04 jan 2016 04:00

04 jan 2016 04:00

En riktig Mors lilla Olle-wannabe

PETRA LUNDGREN

Det finns mycket man kan göra en ledig dag. Åka jorden runt (man kommer längst med en kartbok), sova tills man vaknar, ha fulfrisyr hela dagen och titta på film eller varför inte ägna den åt is och snö. Det blev det sista alternativet för mig, för på morgonen när jag vaknade den här lediga dagen så insåg jag att dörren till frysen inte var riktigt stängd. Inne i frysen fanns förklaringen. Is i mängd.

Så jag slängde ner maten i kassar och ställde ut dem i snön. Sedan stängde jag av frysen och eftersom jag gillar att slabba med både vatten och is så kunde jag inte hålla mig från att hacka loss lite bitar innan jag gav mig upp i skogen på Mösseberg. (Nog bäst, annars hade jag hackat sönder hela frysen.)

Där mitt i skogen insåg jag att det ju faktiskt gick att åka skidor om man var optimistiskt lagd (och gillar att göra spår själv). Och det var jag tydligen eftersom jag sju kilometer senare var hemma för att ladda med gröt och hämta skidor (och hacka lite i frysen).

Egentligen hade jag tänkt unna mig att ta bilen upp till berget med skidorna. Men det är emot mina principer att åka bil för att träna om jag absolut inte måste och dessutom kan det bli inbrott i bilen, det har man ju hört. Så jag gick upp till berget igen. Och det är då väldigt vad mycket mer uppmärksammad man blir när man bär skidor, stavar och en kasse med pjäxor. Än vad man blir när man bara går vanligt alltså.

– Jaså, det vill till att åka skidor? sa en man jag mötte.

– Jodå, det fanns ju snö på berget! sa jag och stretade vidare uppåt i backen.

På berget snörade jag på mig pjäxorna, fick på mig skidorna och gav mig ut i (o-)spåren. Hej och hå och skidan den slinter, man får passa på när det är vinter, rimmade jag i huvudet och blev omåkt av folk som tydligen kan det där med att åka utan att det är spårat.

När jag åkte där kom jag att tänka på en gammal klasskompis som var rätt vass på skidor, även om det var slalom. Döm om min förvåning när hon dök upp, i och för sig springande, en tjugo minuter senare.

– Hej hej, sa hon glatt och svischade förbi med man och hund i släptåg.

Jag tyckte det hela var så overkligt att jag nästan inte kom mig för att säga hej. Strax därpå mötte jag en dam som undrade hur det gick att åka skidor.

– Jodå, det går bra om man är optimist, sa jag något mer talför och skidade vidare.

Efter en promenad ner för berget var jag hemma igen med de rosigaste kinder jag sett på länge. Hela ansiktet var rosigt när jag tänker efter.

– Hade du solsken i blick också? undrade Rodi när jag skröt om kinderna på Facebook.

– En riktig Mors lilla Olle-wannabe alltså, skrev Droppen.

– Ja, hälsan själv, svarade jag.

Och frysen, den var minsann präktigt avfrostad.

Hiss

Alla som har reflex när det är mörkt. Det är en billig livförsäkring.

Diss

Alla som inte har reflex när det är mörkt. (Men nu är det nytt år och ett gyllene tillfälle att börja.)

Det finns mycket man kan göra en ledig dag. Åka jorden runt (man kommer längst med en kartbok), sova tills man vaknar, ha fulfrisyr hela dagen och titta på film eller varför inte ägna den åt is och snö. Det blev det sista alternativet för mig, för på morgonen när jag vaknade den här lediga dagen så insåg jag att dörren till frysen inte var riktigt stängd. Inne i frysen fanns förklaringen. Is i mängd.

Så jag slängde ner maten i kassar och ställde ut dem i snön. Sedan stängde jag av frysen och eftersom jag gillar att slabba med både vatten och is så kunde jag inte hålla mig från att hacka loss lite bitar innan jag gav mig upp i skogen på Mösseberg. (Nog bäst, annars hade jag hackat sönder hela frysen.)

Där mitt i skogen insåg jag att det ju faktiskt gick att åka skidor om man var optimistiskt lagd (och gillar att göra spår själv). Och det var jag tydligen eftersom jag sju kilometer senare var hemma för att ladda med gröt och hämta skidor (och hacka lite i frysen).

Egentligen hade jag tänkt unna mig att ta bilen upp till berget med skidorna. Men det är emot mina principer att åka bil för att träna om jag absolut inte måste och dessutom kan det bli inbrott i bilen, det har man ju hört. Så jag gick upp till berget igen. Och det är då väldigt vad mycket mer uppmärksammad man blir när man bär skidor, stavar och en kasse med pjäxor. Än vad man blir när man bara går vanligt alltså.

– Jaså, det vill till att åka skidor? sa en man jag mötte.

– Jodå, det fanns ju snö på berget! sa jag och stretade vidare uppåt i backen.

På berget snörade jag på mig pjäxorna, fick på mig skidorna och gav mig ut i (o-)spåren. Hej och hå och skidan den slinter, man får passa på när det är vinter, rimmade jag i huvudet och blev omåkt av folk som tydligen kan det där med att åka utan att det är spårat.

När jag åkte där kom jag att tänka på en gammal klasskompis som var rätt vass på skidor, även om det var slalom. Döm om min förvåning när hon dök upp, i och för sig springande, en tjugo minuter senare.

– Hej hej, sa hon glatt och svischade förbi med man och hund i släptåg.

Jag tyckte det hela var så overkligt att jag nästan inte kom mig för att säga hej. Strax därpå mötte jag en dam som undrade hur det gick att åka skidor.

– Jodå, det går bra om man är optimist, sa jag något mer talför och skidade vidare.

Efter en promenad ner för berget var jag hemma igen med de rosigaste kinder jag sett på länge. Hela ansiktet var rosigt när jag tänker efter.

– Hade du solsken i blick också? undrade Rodi när jag skröt om kinderna på Facebook.

– En riktig Mors lilla Olle-wannabe alltså, skrev Droppen.

– Ja, hälsan själv, svarade jag.

Och frysen, den var minsann präktigt avfrostad.

Hiss

Alla som har reflex när det är mörkt. Det är en billig livförsäkring.

Diss

Alla som inte har reflex när det är mörkt. (Men nu är det nytt år och ett gyllene tillfälle att börja.)

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.