14 dec 2015 06:00

14 dec 2015 06:00

En man och hans madrass

ALEXANDER MILTON

För en tid sedan spenderade jag knappt en vecka i Stockholm. Tillsammans med ett antal andra studentambassadörer representerade vi Högskolan i Skövde under SACO:s studentmässa på Stockholmsmässan i Älvsjö. Det var, allt som allt, en angenäm upplevelse med många trevliga möten med gymnasieelever på jakt efter råd och vägledning in i studentlivet.

Det kändes tryggt att se så många ungdomar ha framtiden ordnad för sig. Men på kvällarna såg världen helt annorlunda ut. Utanför våra varma mässhallar, välfyllda matsalar och hotellrum med mjuka sängar och dubbla lås satt en annan verklighet på gatan och bad om hjälp att överleva natten.

På Centralstationen hade personal slitit i dagar för att pynta hallen med makalösa ljusdekorer. I små stånd sålde man stickade strumpor och julgodis och stationens besökare flockades framför en enorm scen som fick lokalen att eka med högtidens alla klassiker. O helga natt.

Men stämningen den kvällen kändes allt annat än helig. Utanför röt stormen Helga åt de redan kalla och blöta. Det gick inte att fly medvetenheten om att alla som stod samlade och sjöng och skrattade, var välklädda män och kvinnor med vackra halsband och stiliga slipsar. Med blickarna mot kören stod de alla med ryggen mot Röda korset och Refugees Welcome som i motsatt ände av hallen kämpade med att dela ut mat och kläder till de som inget hade. O helga stund för världen.

Känslor som dessa går inte att sätta ord på. Det var en upplevelse jag inte kommer att glömma. Insikten om den förkrossande polariseringen där samhällets elit sörplade champagne medan en man bara två meter bakom det frostade fönstret febrilt försökte plasta in ett liggunderlag för att skydda det från det iskalla spöregnet. Hur kan vi se på detta med likgiltighet? Två meter bort. Vår jord är fri, himlen öppen nu är. Uti din slav du ser en älskad broder.

Ljuset i tunneln är de fantastiska eldsjälarna som står vid de utsattas sida och hjälper alla de kan, helt på egen bekostnad och ett rent samvete som enda ersättning. Jag talade med några av dem, och trots att jag knappt kunde hålla tårarna tillbaka log och skrattade de oavbrutet. Dessa hjältar håller sina hakor högt när misären sköljer över dem. De förtjänar samhällets uppriktiga respekt för sitt arbete, varenda en av dem.

Låt oss lära av dem. Vi har ett mänskligt ansvar för våra medmänniskors trygghet. Den gyllene regeln har aldrig varit viktigare. Alla bör agera osjälviskt utifrån sin egen kapacitet, även om det är på bekostnad av personlig lyx och bekvämlighet.

Glöm inte vad som är viktigt denna jul. När hela din tillvaro krympt till ett blött liggunderlag kommer det mest självklara vardagstinget – en varm dusch, ett par vantar, en kopp kaffe – vara årets julklapp. Fall nu neder och hälsa glatt din frihet.

Hiss: Förslag om basinkomst i Finland.

Diss: Donald Trumps korståg av destruktiva lögner i USA.

För en tid sedan spenderade jag knappt en vecka i Stockholm. Tillsammans med ett antal andra studentambassadörer representerade vi Högskolan i Skövde under SACO:s studentmässa på Stockholmsmässan i Älvsjö. Det var, allt som allt, en angenäm upplevelse med många trevliga möten med gymnasieelever på jakt efter råd och vägledning in i studentlivet.

Det kändes tryggt att se så många ungdomar ha framtiden ordnad för sig. Men på kvällarna såg världen helt annorlunda ut. Utanför våra varma mässhallar, välfyllda matsalar och hotellrum med mjuka sängar och dubbla lås satt en annan verklighet på gatan och bad om hjälp att överleva natten.

På Centralstationen hade personal slitit i dagar för att pynta hallen med makalösa ljusdekorer. I små stånd sålde man stickade strumpor och julgodis och stationens besökare flockades framför en enorm scen som fick lokalen att eka med högtidens alla klassiker. O helga natt.

Men stämningen den kvällen kändes allt annat än helig. Utanför röt stormen Helga åt de redan kalla och blöta. Det gick inte att fly medvetenheten om att alla som stod samlade och sjöng och skrattade, var välklädda män och kvinnor med vackra halsband och stiliga slipsar. Med blickarna mot kören stod de alla med ryggen mot Röda korset och Refugees Welcome som i motsatt ände av hallen kämpade med att dela ut mat och kläder till de som inget hade. O helga stund för världen.

Känslor som dessa går inte att sätta ord på. Det var en upplevelse jag inte kommer att glömma. Insikten om den förkrossande polariseringen där samhällets elit sörplade champagne medan en man bara två meter bakom det frostade fönstret febrilt försökte plasta in ett liggunderlag för att skydda det från det iskalla spöregnet. Hur kan vi se på detta med likgiltighet? Två meter bort. Vår jord är fri, himlen öppen nu är. Uti din slav du ser en älskad broder.

Ljuset i tunneln är de fantastiska eldsjälarna som står vid de utsattas sida och hjälper alla de kan, helt på egen bekostnad och ett rent samvete som enda ersättning. Jag talade med några av dem, och trots att jag knappt kunde hålla tårarna tillbaka log och skrattade de oavbrutet. Dessa hjältar håller sina hakor högt när misären sköljer över dem. De förtjänar samhällets uppriktiga respekt för sitt arbete, varenda en av dem.

Låt oss lära av dem. Vi har ett mänskligt ansvar för våra medmänniskors trygghet. Den gyllene regeln har aldrig varit viktigare. Alla bör agera osjälviskt utifrån sin egen kapacitet, även om det är på bekostnad av personlig lyx och bekvämlighet.

Glöm inte vad som är viktigt denna jul. När hela din tillvaro krympt till ett blött liggunderlag kommer det mest självklara vardagstinget – en varm dusch, ett par vantar, en kopp kaffe – vara årets julklapp. Fall nu neder och hälsa glatt din frihet.

Hiss: Förslag om basinkomst i Finland.

Diss: Donald Trumps korståg av destruktiva lögner i USA.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.