16 jan 2016 04:00

16 jan 2016 04:00

Ett dåligt skämt är också ett skämt

KRÖNIKOR

Det sägs att ett gott skratt förlänger livet. Internet erbjuder allsköns teorier om hur positivt skrattet ska vara för vår hälsa och vårt välmående. Bland annat ska människor som skrattar mycket få bättre immunförsvar, deras inre organ får mycket motion och effekten påstås till och med att kunna bidra till minskad vikt.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Sant eller inte så ser jag skrattet som ett sätt att ljusa uppe de mörkaste tider och kallaste dagar. Därför försöker jag så ofta det är möjligt att liva upp min omgivning med olika former av lustifikationer. Jag misstänker att skrattets positiva effekter är de samma oavsett om det är bra eller dåliga vitsar som vi skrattar åt. Därför brukar jag inte lägga någon större vikt på att göra kvaliteten på mina skämt till den allra bästa.

Mitt i den isande vinterkylan befinner sig just nu byggarbetare sig utanför husen där jag bor för att förse oss med balkonger. Själva stommen sitter på plats utanför och nu återstår arbetet med att öppna upp väggen för en balkongdörr och byta fönster, något som kommer ske i omgångar under de närmaste sex veckorna.

Häromdagen ringde en lite äldre herre på dörren och ville ta sig ut på min balkong för att göra sitt bidrag i arbetet. Många verktyg skulle med ut på balkongen och eftersom många av dem var kvar i den förra lägenheten fick han springa ut och in i min lägenhet flera gånger innan han ens kunde hoppa ut på balkongen.

– Nu har jag sprungit ut och in så många gånger så nu känner jag mig snart som hemma här, skämtade han till slut lite käckt.

”Det där har han säkert sagt i varenda lägenhet”, tänkte jag men skrattade givetvis hjärtligt och artigt och låtsades att han var jätteroligt.

När han till slut hoppat ut genom fönstret bad han mig stänga det helt för att det inte skulle damma in när han sågade i teglet.

– Det tar nog en halvtimme, men jag knackar sen när jag vill in.

Redan efter tio minuter knackade det på rutan och jag reste mig för att öppna. På vägen fram till fönstret kom jag på det perfekta ”dåliga-pappa-skämtet”

– Vi ska inte ha något idag, sa jag och låtsades stänga fönstret i ansiktet på honom.

Vi skrattade båda gott innan han klättrade in och förklarade att proppen gått och han måste bara gå och fixa den.

Efter några minuter var han tillbaka och hoppade ut igen. När han återigen knackade på fönstret skulle det ju inte vara roligt att köra samma skämt en igen, så jag släppte helt enkelt bara in honom. Han plockade in sina verktyg och vi småpratade lite under processen. Men innan han gick sa han:

– Den här gången fick jag ju komma in med en gång, men hade du sagt samma sak igen hade jag tänkt säga att jag var pizzabudet.

Vi skrattade högljutt bägge två och jag fick nästan lite dåligt samvete att jag inte drog mitt skämt igen, så han kunde få dra sitt.

Vetskapen om att en okänd man i 60-årsåldern stått ute i tio minusgrader cirka 20 minuter och funderat ut en rolig ”comeback line” för min skull fick i alla fall mitt hjärta att smälta och kännas som en varm sommardag, mitt i den isande vinterkylan.


Hiss:
Min stora, tjocka skinnmössa.

Diss: Att det är jättekallt.

Sant eller inte så ser jag skrattet som ett sätt att ljusa uppe de mörkaste tider och kallaste dagar. Därför försöker jag så ofta det är möjligt att liva upp min omgivning med olika former av lustifikationer. Jag misstänker att skrattets positiva effekter är de samma oavsett om det är bra eller dåliga vitsar som vi skrattar åt. Därför brukar jag inte lägga någon större vikt på att göra kvaliteten på mina skämt till den allra bästa.

Mitt i den isande vinterkylan befinner sig just nu byggarbetare sig utanför husen där jag bor för att förse oss med balkonger. Själva stommen sitter på plats utanför och nu återstår arbetet med att öppna upp väggen för en balkongdörr och byta fönster, något som kommer ske i omgångar under de närmaste sex veckorna.

Häromdagen ringde en lite äldre herre på dörren och ville ta sig ut på min balkong för att göra sitt bidrag i arbetet. Många verktyg skulle med ut på balkongen och eftersom många av dem var kvar i den förra lägenheten fick han springa ut och in i min lägenhet flera gånger innan han ens kunde hoppa ut på balkongen.

– Nu har jag sprungit ut och in så många gånger så nu känner jag mig snart som hemma här, skämtade han till slut lite käckt.

”Det där har han säkert sagt i varenda lägenhet”, tänkte jag men skrattade givetvis hjärtligt och artigt och låtsades att han var jätteroligt.

När han till slut hoppat ut genom fönstret bad han mig stänga det helt för att det inte skulle damma in när han sågade i teglet.

– Det tar nog en halvtimme, men jag knackar sen när jag vill in.

Redan efter tio minuter knackade det på rutan och jag reste mig för att öppna. På vägen fram till fönstret kom jag på det perfekta ”dåliga-pappa-skämtet”

– Vi ska inte ha något idag, sa jag och låtsades stänga fönstret i ansiktet på honom.

Vi skrattade båda gott innan han klättrade in och förklarade att proppen gått och han måste bara gå och fixa den.

Efter några minuter var han tillbaka och hoppade ut igen. När han återigen knackade på fönstret skulle det ju inte vara roligt att köra samma skämt en igen, så jag släppte helt enkelt bara in honom. Han plockade in sina verktyg och vi småpratade lite under processen. Men innan han gick sa han:

– Den här gången fick jag ju komma in med en gång, men hade du sagt samma sak igen hade jag tänkt säga att jag var pizzabudet.

Vi skrattade högljutt bägge två och jag fick nästan lite dåligt samvete att jag inte drog mitt skämt igen, så han kunde få dra sitt.

Vetskapen om att en okänd man i 60-årsåldern stått ute i tio minusgrader cirka 20 minuter och funderat ut en rolig ”comeback line” för min skull fick i alla fall mitt hjärta att smälta och kännas som en varm sommardag, mitt i den isande vinterkylan.


Hiss:
Min stora, tjocka skinnmössa.

Diss: Att det är jättekallt.

  • Anna Leijon

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.