07 jan 2016 04:00

07 jan 2016 04:00

En mardröm som aldrig ville ta slut

KRÖNIKA: LINUS HELLMAN

Det enda vi visste var att vi ingenting visste. Vi svävade i ovisshet och befann oss i ett hjälplöst tillstånd där desperationen och frustrationen hela tiden kröp sig mer och mer in på baraste kroppen för att sedan nå sitt crescendo när förtvivlade människor tappade all fattning. Kaoset på flygplatsen och den obefintliga informationen var oerhört enerverande.

Den här krönikan skulle jag vilja ha oskriven. Det som utspelade sig var rena mardrömmen.

Att sitta fast och tvingas spendera en nyårsafton på en flygplats i ett främmande land borde ingen människa utsättas för. Ändå var det precis vad jag ofrivilligt råkade ut för 2015.

Ett ymnigt snöfall över Istanbul där vi skulle mellanlanda medförde enorma problem för tusentals resenärer som blev helt strandsatta.

Atatürks flygplats i allmänhet och Turkish Airlines i synnerhet utgjorde en förödande kombination.

Eländet började redan när vi efter att bland annat ha fått cirkulera i luften ovanför Istanbul i över en timme försenade anlände till flygplatsen.

 

Att det skulle bli starten för över ett dygn i fångenskap på denna flygplats var vi då intet ont anande om.

Det som mötte oss var oordning, panik och ett enda stort kaos där förvirrade resenärer for omkring som yra höns utan att veta var de skulle ta vägen eller rent av ta sig till.

Det enda vi visste var att vi ingenting visste. Det är alltid en fasansfull insikt.

Efter att till slut ha funnit var vi skulle gå för att få någon hjälp överhuvudtaget och efter att ha köat i över en timme ombokades vi slutligen i alla fall på en ny flight.

Sedan skickades vi till höger och vänster av okunniga människor, som mest ville skyla över ansvaret till andra än sig själva och som de facto inte hade någon koll alls, för att försöka få hjälp att hitta ett hotellrum i Istanbul.

Efter att till slut ha hittat rätt ställe i ankomsthallen och köat i ytterligare över tre timmar drogs helt plötsligt avspärrningsbanden ner, ljuset i kontoret vid biljettluckorna släcktes och personalen gick hem utan att yppa ett ord. Stämningen blev av lätt insedda skäl hätsk när det gick upp för alla hundratals, kanske upp emot tusen övergivna människor i just denna kö, vad som höll på att hända. Det blev polsk riksdag där smockan hängde i luften. Folk närmast krävde dessa människors huvud på ett fat.

 

Det slutade med att vi fick återvända till avgångsterminalen och spendera nyårsafton på någon bar. Flygplatsen såg på sina värsta håll ut som en flyktingförläggning där människor, barnfamiljer inkluderat, låg utslagna på betonggolv. Det hela var renons på varje spår av anständighet och värdighet.

Efter fortsatta förseningar och avgångar som återkommande flyttades fram kunde vi till slut efter över ett dygn flyga hem. Det här var en förfärlig nyårsafton som jag inte lär glömma i första taget.

Eftersom ingen information gavs och denna omoderna och underutvecklade flygplats inte ens kunde erbjuda oss internetuppkoppling fick jag först senare när jag väl kommit hem reda på omfattning av kaoset.

Enligt medieuppgifter hade endast flygbolaget Turkish Airlines ställt in 265 flygavgångar. En representant för bolaget uttalade sig även i en tidning om att det hela innebar en del problem och att deras personal arbetade för att förhindra eventuella besvär. Av detta märkte vi i alla fall inget.

Att det snöar utanför fönstret i terminalen såg alla och det är faktiskt inte någon som helst ursäkt för att inte ge hjälp, information och göra det bästa för sina resenärer. Tystnad och något annat lades ut som dimridåer. Det var den sämsta typen av ansvarstagande som man kunde utkräva.

