14 jan 2016 04:00

14 jan 2016 04:00

Dags att våga tala om elefanten i rummet

LINUS HELLMAN

Att fördjupa försvarssamarbetet med våra nordiska grannländer är mycket bra. Därför var regeringens besked i veckan om ett nytt militärt samarbete med Danmark viktigt men det räcker inte för att möta en farligare omvärld i allmänhet och ett mer auktoritärt och aggressivt Ryssland i synnerhet. Det är dags att alla på allvar vågar tala om elefanten i rummet. Sverige behöver överväga ett medlemskap i Nato.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Tidigare i veckan ägde Folk och Försvars årliga rikskonferens i Sälen rum.

Förvars- och säkerhetsfrågorna är viktiga och förtjänar sin uppmärksamhet.

Utrikesminister Margot Wallström (S) lanserade idén om att återinföra en ny värnplikt i Sverige som även kan innebära civila samhällsinsatser. Förslag om att återinföra den allmänna värnplikten hörs allt mer i debatten. 2010 avskaffades den i fredstid i Sverige och ersattes istället av ett yrkesförsvar. Riksdagen beslutade samtidigt att inrätta en värnpliktsutbildning med en frivillig militär grundutbildning. Regeringen tillsatte i höstas en utredning om försvarets personalförsörjning så frågan är under lupp.

Försvarsminister Peter Hultqvists (S) besked i veckan om att Sverige ska inleda ett militärt samarbete med Danmark var välkommet. Det är bra men är i grunden otillräckligt. Den stora frågan som finns där hela tiden men som inte alla på allvar vågar eller vill befatta sig med är Nato. Det är elefanten i rummet som bara några talar om men det är hög tid att bortse från de svårigheter som ämnet partipolitiskt kan medföra och se verkligheten i vitögat. Vi behöver intensifiera debatten om ett svenskt medlemskap.

Doktrinen om alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig har tjänat oss väl men idag är det nya säkerhets- och försvarspolitiska realiteter som råder. Numera talas det om att Sverige är militärt alliansfritt.

Neutraliteten är överspelad. Det är en konsekvens av kalla krigets slut och att Sverige har valt att fördjupa sitt samarbete med Nato. EU-medlemskapet har också påverkat oss. Enligt Lissabonfördraget som Sverige undertecknade 2009 kan vi inte längre vara passivt vid ett angrepp mot ett annat EU-land utan då är vi skyldiga att bistå med alla till buds stående medel.

Sverige har länkats samman med Nato alltmer sedan vi ingick samarbetet om Partnerskap för fred 1994. Vi är inte medlemmar på pappret, ty för det är fördragsmässigt, men vi deltar i operationer på ett sätt som inte kan beskrivas på ett annat sätt än att vi står väldigt nära.

Det är svårt att rationellt förklara den svenska säkerhetspolitiken eftersom vi inte är med i någon militärallians men ändå deltar frekvent i militära samarbetsövningar med andra allierade stater.

Försvaret har varit ekonomiskt eftersatt i flera år och det är bra att ytterligare resurser skjuts till i enlighet med förvarsberedningens beslut förra året. Det krävs dock mer.

Nato-frågan har blivit än mer aktuell i takt med att opinionen och flera partier blivit mer positiva till ett medlemskap och inte minst eftersom vi redan har ett omfattande samarbete med försvarsalliansen.

Det är viktigt och helt nödvändigt med en fördjupad debatt om försvars- och säkerhetspolitiken och där är Nato den viktigaste säkerhetspolitiska organisation i vår del av världen. Att bygga en bättre värld tillsammans med andra västerländska demokratier är något helt fundamentalt.

När människor tenderar att blir mer upprörda över att inbjudna Nato-plan övar i Sverige än att ryska stridsplan flyger in över våra gränser och de facto kränker vårt suveräna territorium blir jag brydd. Då har det gått för långt.

