11 dec 2015 06:00

11 dec 2015 06:00

Är det bara inbillning?

FLEMMING MOURITSEN

  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Är omvärlden full av ödets nycker och fullständigt bisarr, eller är det bara inbillning från min sida? För trots att jag ofta tycker att händelser sker på ett ologiskt sätt som får mig att tro att de är designade för mig så vill jag egentligen tro att det bara är normala tillfälligheter som råder... eller?

För visst börjar man undra ibland. Första gången det slog mig var när min kamrat Claes introducerade mig för kronärtskockor när jag var sexton år. Innan dess hade jag inte ens vetat om deras existens och jag kände mig tämligen säker på att jag aldrig sett ordet i tryck.

Men när jag väl sett växten, hört dess namn och smakat på den så var det som om den uppenbarade sig i min värld. Omedelbart därefter såg jag dess namn i snart sagt varenda text jag läste och bilder på denna grönsak dök upp vart jag såg. Hade dessa bilder och texter funnits där tidigare utan att jag noterat dem eller dök de upp först nu när jag blivit medveten om växtens existens?

 

Självklart borde det vara det första alternativet, men jag känner mig inte säker. Det är som ett ord som fästmön och jag noterade för något halvår sedan. Plötsligt kallade man en museiintendent för curator i ett engelskt faktaprogram och vi reagerade båda två, för vi hade aldrig hört den titeln användas så... någonsin... vi båda.

Därefter kallades folk på museer för curator i vartenda program vi såg och till och med i svenska program kallades folk som ansvarade för utställningar av olika slag för kurator. Och detta började direkt efter att vi kommenterat det för oss okända användandet av ordet. Men har man verkligen använt ordet så tidigare? Jag tycker att någon av oss borde ha reagerat på det, så uppmärksamma vill jag nog ändå påstå att vi är, men icke.

Men när dammluckan väl brast så fanns ordet överallt. För vår skull?

 

Lite av samma fenomen upplever jag i trafiken. Som när jag ger mig iväg med bilen på en söndag i något ärende. Det finns knappt några bilar ute alls och gatorna ligger öde, förutom mig då. Men sedan när jag kommer fram till en korsning så kommer helt plötsligt en långsam karavan av bilar som jag måste lämna företräde för och de håller precis lagom kort avstånd så att jag inte kan smita ut mellan dem. Detta fortgår ett tag tills karavanen plötsligt tar slut och jag kan köra ut. Därefter syns inte en enda bil till igen och jag är helt ensam på gatorna. I alla fall tills jag kommer fram till nästa lämna-företrädesskylt. Då dyker nästa långsamma karavan med lagom långa avstånd mellan bilarna upp.

Finns det ens skuggan av en chans att det där inte är personligt riktat mot mig? För jag menar... var är de när de inte hindrar mig från att komma fram?

Det känns nästen som att vara huvudperson i The Truman Show.

 

Hiss: Hälsa, min... andras... allas.

Diss: Bullerstaketet längs Vadsboleden igen. Kommunens folk kan inte ha åkt sträckan och fått möte när mörkret fallit, för då är det omöjligt att försvara.

Är omvärlden full av ödets nycker och fullständigt bisarr, eller är det bara inbillning från min sida? För trots att jag ofta tycker att händelser sker på ett ologiskt sätt som får mig att tro att de är designade för mig så vill jag egentligen tro att det bara är normala tillfälligheter som råder... eller?

För visst börjar man undra ibland. Första gången det slog mig var när min kamrat Claes introducerade mig för kronärtskockor när jag var sexton år. Innan dess hade jag inte ens vetat om deras existens och jag kände mig tämligen säker på att jag aldrig sett ordet i tryck.

Men när jag väl sett växten, hört dess namn och smakat på den så var det som om den uppenbarade sig i min värld. Omedelbart därefter såg jag dess namn i snart sagt varenda text jag läste och bilder på denna grönsak dök upp vart jag såg. Hade dessa bilder och texter funnits där tidigare utan att jag noterat dem eller dök de upp först nu när jag blivit medveten om växtens existens?

 

Självklart borde det vara det första alternativet, men jag känner mig inte säker. Det är som ett ord som fästmön och jag noterade för något halvår sedan. Plötsligt kallade man en museiintendent för curator i ett engelskt faktaprogram och vi reagerade båda två, för vi hade aldrig hört den titeln användas så... någonsin... vi båda.

Därefter kallades folk på museer för curator i vartenda program vi såg och till och med i svenska program kallades folk som ansvarade för utställningar av olika slag för kurator. Och detta började direkt efter att vi kommenterat det för oss okända användandet av ordet. Men har man verkligen använt ordet så tidigare? Jag tycker att någon av oss borde ha reagerat på det, så uppmärksamma vill jag nog ändå påstå att vi är, men icke.

Men när dammluckan väl brast så fanns ordet överallt. För vår skull?

 

Lite av samma fenomen upplever jag i trafiken. Som när jag ger mig iväg med bilen på en söndag i något ärende. Det finns knappt några bilar ute alls och gatorna ligger öde, förutom mig då. Men sedan när jag kommer fram till en korsning så kommer helt plötsligt en långsam karavan av bilar som jag måste lämna företräde för och de håller precis lagom kort avstånd så att jag inte kan smita ut mellan dem. Detta fortgår ett tag tills karavanen plötsligt tar slut och jag kan köra ut. Därefter syns inte en enda bil till igen och jag är helt ensam på gatorna. I alla fall tills jag kommer fram till nästa lämna-företrädesskylt. Då dyker nästa långsamma karavan med lagom långa avstånd mellan bilarna upp.

Finns det ens skuggan av en chans att det där inte är personligt riktat mot mig? För jag menar... var är de när de inte hindrar mig från att komma fram?

Det känns nästen som att vara huvudperson i The Truman Show.

 

Hiss: Hälsa, min... andras... allas.

Diss: Bullerstaketet längs Vadsboleden igen. Kommunens folk kan inte ha åkt sträckan och fått möte när mörkret fallit, för då är det omöjligt att försvara.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.