20 jan 2016 04:00

20 jan 2016 04:00

Som Bambi på hal is

JOHANNA BEIJBOM

Just nu gäller det verkligen att hålla tungan rätt i munnen. Vet inte hur många gånger jag nästan har tappat andan eller tjoat till högt nu det senaste.
Men, än så länge har jag inte dragit på ändan. Jag pratar givetvis om att det är ett helt galet halt väglag ute.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Det kvittar nästan hur försiktig man än är och näst intill ser ut som man precis lärt sig gå så prickar man ändå in de där livsfarliga fläckarna som gör att man antingen vrickar fötterna eller slår halvt ihjäl sig.

Det där med att vricka foten är inget jag rekommenderar.

För några år sedan var jag och hälsade på en av mina vänner som är bosatt i Spanien. Vi hade haft en helt underbar vecka med mycket sol och bad. Näst sista dagen skulle jag springa nedför en stentrappa som ledde ner till mitt sovrum. Jag hade på mig mina flip flops och i sista trappsteget så viker sig sulan på högerfoten åt fel håll och jag tappar fullkomligt balansen.

Jag faller handlöst framåt och bara hör hur det knakar till rejält i min vrist.

Under denna lilla flygtur genom luften som för övrigt känns som i en filmscen i slowmotion hinner jag tänka värsta tänkbara scenariot. Jag såg framför mig att jag förmodligen brutit foten, eller kanske till och med hela benet och att jag skulle få avboka hemresan och ligga på ett spanskt sjukhus i några veckor framöver.

Jag landar på stengolvet och blir liggandes i fosterställning med tårar som bara sprutade. Det riktigt strålade av smärta ifrån vristen. Min kompis som hört dunsen och framförallt skriket kom springandes med andan i halsen.

Jag var helt säker på att den var bruten men efter några minuter kunde jag faktiskt vicka och stödja lite på den. Dock hade den ändrat storlek helt.

På bara en liten stund hade den gått ifrån S till XXL. Det såg på riktigt ut som att jag hade opererat in en stor boll under huden.

De två sista dagarna hoppade jag runt på ett ben men var ändå oerhört glad över att den inte var av, den var bara rejält stukad.

Det tog några veckor innan den var tillbaka i normal form och att jag kunde gå igen utan att halta.

Det blev sommar och en dag var jag ute och grejade i trädgården hos mina föräldrar. Jag höll på med några buskar och skulle bara kliva upp ett snäpp på en liten trappstege. Självklart missar jag steget och pang så smäller det till i min högra vrist.

Det blev en repris på den där filmscenen i slowmotion då jag ännu en gång faller handlöst framåt och landar på marken. Tillbaka i fosterställning med tårar som bara sprutade. Smärtan var hemsk och mamma kommer utspringandes ifrån huset då mitt skrik ekade över hela bygden.

Nu var jag helt säker på att den var av, men efter ett tag så kunde jag konstatera att den bara var stukad igen.

Jag som precis hade blivit helt återställd var nu trött på att halta runt. Experimenterade lite hemma och insåg att de enda skorna jag kunde gå i normalt var i ett par med riktigt hög klack.

I dem gjorde det inte det minsta ont då jag la all vikt på tårna istället. I över en vecka stassade jag runt i klackarna alla vakna timmar på dygnet enbart för att slippa smärtan. Undra vad grannarna och förbi passerande bilister tänkte när de såg mig gå omkring på gården bland hästar och åkrar i glittriga 15 cm höga klackar.

De trodde väl förmodligen att jag fått hybris eller åkt på schlagersjukan.

Jag är efter detta väldigt rädd om min fot och litar inte riktigt på att den håller sig stabil. Och nu i den här fruktansvärda halkan så är jag jätterädd för att jag ska vricka mig ännu en gång. Är inte så sugen på att behöva gå omkring i mina glittriga skor ute nu för att behöva komma undan det onda.

Det skulle också förmodligen vara lika med livsfara.