I och med vårt nära samarbete betraktas vi redan idag närmast som en medlem men vi saknar den största fördelen som fullvärdig medlem, det som stadgas enligt artikel 5 om ömsesidiga försvarsförpliktelser och den kollektiva försvarsgarantin.

Det är hög tid att intensifiera debatten, ta det sista steget och bli medlem.

Tidigare i veckan ägde Folk och Försvars årliga rikskonferens i Sälen rum.

Förvars- och säkerhetsfrågorna är viktiga och förtjänar sin uppmärksamhet.

Utrikesminister Margot Wallström (S) lanserade idén om att återinföra en ny värnplikt i Sverige som även kan innebära civila samhällsinsatser. Förslag om att återinföra den allmänna värnplikten hörs allt mer i debatten. 2010 avskaffades den i fredstid i Sverige och ersattes istället av ett yrkesförsvar. Riksdagen beslutade samtidigt att inrätta en värnpliktsutbildning med en frivillig militär grundutbildning. Regeringen tillsatte i höstas en utredning om försvarets personalförsörjning så frågan är under lupp.

Försvarsminister Peter Hultqvists (S) besked i veckan om att Sverige ska inleda ett militärt samarbete med Danmark var välkommet. Det är bra men är i grunden otillräckligt. Den stora frågan som finns där hela tiden men som inte alla på allvar vågar eller vill befatta sig med är Nato. Det är elefanten i rummet som bara några talar om men det är hög tid att bortse från de svårigheter som ämnet partipolitiskt kan medföra och se verkligheten i vitögat. Vi behöver intensifiera debatten om ett svenskt medlemskap.

Doktrinen om alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig har tjänat oss väl men idag är det nya säkerhets- och försvarspolitiska realiteter som råder. Numera talas det om att Sverige är militärt alliansfritt.

Neutraliteten är överspelad. Det är en konsekvens av kalla krigets slut och att Sverige har valt att fördjupa sitt samarbete med Nato. EU-medlemskapet har också påverkat oss. Enligt Lissabonfördraget som Sverige undertecknade 2009 kan vi inte längre vara passivt vid ett angrepp mot ett annat EU-land utan då är vi skyldiga att bistå med alla till buds stående medel.

Sverige har länkats samman med Nato alltmer sedan vi ingick samarbetet om Partnerskap för fred 1994. Vi är inte medlemmar på pappret, ty för det är fördragsmässigt, men vi deltar i operationer på ett sätt som inte kan beskrivas på ett annat sätt än att vi står väldigt nära.

Det är svårt att rationellt förklara den svenska säkerhetspolitiken eftersom vi inte är med i någon militärallians men ändå deltar frekvent i militära samarbetsövningar med andra allierade stater.

Försvaret har varit ekonomiskt eftersatt i flera år och det är bra att ytterligare resurser skjuts till i enlighet med förvarsberedningens beslut förra året. Det krävs dock mer.

Nato-frågan har blivit än mer aktuell i takt med att opinionen och flera partier blivit mer positiva till ett medlemskap och inte minst eftersom vi redan har ett omfattande samarbete med försvarsalliansen.

Det är viktigt och helt nödvändigt med en fördjupad debatt om försvars- och säkerhetspolitiken och där är Nato den viktigaste säkerhetspolitiska organisation i vår del av världen. Att bygga en bättre värld tillsammans med andra västerländska demokratier är något helt fundamentalt.

När människor tenderar att blir mer upprörda över att inbjudna Nato-plan övar i Sverige än att ryska stridsplan flyger in över våra gränser och de facto kränker vårt suveräna territorium blir jag brydd. Då har det gått för långt.

I och med vårt nära samarbete betraktas vi redan idag närmast som en medlem men vi saknar den största fördelen som fullvärdig medlem, det som stadgas enligt artikel 5 om ömsesidiga försvarsförpliktelser och den kollektiva försvarsgarantin.

Det är hög tid att intensifiera debatten, ta det sista steget och bli medlem.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.