24 dec 2015 04:00

24 dec 2015 04:00

När det bara är flykten som återstår

KRÖNIKA: LINUS HELLMAN

Det är julafton även om man inte kan tro det när man tittar ut genom fönstret. Vädermässigt kunde det lika gärna ha varit vilken annan dag på året som helst om det inte hade varit för mörkret som hela tiden tränger sig på. Vi befinner oss mitt i den mörkaste perioden på hela året. Då tar jag saken i egna händer. Jag tar till flykten och flyger mot varmare breddgrader i möjligheternas stad.

Torsdagen den 24 december 2015 och ännu en julafton är här. Julen är vinterns stora helg men de flesta ingredienserna som hör till årstiden och högtiden saknas emellertid. Ingen snö på gator och torg, ingen riktig julkalender i traditionell mening på tv och så ett regn som är hämtad ifrån vilken sommardag som helst på det norra halvklotet. Det känns en smula vemodigt att inte ha någon snö på julafton även om den faktiskt för det mesta snarare ställer till problem i vårt land.

Jag menar att alldeles oavsett om vi vet om att det kan falla snö på vintern så står vi ju ändå där med byxorna nere. Sverige stannar av när infrastrukturen lamslås. Det finns inget att sätta emot vädrets makter mer än beklagande kommunikéer från olika håll, särskilt från myndigheter och ett av de ledande transportföretagen som har privatiserats så till den mildra grad att dess beståndsdelar inte längre är igenkännbara.

 

Det blir på något vis mycket enklare i tillvaron utan snö. Men så är det ju det här med julafton. Då är snö lika givet som nubben är till sillen på midsommar eller påsken med sina ägg och sitt ris. Utan dessa inslag är det som om någon viktig komponent fattas.

Vi måste också tala om det som alla talar om. Om mörkret som tränger sig på och som inte går att skaka av sig. Som en vålnad om natten förföljer det oss och vi måste alla bära det med oss. Mörkret är ett ständigt samtalsämne på arbetsplatser, i fikarum och runt middagsbord. Det är något som vi alla måste förhålla oss till på något sätt.

Då är skönt att komma bort. Eller som en gammal sångerska sjöng en gång i tiden: Är det konstigt att man längtar bort någon gång? Jag klarar inte av det här längre utan väljer att ta till flykten. Jag flyr landet för solen och värmen och för att få lite distans. Jag vill kunna lägga mig på rygg i solstolen, få drömma mig bort för att snart ryckas upp i tankarna och sekunden senare ta ett svalkande bad.

 

På tal om snö och transportproblem så är mitt färdmedel till flygplatsen helt givet. Jag tänker inte riskera att ta tåget, bli stående i ingenmansland och bli blåst på konfekten.

Häromdagen läste jag ut den nyligen hastigt bortkomne Göran Häggs eminenta biografi om den italienska poeten Gabriele d´Annunzio, ”D´Annunzio – Dekadent diktare, krigare och diktator” från 2015. Jag erinrar mig en historia som Hägg redogjorde för en gång under en av sina många framträdande i Svts nyhetspanel på fredagsmorgnarna.

Han berättade om en episod i Italien där lokföraren skällde ut passagerare som klagade över förseningar och undrade hur någon kunde vara så dum att ta tåget när vädret visade sig från sin sämsta sida. Tänk om motsvarande situation skulle utspela sig i Sverige. Det skulle bli ett herrans liv i ett land där tågförseningar är legio och där folk närmast har gjort det till en dygd att hacka på SJ även om de tyvärr alltför ofta har en adekvat anledning att göra det.

 

Nu ser jag först och främst framemot att i sedvanlig ordning som julaftonstraditionen bjuder få ta del av mormor och morfars välsmakade julbord med allt vad det innebär.

Imorgon bär det sedan av till Landvetter för flyg mot Förenade Arabemiraten och Dubai, denna möjligheternas stad som hela tiden är föremål för förändring, där ingen vision ter sig för liten och där det finns något att erbjuda till alla.