Människor var nedstämda, ledsna och somliga grät medan andra bara frustrerat skrek rakt ut för att få utlopp för sin desperation. Till slut var det svårt att inte följa det sistnämnda exemplet.

Mardrömmen på Atatürks flygplats och med Turkish Airlines skulle då snart vara över.

Den här krönikan skulle jag vilja ha oskriven. Det som utspelade sig var rena mardrömmen.

Att sitta fast och tvingas spendera en nyårsafton på en flygplats i ett främmande land borde ingen människa utsättas för. Ändå var det precis vad jag ofrivilligt råkade ut för 2015.

Ett ymnigt snöfall över Istanbul där vi skulle mellanlanda medförde enorma problem för tusentals resenärer som blev helt strandsatta.

Atatürks flygplats i allmänhet och Turkish Airlines i synnerhet utgjorde en förödande kombination.

Eländet började redan när vi efter att bland annat ha fått cirkulera i luften ovanför Istanbul i över en timme försenade anlände till flygplatsen.

 

Att det skulle bli starten för över ett dygn i fångenskap på denna flygplats var vi då intet ont anande om.

Det som mötte oss var oordning, panik och ett enda stort kaos där förvirrade resenärer for omkring som yra höns utan att veta var de skulle ta vägen eller rent av ta sig till.

Det enda vi visste var att vi ingenting visste. Det är alltid en fasansfull insikt.

Efter att till slut ha funnit var vi skulle gå för att få någon hjälp överhuvudtaget och efter att ha köat i över en timme ombokades vi slutligen i alla fall på en ny flight.

Sedan skickades vi till höger och vänster av okunniga människor, som mest ville skyla över ansvaret till andra än sig själva och som de facto inte hade någon koll alls, för att försöka få hjälp att hitta ett hotellrum i Istanbul.

Efter att till slut ha hittat rätt ställe i ankomsthallen och köat i ytterligare över tre timmar drogs helt plötsligt avspärrningsbanden ner, ljuset i kontoret vid biljettluckorna släcktes och personalen gick hem utan att yppa ett ord. Stämningen blev av lätt insedda skäl hätsk när det gick upp för alla hundratals, kanske upp emot tusen övergivna människor i just denna kö, vad som höll på att hända. Det blev polsk riksdag där smockan hängde i luften. Folk närmast krävde dessa människors huvud på ett fat.

 

Det slutade med att vi fick återvända till avgångsterminalen och spendera nyårsafton på någon bar. Flygplatsen såg på sina värsta håll ut som en flyktingförläggning där människor, barnfamiljer inkluderat, låg utslagna på betonggolv. Det hela var renons på varje spår av anständighet och värdighet.

Efter fortsatta förseningar och avgångar som återkommande flyttades fram kunde vi till slut efter över ett dygn flyga hem. Det här var en förfärlig nyårsafton som jag inte lär glömma i första taget.

Eftersom ingen information gavs och denna omoderna och underutvecklade flygplats inte ens kunde erbjuda oss internetuppkoppling fick jag först senare när jag väl kommit hem reda på omfattning av kaoset.

Enligt medieuppgifter hade endast flygbolaget Turkish Airlines ställt in 265 flygavgångar. En representant för bolaget uttalade sig även i en tidning om att det hela innebar en del problem och att deras personal arbetade för att förhindra eventuella besvär. Av detta märkte vi i alla fall inget.

Att det snöar utanför fönstret i terminalen såg alla och det är faktiskt inte någon som helst ursäkt för att inte ge hjälp, information och göra det bästa för sina resenärer. Tystnad och något annat lades ut som dimridåer. Det var den sämsta typen av ansvarstagande som man kunde utkräva.

Människor var nedstämda, ledsna och somliga grät medan andra bara frustrerat skrek rakt ut för att få utlopp för sin desperation. Till slut var det svårt att inte följa det sistnämnda exemplet.

Mardrömmen på Atatürks flygplats och med Turkish Airlines skulle då snart vara över.

  • Linus Hellman

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.