19 dec 2015 04:00

19 dec 2015 04:00

I verkligheten finns alla som heter Ove kvar

KARIN LÅNGSTRÖM

  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Om du inte läste boken En man som heter Ove när den kom 2013, så passa på och gör det nu innan du ser filmen som går upp på juldagen. Det är en av de märkligaste böcker jag läst, men så mycket igenkännande och spekulerande i det bottenlösa djup som är det mänskliga jaget.

Fredrik Backmans porträtt av den besvärlige, sure, förbryllande Ove är unik i sitt slag. Visserligen har surgubbar och surkärringar beskrivits förr i litteraturen, men Backman förmår åtminstone mig att försättas i en konstig blandning av empati, ilska och (faktiskt!) skratt över hur en bitter sorg kan förpesta ett helt kvarter.

Jo, symtomen på hur det kan bli när en människa vandrar i dödsskuggans dal leder tragikomiskt nog till att det dras på smilbanden när Ove i egenskap av radhusområdets beskyddare går sin dagliga inspektionsrunda i kvarteret, när han kontrollrycker i alla garageportar för att kontrollera att alla låser ordentligt, när han skriver upp registreringsnumren på felparkerade bilar. Han gör ingen hemlighet av någon av alla sina fördomar och hånar alla som inte kan backa med släp.

Livet vänder för Ove. Men kvar i verkligheten finns alla dessa ovar som vi känner igen inom oss och utom oss, som vi suckar över och försöker diagnosticera. Sinnet rinner över och vi sätter upp arga lappar i tvättstugor och i personalkök. (Ibland naturligtvis helt relevanta lappar, jag säger absolut inget annat.)

En del orkar gå till botten och ta itu med det som ligger till grund för alla rädslor, all ilska och all ensamhet. Andra ser alla försök att skrapa på ytan som hotfulla integritetskränkande attacker som till varje pris ska undvikas. Men jag hoppas ändå att det förr eller senare kan dyka upp någon eller något som kan värma, tina upp eller få att mjukna den mest stele surgubben. Världen blir någon grad varmare och grannen behöver inte vara orolig för att få en utskällning för att något litet misstag begåtts.

Men det är inte säkert att världen blir en bättre plats om människor som Ove inte skulle finnas. En av Fredrik Backmans styrkor är att han låter andra handlingsmönster än att helt enkelt strunta i Ove komma till tals: om Ove nu är bäst i världen på att lufta element, varför inte låta Ove lufta samtliga element i bostadsrättsföreningen? Rätt man på rätt plats, dynamik och kreativitet. Ibland tror jag att vi människor blir besvärliga när vi helt enkelt har för lite att göra.

Jag är säker på att Rolf Lassgård kommer att göra Ove rättvisa i sin tolkning och jag kommer definitivt att se filmen.

Hiss: Julfint i fönstren - vad jag älskar ljusen!

Diss: Dags att klaga på vädret, samma som på midsommar.

Om du inte läste boken En man som heter Ove när den kom 2013, så passa på och gör det nu innan du ser filmen som går upp på juldagen. Det är en av de märkligaste böcker jag läst, men så mycket igenkännande och spekulerande i det bottenlösa djup som är det mänskliga jaget.

Fredrik Backmans porträtt av den besvärlige, sure, förbryllande Ove är unik i sitt slag. Visserligen har surgubbar och surkärringar beskrivits förr i litteraturen, men Backman förmår åtminstone mig att försättas i en konstig blandning av empati, ilska och (faktiskt!) skratt över hur en bitter sorg kan förpesta ett helt kvarter.

Jo, symtomen på hur det kan bli när en människa vandrar i dödsskuggans dal leder tragikomiskt nog till att det dras på smilbanden när Ove i egenskap av radhusområdets beskyddare går sin dagliga inspektionsrunda i kvarteret, när han kontrollrycker i alla garageportar för att kontrollera att alla låser ordentligt, när han skriver upp registreringsnumren på felparkerade bilar. Han gör ingen hemlighet av någon av alla sina fördomar och hånar alla som inte kan backa med släp.

Livet vänder för Ove. Men kvar i verkligheten finns alla dessa ovar som vi känner igen inom oss och utom oss, som vi suckar över och försöker diagnosticera. Sinnet rinner över och vi sätter upp arga lappar i tvättstugor och i personalkök. (Ibland naturligtvis helt relevanta lappar, jag säger absolut inget annat.)

En del orkar gå till botten och ta itu med det som ligger till grund för alla rädslor, all ilska och all ensamhet. Andra ser alla försök att skrapa på ytan som hotfulla integritetskränkande attacker som till varje pris ska undvikas. Men jag hoppas ändå att det förr eller senare kan dyka upp någon eller något som kan värma, tina upp eller få att mjukna den mest stele surgubben. Världen blir någon grad varmare och grannen behöver inte vara orolig för att få en utskällning för att något litet misstag begåtts.

Men det är inte säkert att världen blir en bättre plats om människor som Ove inte skulle finnas. En av Fredrik Backmans styrkor är att han låter andra handlingsmönster än att helt enkelt strunta i Ove komma till tals: om Ove nu är bäst i världen på att lufta element, varför inte låta Ove lufta samtliga element i bostadsrättsföreningen? Rätt man på rätt plats, dynamik och kreativitet. Ibland tror jag att vi människor blir besvärliga när vi helt enkelt har för lite att göra.

Jag är säker på att Rolf Lassgård kommer att göra Ove rättvisa i sin tolkning och jag kommer definitivt att se filmen.

Hiss: Julfint i fönstren - vad jag älskar ljusen!

Diss: Dags att klaga på vädret, samma som på midsommar.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.