28 jan 2016 04:00

28 jan 2016 04:00

Nya tider och nya siffror

LINUS HELLMAN

Krisen för Socialdemokraterna är djup. Botten nåddes i Sifos senaste opinionsundersökning som kom i dagarna: 23,2 procent. Det är det lägsta stödet sedan institutet började mäta och det var för knappt ett halvt sekel sedan. Det är historiskt låga siffror. Nedgången har skett över lång tid och trenden är tydlig. Bilden av S som ett parti bland många andra har förstärkts och tiden när partiet ensamt var statsbärande känns avlägsen.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Ty det fanns en tid inte allt för länge sedan när S uppnådde 40 procent och ännu mer om vi går ytterligare en tid tillbaka. Innan förlustvalet 1976 hade S styrt Sverige i 44 år. Inget annat parti har tillnärmelsevis varit lika framgångsrikt. Ska man försöka att hitta någon jämförbar rörelse så är det Kristdemokraterna i CSU som styrde delstaten Bayern, Tyskland under lång tid med egen majoritet.

Det har gått utför sedan dess och S-dominansen är numera ett minne blott. Partiets hegemoni har brutits och utvecklingen har gått fort de senaste åren. 2002 nådde partiet nästan 40 procent, men valet 2010 var partiets sämsta sedan rösträttens införande med drygt 30 procent och 2014 gick partiet knappt framåt.

 

Tiderna har verkligen förändrats. Regeringsfrågan som alltid har varit ett trumfkort för partiet var istället en besvärande omständighet i förra valrörelsen.

Efter ett och ett halvt år vid makten har det tidigare så goda adelsmärket i form av regeringsdugligheten fått sig en rejäl törn. Innan valet 2014 ondgjorde sig Stefan Löfven, då oppositionsledare, över statsminister Fredrik Reinfeldts (M) klena minoritetsregering.

– Du kan inte föra resonemang om att man har en svag minoritetsregering när vi har över 49 procent av rösterna om du inte lovar en majoritetsregering, protesterade Reinfeldt.

– Är det några som vet hur man ska regera ett land så är det Socialdemokraterna, replikerade Löfven.

 

Den här episoden är närmast signifikativ för vad som sedan har inträffat. Likt en bumerang har nu Löfvens utfästelser kastats tillbaka på honom själv.

Efter senaste valet styr Löfven tillsammans med Miljöpartiet med ett väljarstöd på knappt 38 procent och mindre än 44 procent med stödtrupperna i Vänsterpartiet inkluderat. I de senaste opinionsundersökningarna regerar de två regeringspartierna nu med ett röststöd på mindre än 30 procent.

Det är en oerhört svag minoritetsregering som närmast styr på nåder av oppositionen och Löfven är en statsminister som onekligen sitter på lånad tid. Efter att hans första riktiga budget förkastades av riksdagen har hans ekonomiska politik nu först på allvar kunnat realiseras efter årsskiftet.

Sifo senaste opinionsmätning slog ner som en bomb och gav S endast 23,2 procent, de facto sämre än under den olycksalige Håkan Juholts ledning och den lägsta siffran som partiet har fått sedan institutet började mäta 1967. Det är skräcksiffror för ett parti som länge varit statsbärande. Samtidigt är ärkerivalen Moderaterna största parti enligt samma opinionsmätning. Det är rena upp och nervända världen.

Opinionsmätningar är visserligen en sak, faktiska valresultat är något helt annat, men det är ändå en tydlig trend över tid med minskat väljarstöd.

 

S-krisen sker i en tid när behovet av reformer på bostadsmarknaden, arbetsmarknaden och skolområdet är påtagliga och när vi dessutom befinner oss i den största flyktingskrisen sedan det andra världskriget. Då är det förödande med en regering som bara hankar sig fram. Samtidigt är det en parlamentarisk röra av sällan skådat slag med åtta partier i ett mera splittrat politiskt landskap än någonsin.