Nej Gud, var försiktiga och håll er i. Men för säkerhetsskull så gå och köp er att par högklackade skor om ni inte redan har det så att ni kan vara förberedda om olyckan skulle vara framme.

 

Hiss: Högklackat

Diss: Isgata

Det kvittar nästan hur försiktig man än är och näst intill ser ut som man precis lärt sig gå så prickar man ändå in de där livsfarliga fläckarna som gör att man antingen vrickar fötterna eller slår halvt ihjäl sig.

Det där med att vricka foten är inget jag rekommenderar.

För några år sedan var jag och hälsade på en av mina vänner som är bosatt i Spanien. Vi hade haft en helt underbar vecka med mycket sol och bad. Näst sista dagen skulle jag springa nedför en stentrappa som ledde ner till mitt sovrum. Jag hade på mig mina flip flops och i sista trappsteget så viker sig sulan på högerfoten åt fel håll och jag tappar fullkomligt balansen.

Jag faller handlöst framåt och bara hör hur det knakar till rejält i min vrist.

Under denna lilla flygtur genom luften som för övrigt känns som i en filmscen i slowmotion hinner jag tänka värsta tänkbara scenariot. Jag såg framför mig att jag förmodligen brutit foten, eller kanske till och med hela benet och att jag skulle få avboka hemresan och ligga på ett spanskt sjukhus i några veckor framöver.

Jag landar på stengolvet och blir liggandes i fosterställning med tårar som bara sprutade. Det riktigt strålade av smärta ifrån vristen. Min kompis som hört dunsen och framförallt skriket kom springandes med andan i halsen.

Jag var helt säker på att den var bruten men efter några minuter kunde jag faktiskt vicka och stödja lite på den. Dock hade den ändrat storlek helt.

På bara en liten stund hade den gått ifrån S till XXL. Det såg på riktigt ut som att jag hade opererat in en stor boll under huden.

De två sista dagarna hoppade jag runt på ett ben men var ändå oerhört glad över att den inte var av, den var bara rejält stukad.

Det tog några veckor innan den var tillbaka i normal form och att jag kunde gå igen utan att halta.

Det blev sommar och en dag var jag ute och grejade i trädgården hos mina föräldrar. Jag höll på med några buskar och skulle bara kliva upp ett snäpp på en liten trappstege. Självklart missar jag steget och pang så smäller det till i min högra vrist.

Det blev en repris på den där filmscenen i slowmotion då jag ännu en gång faller handlöst framåt och landar på marken. Tillbaka i fosterställning med tårar som bara sprutade. Smärtan var hemsk och mamma kommer utspringandes ifrån huset då mitt skrik ekade över hela bygden.

Nu var jag helt säker på att den var av, men efter ett tag så kunde jag konstatera att den bara var stukad igen.

Jag som precis hade blivit helt återställd var nu trött på att halta runt. Experimenterade lite hemma och insåg att de enda skorna jag kunde gå i normalt var i ett par med riktigt hög klack.

I dem gjorde det inte det minsta ont då jag la all vikt på tårna istället. I över en vecka stassade jag runt i klackarna alla vakna timmar på dygnet enbart för att slippa smärtan. Undra vad grannarna och förbi passerande bilister tänkte när de såg mig gå omkring på gården bland hästar och åkrar i glittriga 15 cm höga klackar.

De trodde väl förmodligen att jag fått hybris eller åkt på schlagersjukan.

Jag är efter detta väldigt rädd om min fot och litar inte riktigt på att den håller sig stabil. Och nu i den här fruktansvärda halkan så är jag jätterädd för att jag ska vricka mig ännu en gång. Är inte så sugen på att behöva gå omkring i mina glittriga skor ute nu för att behöva komma undan det onda.

Det skulle också förmodligen vara lika med livsfara.

Nej Gud, var försiktiga och håll er i. Men för säkerhetsskull så gå och köp er att par högklackade skor om ni inte redan har det så att ni kan vara förberedda om olyckan skulle vara framme.

 

Hiss: Högklackat

Diss: Isgata

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.