02 jan 2016 04:00

02 jan 2016 04:00

Det är inte lätt att prioritera

ANNA LEIJON

När min mamma ska få främmande hemma hos sig i mitt barndomshem känns det oftare och oftare som om det är jag som har bjudit hem folk på middag.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Återigen hade jag lovat henne att jag skulle stå hemma i min lägenhet och hjälpa till att förbereda hennes middag. Denna gång var det förrätt bestående av räkceviche som skulle tåtas ihop. Kvällen innan nyårsafton hade hon därför kommit och lämnat de ingredienser jag skulle behöva. Det enda problemet var att hon skulle ha dubbelt så många gäster som receptet var skrivet för, så för min del var det bara att ge mig iväg till affären för att dubbla upp mängden. Väl tillbaka i hyreshuset, när jag väntade på den endast sex veckor gamla hissen, råkade jag tappa påsen rakt ner i stengolvet.

– Äsch, hur farligt kan det vara, tänkte jag och plockade upp påsen och hoppade in i hissen. Först då insåg jag vad som hänt. Glasburken med de handskalade räkorna i lag hade krossats i fallet och stinkande saltlag forsade nu ut på hissgolvet. Oj oj oj, så pinsamt! Vad ska grannarna säga när det stinker räkor i hela hissen? Bästa att släppa allt och torka upp det så fort det är mänskligt möjligt.

Men nej, nu insåg jag nästa problem. Västkan hade ju även runnit på mina skinnstövlar och tänk om det torkar in och blir kvar för tid och evighet. Då kan jag varken gå runt med dem eller ha dem stående hemma i hallen. Okej, in i lägenheten och spola stövlarna så fort som möjligt i stället.

Men nej, nu insåg jag ännu ett problem, om jag ställde ifrån mig påsen med saltlagen i skulle den lagen rinna ut på parkettgolvet och vidare till mattorna. Så, jag klev i lägenheten med skorna på, mig och slängde hela påsen i diskhon och tänkte att den stod bra där tills jag hunnit tvätta av stövlarna.

Men nej, då kom ju nästa problem. Allt annat i påsen simmade ju runt i saltlag och skulle snart börja smaka räkor. Så sparris, avokado, lime, sallad och bröd for upp på diskbänken i rasande fart. Sen sprang jag in i badrummet och slet av mig stövlarna och spolade av dem så gott det gick. Sen bar det tillbaka ut i trapphuset för att städa rent hissen. Förhoppningsvis hade ingen hunnit åka i den och märkt mitt misstag.

Men nej, spåren i vätskan skvallrade om att någon varit och trampat mitt i mitt klaver, så att säga.

Jag åkte ner till tvättstugan för att låna mopp och skurhink och när jag som bäst stod och moppade dök en av huset senaste hyresgäster upp. En ung man som flytt från Syrien med sin bror. Han sa att han kunde vänta tills jag var färdig med att åka upp, men jag tyckte det var lika bra att han åkte.

– Shrimps, I dropped it, sa jag lite förläget och pekade på golvet.

– Yeah, I can smell it, sa han och rynkade lite på näsan samtidigt som hissdörren stängdes.

Hiss: Räkceviche

Diss: En stinkande hiss

Återigen hade jag lovat henne att jag skulle stå hemma i min lägenhet och hjälpa till att förbereda hennes middag. Denna gång var det förrätt bestående av räkceviche som skulle tåtas ihop. Kvällen innan nyårsafton hade hon därför kommit och lämnat de ingredienser jag skulle behöva. Det enda problemet var att hon skulle ha dubbelt så många gäster som receptet var skrivet för, så för min del var det bara att ge mig iväg till affären för att dubbla upp mängden. Väl tillbaka i hyreshuset, när jag väntade på den endast sex veckor gamla hissen, råkade jag tappa påsen rakt ner i stengolvet.

– Äsch, hur farligt kan det vara, tänkte jag och plockade upp påsen och hoppade in i hissen. Först då insåg jag vad som hänt. Glasburken med de handskalade räkorna i lag hade krossats i fallet och stinkande saltlag forsade nu ut på hissgolvet. Oj oj oj, så pinsamt! Vad ska grannarna säga när det stinker räkor i hela hissen? Bästa att släppa allt och torka upp det så fort det är mänskligt möjligt.

Men nej, nu insåg jag nästa problem. Västkan hade ju även runnit på mina skinnstövlar och tänk om det torkar in och blir kvar för tid och evighet. Då kan jag varken gå runt med dem eller ha dem stående hemma i hallen. Okej, in i lägenheten och spola stövlarna så fort som möjligt i stället.

Men nej, nu insåg jag ännu ett problem, om jag ställde ifrån mig påsen med saltlagen i skulle den lagen rinna ut på parkettgolvet och vidare till mattorna. Så, jag klev i lägenheten med skorna på, mig och slängde hela påsen i diskhon och tänkte att den stod bra där tills jag hunnit tvätta av stövlarna.

Men nej, då kom ju nästa problem. Allt annat i påsen simmade ju runt i saltlag och skulle snart börja smaka räkor. Så sparris, avokado, lime, sallad och bröd for upp på diskbänken i rasande fart. Sen sprang jag in i badrummet och slet av mig stövlarna och spolade av dem så gott det gick. Sen bar det tillbaka ut i trapphuset för att städa rent hissen. Förhoppningsvis hade ingen hunnit åka i den och märkt mitt misstag.

Men nej, spåren i vätskan skvallrade om att någon varit och trampat mitt i mitt klaver, så att säga.

Jag åkte ner till tvättstugan för att låna mopp och skurhink och när jag som bäst stod och moppade dök en av huset senaste hyresgäster upp. En ung man som flytt från Syrien med sin bror. Han sa att han kunde vänta tills jag var färdig med att åka upp, men jag tyckte det var lika bra att han åkte.

– Shrimps, I dropped it, sa jag lite förläget och pekade på golvet.

– Yeah, I can smell it, sa han och rynkade lite på näsan samtidigt som hissdörren stängdes.

Hiss: Räkceviche

Diss: En stinkande hiss

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.