Det krävs samling, ansvarstagande och kompromisser men framförallt krävs det att partierna accepterar att inte allt av motståndarens politik är dålig. Ty annars är det lika bra att inse realiteterna, att upplösa riskdagen och utlysa nyval. Svensk ekonomi är stark men den är inte så stark att den bara kan förvaltas de kommande åren.

Ty det fanns en tid inte allt för länge sedan när S uppnådde 40 procent och ännu mer om vi går ytterligare en tid tillbaka. Innan förlustvalet 1976 hade S styrt Sverige i 44 år. Inget annat parti har tillnärmelsevis varit lika framgångsrikt. Ska man försöka att hitta någon jämförbar rörelse så är det Kristdemokraterna i CSU som styrde delstaten Bayern, Tyskland under lång tid med egen majoritet.

Det har gått utför sedan dess och S-dominansen är numera ett minne blott. Partiets hegemoni har brutits och utvecklingen har gått fort de senaste åren. 2002 nådde partiet nästan 40 procent, men valet 2010 var partiets sämsta sedan rösträttens införande med drygt 30 procent och 2014 gick partiet knappt framåt.

 

Tiderna har verkligen förändrats. Regeringsfrågan som alltid har varit ett trumfkort för partiet var istället en besvärande omständighet i förra valrörelsen.

Efter ett och ett halvt år vid makten har det tidigare så goda adelsmärket i form av regeringsdugligheten fått sig en rejäl törn. Innan valet 2014 ondgjorde sig Stefan Löfven, då oppositionsledare, över statsminister Fredrik Reinfeldts (M) klena minoritetsregering.

– Du kan inte föra resonemang om att man har en svag minoritetsregering när vi har över 49 procent av rösterna om du inte lovar en majoritetsregering, protesterade Reinfeldt.

– Är det några som vet hur man ska regera ett land så är det Socialdemokraterna, replikerade Löfven.

 

Den här episoden är närmast signifikativ för vad som sedan har inträffat. Likt en bumerang har nu Löfvens utfästelser kastats tillbaka på honom själv.

Efter senaste valet styr Löfven tillsammans med Miljöpartiet med ett väljarstöd på knappt 38 procent och mindre än 44 procent med stödtrupperna i Vänsterpartiet inkluderat. I de senaste opinionsundersökningarna regerar de två regeringspartierna nu med ett röststöd på mindre än 30 procent.

Det är en oerhört svag minoritetsregering som närmast styr på nåder av oppositionen och Löfven är en statsminister som onekligen sitter på lånad tid. Efter att hans första riktiga budget förkastades av riksdagen har hans ekonomiska politik nu först på allvar kunnat realiseras efter årsskiftet.

Sifo senaste opinionsmätning slog ner som en bomb och gav S endast 23,2 procent, de facto sämre än under den olycksalige Håkan Juholts ledning och den lägsta siffran som partiet har fått sedan institutet började mäta 1967. Det är skräcksiffror för ett parti som länge varit statsbärande. Samtidigt är ärkerivalen Moderaterna största parti enligt samma opinionsmätning. Det är rena upp och nervända världen.

Opinionsmätningar är visserligen en sak, faktiska valresultat är något helt annat, men det är ändå en tydlig trend över tid med minskat väljarstöd.

 

S-krisen sker i en tid när behovet av reformer på bostadsmarknaden, arbetsmarknaden och skolområdet är påtagliga och när vi dessutom befinner oss i den största flyktingskrisen sedan det andra världskriget. Då är det förödande med en regering som bara hankar sig fram. Samtidigt är det en parlamentarisk röra av sällan skådat slag med åtta partier i ett mera splittrat politiskt landskap än någonsin.

Det krävs samling, ansvarstagande och kompromisser men framförallt krävs det att partierna accepterar att inte allt av motståndarens politik är dålig. Ty annars är det lika bra att inse realiteterna, att upplösa riskdagen och utlysa nyval. Svensk ekonomi är stark men den är inte så stark att den bara kan förvaltas de kommande åren.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.