29 jan 2016 04:00

29 jan 2016 04:00

Jag kan verkligen inte sjunga bra

FLEMMING MOURITSEN

Från koltåldern och upp genom hela livet fick jag veta att det lät illa varje gång jag försökte upphäva min röst i sång. Vänner, familj och lärare... alla var de överens om att det lät hemskt och bad mig omedelbart sluta när jag började tralla på en sång. Ibland hann man till och med säga till mig innan jag startade. Jag hade väl en avslöjande inandning strax innan... eller nåt.

Så! Nu när det är fastslaget så är det bara att konstatera att det är en märklig ironi att jag på äldre dar tämligen många gånger har sjungit solo offentligt. Och inte bara det, utan dessutom inför betalande publik.

Jag älskar att spela teater och här i Skövde är amatörscenen helt och hållet dominerad av musikteater, så det var det som fanns att välja på. Fast första gången som jag fick veta att rollen jag fått mig tilldelad inte bara hade en, utan två solosånger höll jag på att hoppa av. Jag hade ju varken självförtroende, tonsäkerhet eller vana av sång.

Men jag hittade en strategi. Jag lät rollkaraktären sjunga, inte jag. Och då gubben jag spelade hade en darrig röst kunde jag ta med den in i sången så att han sjöng lika illa som han pratade. Och jag kom undan med det.

Med tiden har det blivit bättre. Jag har börjat få en del vana och viktigast, jag vågar ta i och det hjälper upp det hela mycket. Men fortfarande kan ingen människa säga att jag sjunger bra. Utom snälla vänner som stöttar mig och de formulerar det som så att jag har blivit bättre... eller säkrare.

Själv har jag hittat en tankemodell som får mig att tycka att det är ok att jag sjunger för betalande publik trots att det inte låter särskilt bra. Ni förstår, när jag har sjungit och både publiken och jag är lättade över att det är över, då och först då inser publiken hur otroligt bra alla de andra i föreställningen sjunger. Man får liksom en referenspunkt.

Men nu har fästmön ställt till det ytterligare för mig. Hon har fått mig att börja träna med hennes kör. Och det är med stor tveksamhet jag hänger på. För i körsång bör man sätta tonerna rätt för att inte förstöra helheten. Mitt självförtroende har nått en ny lägstanivå och så är det det där med noter. Det är massor av rader med dem. Jag skall bara följa en av raderna, basstämman, och då är det inte säkert att texten står i anslutning till min stämma. Nä, den kan stå flera rader högre upp, för att plötsligt hoppa ner under min notrad och så vidare.

Det är bara rörigt förvirrande och hemskt.

Men på något konstigt sätt är det också uppiggande, för vid några få tillfällen har jag kommit tillräckligt nära tonerna jag skall sjunga för att plötsligt känna den harmoni av olika stämmor som jag då blir en del av. Körsång som är bra arrangerad och sjungs väl är otroligt vackert att höra, även när man står mitt inne i kören.

Hiss: En entusiastisk körledare kan pigga upp humöret kolossalt.

Diss: Det sägs att jag bör öva hemma mellan varven. Jaja, det kommer väl.

Från koltåldern och upp genom hela livet fick jag veta att det lät illa varje gång jag försökte upphäva min röst i sång. Vänner, familj och lärare... alla var de överens om att det lät hemskt och bad mig omedelbart sluta när jag började tralla på en sång. Ibland hann man till och med säga till mig innan jag startade. Jag hade väl en avslöjande inandning strax innan... eller nåt.

Så! Nu när det är fastslaget så är det bara att konstatera att det är en märklig ironi att jag på äldre dar tämligen många gånger har sjungit solo offentligt. Och inte bara det, utan dessutom inför betalande publik.

Jag älskar att spela teater och här i Skövde är amatörscenen helt och hållet dominerad av musikteater, så det var det som fanns att välja på. Fast första gången som jag fick veta att rollen jag fått mig tilldelad inte bara hade en, utan två solosånger höll jag på att hoppa av. Jag hade ju varken självförtroende, tonsäkerhet eller vana av sång.

Men jag hittade en strategi. Jag lät rollkaraktären sjunga, inte jag. Och då gubben jag spelade hade en darrig röst kunde jag ta med den in i sången så att han sjöng lika illa som han pratade. Och jag kom undan med det.

Med tiden har det blivit bättre. Jag har börjat få en del vana och viktigast, jag vågar ta i och det hjälper upp det hela mycket. Men fortfarande kan ingen människa säga att jag sjunger bra. Utom snälla vänner som stöttar mig och de formulerar det som så att jag har blivit bättre... eller säkrare.

Själv har jag hittat en tankemodell som får mig att tycka att det är ok att jag sjunger för betalande publik trots att det inte låter särskilt bra. Ni förstår, när jag har sjungit och både publiken och jag är lättade över att det är över, då och först då inser publiken hur otroligt bra alla de andra i föreställningen sjunger. Man får liksom en referenspunkt.

Men nu har fästmön ställt till det ytterligare för mig. Hon har fått mig att börja träna med hennes kör. Och det är med stor tveksamhet jag hänger på. För i körsång bör man sätta tonerna rätt för att inte förstöra helheten. Mitt självförtroende har nått en ny lägstanivå och så är det det där med noter. Det är massor av rader med dem. Jag skall bara följa en av raderna, basstämman, och då är det inte säkert att texten står i anslutning till min stämma. Nä, den kan stå flera rader högre upp, för att plötsligt hoppa ner under min notrad och så vidare.

Det är bara rörigt förvirrande och hemskt.

Men på något konstigt sätt är det också uppiggande, för vid några få tillfällen har jag kommit tillräckligt nära tonerna jag skall sjunga för att plötsligt känna den harmoni av olika stämmor som jag då blir en del av. Körsång som är bra arrangerad och sjungs väl är otroligt vackert att höra, även när man står mitt inne i kören.

Hiss: En entusiastisk körledare kan pigga upp humöret kolossalt.

Diss: Det sägs att jag bör öva hemma mellan varven. Jaja, det kommer väl.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.