familj som levde på den tiden. En kock berättade vad folket åt. Det handlade om bland annat ärtgröt, fårskalle, torkad fisk, fårtunga och getgryta.

Intressant, men knappast något för mindre barn som vill att det händer något. Att barnen åkte skridskor som var gjorda av benknotor var knappast spännande eller roligt nog. Jag förstår den första veckans reaktioner.

Jag gillar Erik Haags och Lotta Lundgrens sarkastiska och torra humor, men för den som inte gillar den typen av fyndigheter blir den bara jobbig.

Jag hoppas, för alla barns skull, att fortsättningen blir mer anpassad för de yngre tittarna.

Jag unnar dem en ”teskedsgumma”, att berätta om för alla som vill lyssna om 40 år.

 

 

Hiss:

En julspecial återstår av tv-serien ”Downtown Abbey”. Det kanske är bäst att sluta på topp?

 

Diss:

Usch för blåst.

 

De hade huvudrollerna i ”Gumman som blev liten som en tesked”. Andersson spelade teskedsgumman, som ibland blev liten, och Lindstedt spelade hennes man, kallad gubben i det årets julkalender.

Vi barn, och även flera vuxna, satt som klistrade framför tv:n och tittade på de svartvita filmbilderna när det var dags för adventskalendern på kvällarna. Det gällde att inte missa något. På den tiden gick det inte att spela in program och om någon pratat om svt play, så hade väl personen raskt blivit idiotförklarad. Nej, det gällde att passa tiden, hitta en plats framför tv:n och njuta av kvällens avsnitt.

Den som hörde till de lyckligt lottade och hade fått den riktiga adventskalandern, kunde även öppna en lucka under slutet av programmet. Gud nåde den som fuskade och öppnade innan.

Jag är inte ensam i min generation om att tycka att Teskedsgumman är ett av de bästa programmen för barn, och även vuxna, som gjorts.

Sedan dess har flera adventskalendrar producerats. Många har varit bra, men flera har fått hård kritik.

Årets upplaga, ”Tusen år till julafton”, har redan fått ris för att den knappast är för barn, utan mer för oss vuxna.

Efter att ha sett två program håller jag med. Som trogen tittare av ”Historieätarna”, där Erik Haag och Lotta Lundgren botaniserar i bland annat klädsel och matlagning genom årens lopp, gillade jag programmen. De jag tittade på handlade om vikingatiden. Kläder, mat, levnadssätt och kultur var några ämnen.

Haag och Lundgren hade sällskap av några barn och bildade en familj som levde på den tiden. En kock berättade vad folket åt. Det handlade om bland annat ärtgröt, fårskalle, torkad fisk, fårtunga och getgryta.

Intressant, men knappast något för mindre barn som vill att det händer något. Att barnen åkte skridskor som var gjorda av benknotor var knappast spännande eller roligt nog. Jag förstår den första veckans reaktioner.

Jag gillar Erik Haags och Lotta Lundgrens sarkastiska och torra humor, men för den som inte gillar den typen av fyndigheter blir den bara jobbig.

Jag hoppas, för alla barns skull, att fortsättningen blir mer anpassad för de yngre tittarna.

Jag unnar dem en ”teskedsgumma”, att berätta om för alla som vill lyssna om 40 år.

 

 

Hiss:

En julspecial återstår av tv-serien ”Downtown Abbey”. Det kanske är bäst att sluta på topp?

 

Diss:

Usch för blåst.

 

  • Alf Ehn

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.