29 dec 2015 04:00

29 dec 2015 04:00

Inte riktigt ända fram

LINDA VAN LITH

Jag bor i ett litet samhälle i utkanten av Skövde. Det är en ganska lugn plats där alla oftast är väldigt trevliga och jag har mina aningar vad det kan bero på, i alla fall den lugna delen.

När vi flyttade in i vårt hus för drygt fyra år sedan besvärades jag av att det gick så få bussar. Då visste jag inte vad jag klagade på, även om tre av dem avgick vid nästan exakt samma tidpunkt så var de i alla fall några fler än de fyra avgångarna som finns i dag.

Närmsta mer aktiva busslinje passerar drygt 1,5 kilometer längre bort och har en trafikerad grusväg rakt igenom parkeringsfickan. För att ta sig dit väntar en promenad i kanten av en oupplyst, smal 70-väg som jag har observerat att det går att köra en bit över hundra kilometer i timmen på, det vill säga så länge ingen står i vägen.

För den som vill ta sig åt andra hållet borde det vara enklare. Trafikverket lät bygga en gång-, cykelväg mellan byn där jag bor och ett närliggande samhälle, eller ja så står det i alla fall på hemsidan. Tack vare den skulle jag och de övriga grannarna kunna cykla ända till stadskärnan. Den är påkostad och ökar trafiksäkerheten markant, det är egentligen bara ett fel, den är lite för kort. Barnen som bor i det andra området kan smidigt ta sig till idrottsanläggningen som ligger vid oss men barnen som bor i våra kvarter har inte alls samma möjligheter, ungefär en kilometer från husen rinner en bäck och i den drunknade Trafikverkets planer på att bygga vägen ända fram till samhället.

Även mobiltäckningen sviker byborna. Grannarna tipsar varandra om sina favoritplatser, de berättar hur de står och ringer på sina garageuppfarter, i utvalda dörrposter och hängandes ut genom fönstren. Jag har testat några av råden men framförallt har beklagat mig hos telefonoperatörens kundtjänst, för att de ska ta tag i problemet. Sändningen gör det näst intill omöjligt att klara sig igenom telefonkön och när jag väl kommit fram till en telefonist hävdar denne att området har den bästa tänkbara täckningen, det gör han även om han har svårt att höra vad jag säger. Vi har en stor mast ståendes på en närliggande åker. En gång hann jag till och med ifrågasätta hur bra den var. Telefonisten svarade att den fungerade väldigt bra men att den var riktad ut mot en annan åker, åt fel håll (för att kunna hjälpa oss).

Inte konstigt att det är lugnt i vårt bostadsområde, inga vägar leder ju hit,,,men ungefär en kilometer utanför finns det fullt av möjligheter.

 

HISS: Eldsjälarna som kämpar för att det ska bli bättre i vårt bostadsområde.

DISS: Att inte ens övergångsstället har sträck som når ända fram.

När vi flyttade in i vårt hus för drygt fyra år sedan besvärades jag av att det gick så få bussar. Då visste jag inte vad jag klagade på, även om tre av dem avgick vid nästan exakt samma tidpunkt så var de i alla fall några fler än de fyra avgångarna som finns i dag.

Närmsta mer aktiva busslinje passerar drygt 1,5 kilometer längre bort och har en trafikerad grusväg rakt igenom parkeringsfickan. För att ta sig dit väntar en promenad i kanten av en oupplyst, smal 70-väg som jag har observerat att det går att köra en bit över hundra kilometer i timmen på, det vill säga så länge ingen står i vägen.

För den som vill ta sig åt andra hållet borde det vara enklare. Trafikverket lät bygga en gång-, cykelväg mellan byn där jag bor och ett närliggande samhälle, eller ja så står det i alla fall på hemsidan. Tack vare den skulle jag och de övriga grannarna kunna cykla ända till stadskärnan. Den är påkostad och ökar trafiksäkerheten markant, det är egentligen bara ett fel, den är lite för kort. Barnen som bor i det andra området kan smidigt ta sig till idrottsanläggningen som ligger vid oss men barnen som bor i våra kvarter har inte alls samma möjligheter, ungefär en kilometer från husen rinner en bäck och i den drunknade Trafikverkets planer på att bygga vägen ända fram till samhället.

Även mobiltäckningen sviker byborna. Grannarna tipsar varandra om sina favoritplatser, de berättar hur de står och ringer på sina garageuppfarter, i utvalda dörrposter och hängandes ut genom fönstren. Jag har testat några av råden men framförallt har beklagat mig hos telefonoperatörens kundtjänst, för att de ska ta tag i problemet. Sändningen gör det näst intill omöjligt att klara sig igenom telefonkön och när jag väl kommit fram till en telefonist hävdar denne att området har den bästa tänkbara täckningen, det gör han även om han har svårt att höra vad jag säger. Vi har en stor mast ståendes på en närliggande åker. En gång hann jag till och med ifrågasätta hur bra den var. Telefonisten svarade att den fungerade väldigt bra men att den var riktad ut mot en annan åker, åt fel håll (för att kunna hjälpa oss).

Inte konstigt att det är lugnt i vårt bostadsområde, inga vägar leder ju hit,,,men ungefär en kilometer utanför finns det fullt av möjligheter.

 

HISS: Eldsjälarna som kämpar för att det ska bli bättre i vårt bostadsområde.

DISS: Att inte ens övergångsstället har sträck som når ända fram.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.