15 jan 2016 04:00

15 jan 2016 04:00

Bilisten fick betala priset för min miss

KRÖNIKA

När jag var liten hade vi inte bara snö efter jul. Om jag minns rätt så kom snön i god tid innan jullovet och sedan låg den i stora drivor ända fram tills det var dags att ta första doppet i Sjötorpssjön. Fast nu var detta förstås på sextiotalet och mina minnen är inte helt pålitliga från den tiden. Visst borde det ha varit en vår däremellan?

Ett starkt minne från snövintrarna är vintern 71-72 när jag gick i sjunde klass på Vasaskolan. Vi Skultorpsbarn åkte buss till och från skolan och den här dagen stod vi och väntade på Skaraborgsgatan på att bussen skulle ta oss hem.

Det kastades snöboll mellan några grupperingar. Något som jag lät bli, mest av feghet, men när sedan en grabb slängde en boll mot en klunga tjejer så vågade jag också. Jag kramade en fluffig boll som jag skickade iväg i en hög båge mot tjejerna... var det tänkt.

Tyvärr slant den ut mellan tummen och pekfingret och flög med en snygg båge rakt ner på vindrutan till en bil som stod parkerad längs trottoaren. Där föraren just hade klivit in. Jag minns att jag smet in i klungan med killar när föraren klev ur bilen, men när han med hög röst krävde att få veta vem som slängt snöbollen så kickade min uppfostran in och jag klev fram och sa:

– Det var jag. Förlåt! Jag hade tänkt slänga på tjejerna men jag missade.

Han gick rakt fram till mig och sa:

– Missade? Här får du för att missa!

Och så gav han mig en örfil så jag stapplade åt sidan. Utan ett ord till gick han sedan till bilen och åkte iväg.

Jag stod kvar i chock och bara glodde, men så kom Maria i min klass fram och gav mig ett papper där hon skrivit upp bilnumret. I bussen hem glodde jag på det där pappret och när jag kom hem var jag rasande förbannad. Jag berättade det hela för min mor och sa att jag ville polisanmäla gubben.

Mamma tyckte nog att det var att överdriva men om jag ville så fick jag självklart ringa polisen. Så det gjorde jag och där tyckte de nog att en polisanmälan var lite överdrivet för en liten smäll, så vakthavande sa att jag var tvungen att komma in till stationen för att göra en anmälan. Det trodde han nog skulle räcka för att få mig att ledsna och släppa hela saken.

Nästa buss från Skultorp in mot Skövde satt jag på.

Nu var polisen tvungen att ta min anmälan och sedan löpte det tydligen hela linan ut även om jag inte fick vara med mer. Men en dag berättade min mor att han som slagit mig blivit dömd till böter i tingsrätten.

Jag gottade mig åt segern och att gubbj****n hade fått betala men grämde mig samtidigt lite. Varför skulle staten få pengar när det nu var jag som fick smällen? Vi kunde väl ha delat lika?


Hiss:
Dagarna det inte snöar. Det räcker bra med det som redan har kommit.

Diss: Folk som trots att de blivit påkomna på bar gärning blånekar och påstår: ”Det var inte jag”!

Ett starkt minne från snövintrarna är vintern 71-72 när jag gick i sjunde klass på Vasaskolan. Vi Skultorpsbarn åkte buss till och från skolan och den här dagen stod vi och väntade på Skaraborgsgatan på att bussen skulle ta oss hem.

Det kastades snöboll mellan några grupperingar. Något som jag lät bli, mest av feghet, men när sedan en grabb slängde en boll mot en klunga tjejer så vågade jag också. Jag kramade en fluffig boll som jag skickade iväg i en hög båge mot tjejerna... var det tänkt.

Tyvärr slant den ut mellan tummen och pekfingret och flög med en snygg båge rakt ner på vindrutan till en bil som stod parkerad längs trottoaren. Där föraren just hade klivit in. Jag minns att jag smet in i klungan med killar när föraren klev ur bilen, men när han med hög röst krävde att få veta vem som slängt snöbollen så kickade min uppfostran in och jag klev fram och sa:

– Det var jag. Förlåt! Jag hade tänkt slänga på tjejerna men jag missade.

Han gick rakt fram till mig och sa:

– Missade? Här får du för att missa!

Och så gav han mig en örfil så jag stapplade åt sidan. Utan ett ord till gick han sedan till bilen och åkte iväg.

Jag stod kvar i chock och bara glodde, men så kom Maria i min klass fram och gav mig ett papper där hon skrivit upp bilnumret. I bussen hem glodde jag på det där pappret och när jag kom hem var jag rasande förbannad. Jag berättade det hela för min mor och sa att jag ville polisanmäla gubben.

Mamma tyckte nog att det var att överdriva men om jag ville så fick jag självklart ringa polisen. Så det gjorde jag och där tyckte de nog att en polisanmälan var lite överdrivet för en liten smäll, så vakthavande sa att jag var tvungen att komma in till stationen för att göra en anmälan. Det trodde han nog skulle räcka för att få mig att ledsna och släppa hela saken.

Nästa buss från Skultorp in mot Skövde satt jag på.

Nu var polisen tvungen att ta min anmälan och sedan löpte det tydligen hela linan ut även om jag inte fick vara med mer. Men en dag berättade min mor att han som slagit mig blivit dömd till böter i tingsrätten.

Jag gottade mig åt segern och att gubbj****n hade fått betala men grämde mig samtidigt lite. Varför skulle staten få pengar när det nu var jag som fick smällen? Vi kunde väl ha delat lika?


Hiss:
Dagarna det inte snöar. Det räcker bra med det som redan har kommit.

Diss: Folk som trots att de blivit påkomna på bar gärning blånekar och påstår: ”Det var inte jag”!

  • FLEMMING MOURITSEN

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.