Snart kommer jag att kunna bada i Persiska viken mitt i julhelgen.

Men framförallt får jag se ljuset och värmen som jag för närvarande traktar allra mest.

Torsdagen den 24 december 2015 och ännu en julafton är här. Julen är vinterns stora helg men de flesta ingredienserna som hör till årstiden och högtiden saknas emellertid. Ingen snö på gator och torg, ingen riktig julkalender i traditionell mening på tv och så ett regn som är hämtad ifrån vilken sommardag som helst på det norra halvklotet. Det känns en smula vemodigt att inte ha någon snö på julafton även om den faktiskt för det mesta snarare ställer till problem i vårt land.

Jag menar att alldeles oavsett om vi vet om att det kan falla snö på vintern så står vi ju ändå där med byxorna nere. Sverige stannar av när infrastrukturen lamslås. Det finns inget att sätta emot vädrets makter mer än beklagande kommunikéer från olika håll, särskilt från myndigheter och ett av de ledande transportföretagen som har privatiserats så till den mildra grad att dess beståndsdelar inte längre är igenkännbara.

 

Det blir på något vis mycket enklare i tillvaron utan snö. Men så är det ju det här med julafton. Då är snö lika givet som nubben är till sillen på midsommar eller påsken med sina ägg och sitt ris. Utan dessa inslag är det som om någon viktig komponent fattas.

Vi måste också tala om det som alla talar om. Om mörkret som tränger sig på och som inte går att skaka av sig. Som en vålnad om natten förföljer det oss och vi måste alla bära det med oss. Mörkret är ett ständigt samtalsämne på arbetsplatser, i fikarum och runt middagsbord. Det är något som vi alla måste förhålla oss till på något sätt.

Då är skönt att komma bort. Eller som en gammal sångerska sjöng en gång i tiden: Är det konstigt att man längtar bort någon gång? Jag klarar inte av det här längre utan väljer att ta till flykten. Jag flyr landet för solen och värmen och för att få lite distans. Jag vill kunna lägga mig på rygg i solstolen, få drömma mig bort för att snart ryckas upp i tankarna och sekunden senare ta ett svalkande bad.

 

På tal om snö och transportproblem så är mitt färdmedel till flygplatsen helt givet. Jag tänker inte riskera att ta tåget, bli stående i ingenmansland och bli blåst på konfekten.

Häromdagen läste jag ut den nyligen hastigt bortkomne Göran Häggs eminenta biografi om den italienska poeten Gabriele d´Annunzio, ”D´Annunzio – Dekadent diktare, krigare och diktator” från 2015. Jag erinrar mig en historia som Hägg redogjorde för en gång under en av sina många framträdande i Svts nyhetspanel på fredagsmorgnarna.

Han berättade om en episod i Italien där lokföraren skällde ut passagerare som klagade över förseningar och undrade hur någon kunde vara så dum att ta tåget när vädret visade sig från sin sämsta sida. Tänk om motsvarande situation skulle utspela sig i Sverige. Det skulle bli ett herrans liv i ett land där tågförseningar är legio och där folk närmast har gjort det till en dygd att hacka på SJ även om de tyvärr alltför ofta har en adekvat anledning att göra det.

 

Nu ser jag först och främst framemot att i sedvanlig ordning som julaftonstraditionen bjuder få ta del av mormor och morfars välsmakade julbord med allt vad det innebär.

Imorgon bär det sedan av till Landvetter för flyg mot Förenade Arabemiraten och Dubai, denna möjligheternas stad som hela tiden är föremål för förändring, där ingen vision ter sig för liten och där det finns något att erbjuda till alla.

Snart kommer jag att kunna bada i Persiska viken mitt i julhelgen.

Men framförallt får jag se ljuset och värmen som jag för närvarande traktar allra mest.

  • Linus Hellman

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.