16 dec 2015 04:00

16 dec 2015 08:11

Jag blev fullkomligt borttrollad

JOHANNA BEIJBOM

För ett tag sedan hade vi en spelning uppåt i landet. Bilresan dit var lång och trång.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Det var ju ändå en Volvo V50 vi åkte i, men dagen till ära hade vi tre som satt i baksätet förmodligen lagt på oss några extra kilon på rumpan över natten och växt säkert 20 cm var på längden. Så när vi kom fram efter några timmar, var energin rätt låg och bakdelen var helt bortdomnad.

Det var lite svårt att ha det där glada leendet på läpparna just då eftersom jag visste att vi också hade en hemresa att ta oss igenom. Vi gjorde en snabb soundcheck och mitt under den klampar det in två killar som man tycker sig känna igen. Det kan ju vara så ibland att man känner igen människor men man vet inte riktigt varför, har vi jobbat ihop?

Har vi gemensamma vänner?

Har vi firat jul tillsammans?

Vet att jag en gång mötte en man på stan som såg oerhört bekant ut och jag var helt säker på att jag kände denna person så jag hälsade glatt och slängde ur mig den klassiska frågan -Är allt bra? Vi stannade aldrig och pratade utan allt detta skedde i förbifarten. Han log tillbaka och svarade –Jo, tack. Det är bra, tack för att du frågade.

Sen vände han blicken och fortsatte gå. Min kompis som jag gick med tog tag i min arm, -Va, hur känner du skådespelaren Johan Ulveson?

Men Gud, jag känner ju inte honom, han såg bara så väldigt bekant ut och då tog jag för givet att vi kände varandra. Lite så kände jag när de två killarna kom in i rummet när vi soundcheckade.

De kom fram, tog i hand och hälsade. Och precis då gick det upp för mig. De är inga jag känner eller firat jul tillsammans med, de är ju de där två trollkarlarna ifrån tv. Brynolf och Ljung. De skulle alltså också uppträda på samma tillställning som oss.

Jag har ända sedan jag var liten varit väldigt fascinerad av just trolleri. Hade till och med ett eget litet trollerikit. Tyvärr tappade jag bort hälften av innehållet så mina tricks gick aldrig att slutföra. Annars hade jag förmodligen varit i samma liga som Labero nu. Haha, kanske inte riktigt men man kan ju få drömma.

Nu var leendet tillbaka på läpparna och jag insåg att jag kommer vara en sådan där jobbig person som hela kvällen frågar om och om igen om de inte kan visa några av sina tricks.

Vi körde första delen av vår show och i pausen så kunde jag inte hålla mig längre. Jag bad om att få se ett korttrick. Trodde att de kanske skulle bli lite besvärade men snarare tvärtom. De blev jätteglada och entusiastiska. Jag kanske idag ångrar att jag frågade för sedan dess har jag nästan legat sömnlös och irriterad över att ha blivit så borttrollad av dem. Det var så oerhört skickliga och det korttricket som de gjorde för mig går inte att förklara, jag blev helt chockad.

Nästan lite läskigt.

Man vet så väl att de lurar skjortan av en, men ändå är det så bra gjort att man nästan tvivlar på om det inte finns magi ändå.

När kvällen sedan var slut och vi även hade fått se deras show med ännu mer oförklarliga tricks så kändes inte hemresan lika jobbig ändå även fast det skulle bli lika trångt som på ditvägen. De kanske till och med trollade bort de där extra kilona och krympte oss några centimeter var.

Eller så var det bara så enkelt att de nu hade satt en massa andra tankar och funderingar i huvudet på oss än att sitta och irritera sig över hur lite plats vi faktisk hade i baksätet.

 

Hiss: Att man träffar så mycket roliga och begåvade människor hela tiden

Diss: Att trollkarlar aldrig avslöjar sina tricks

Det var ju ändå en Volvo V50 vi åkte i, men dagen till ära hade vi tre som satt i baksätet förmodligen lagt på oss några extra kilon på rumpan över natten och växt säkert 20 cm var på längden. Så när vi kom fram efter några timmar, var energin rätt låg och bakdelen var helt bortdomnad.

Det var lite svårt att ha det där glada leendet på läpparna just då eftersom jag visste att vi också hade en hemresa att ta oss igenom. Vi gjorde en snabb soundcheck och mitt under den klampar det in två killar som man tycker sig känna igen. Det kan ju vara så ibland att man känner igen människor men man vet inte riktigt varför, har vi jobbat ihop?

Har vi gemensamma vänner?

Har vi firat jul tillsammans?

Vet att jag en gång mötte en man på stan som såg oerhört bekant ut och jag var helt säker på att jag kände denna person så jag hälsade glatt och slängde ur mig den klassiska frågan -Är allt bra? Vi stannade aldrig och pratade utan allt detta skedde i förbifarten. Han log tillbaka och svarade –Jo, tack. Det är bra, tack för att du frågade.

Sen vände han blicken och fortsatte gå. Min kompis som jag gick med tog tag i min arm, -Va, hur känner du skådespelaren Johan Ulveson?

Men Gud, jag känner ju inte honom, han såg bara så väldigt bekant ut och då tog jag för givet att vi kände varandra. Lite så kände jag när de två killarna kom in i rummet när vi soundcheckade.

De kom fram, tog i hand och hälsade. Och precis då gick det upp för mig. De är inga jag känner eller firat jul tillsammans med, de är ju de där två trollkarlarna ifrån tv. Brynolf och Ljung. De skulle alltså också uppträda på samma tillställning som oss.

Jag har ända sedan jag var liten varit väldigt fascinerad av just trolleri. Hade till och med ett eget litet trollerikit. Tyvärr tappade jag bort hälften av innehållet så mina tricks gick aldrig att slutföra. Annars hade jag förmodligen varit i samma liga som Labero nu. Haha, kanske inte riktigt men man kan ju få drömma.

Nu var leendet tillbaka på läpparna och jag insåg att jag kommer vara en sådan där jobbig person som hela kvällen frågar om och om igen om de inte kan visa några av sina tricks.

Vi körde första delen av vår show och i pausen så kunde jag inte hålla mig längre. Jag bad om att få se ett korttrick. Trodde att de kanske skulle bli lite besvärade men snarare tvärtom. De blev jätteglada och entusiastiska. Jag kanske idag ångrar att jag frågade för sedan dess har jag nästan legat sömnlös och irriterad över att ha blivit så borttrollad av dem. Det var så oerhört skickliga och det korttricket som de gjorde för mig går inte att förklara, jag blev helt chockad.

Nästan lite läskigt.

Man vet så väl att de lurar skjortan av en, men ändå är det så bra gjort att man nästan tvivlar på om det inte finns magi ändå.

När kvällen sedan var slut och vi även hade fått se deras show med ännu mer oförklarliga tricks så kändes inte hemresan lika jobbig ändå även fast det skulle bli lika trångt som på ditvägen. De kanske till och med trollade bort de där extra kilona och krympte oss några centimeter var.

Eller så var det bara så enkelt att de nu hade satt en massa andra tankar och funderingar i huvudet på oss än att sitta och irritera sig över hur lite plats vi faktisk hade i baksätet.

 

Hiss: Att man träffar så mycket roliga och begåvade människor hela tiden

Diss: Att trollkarlar aldrig avslöjar sina tricks

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.