30 jan 2016 06:00

30 jan 2016 06:00

Leif GW-väl värd att reflektera över

KRÖNIKA: KARIN LÅNGSTRÖM

  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Leif GW Persson sitter tillbakalutad i fåtöljen, vickar på tårna och undrar om det är eftersträvansvärt att ha harmoni och balans i livet. Han om någon har reflekterat. I sitt jobb som kriminolog med alla livets baksidor och människans skuggsidor, och i sitt privatliv som han pö om pö gläntar på dörren till. Hans fråga är väl värd att reflekteras över.

En del av er såg kanske senaste avsnittet av Vänligen, Lars Lerins, där idén är att Lars Lerin ska hitta nya vänner och därför åker runt och träffar såna som han tycker verkar intressanta. Han är i sig en spännande figur. Underbara konstverk, men det är något mer som gör honom folklig och som tar fram någon slags känsla av beskyddarinstinkt (Leif GW Persson satte ord på det också) som gör att en inte vill att något mer ont i livet ska hända någon, allra minst Lars Lerin själv.

 

I alla sammanhang där Lars Lerin framträder talar han om livet och om hur det går att leva och existera utan att hamna alltför mycket i de där dalarna och topparna som gör att längtan efter att jämna till med hjälp av kemikalier (alkohol och piller) blir för stark och till och med övermäktig.

En del människor säger - klyschigt - att det behövs mörker för att ljuset ska bli synligt, att det behövs sorg för att glädjen ska kunna njutas av, och så vidare. Och Lars Lerin är lite inne på samma spår när han på sin sköna värmländska undrar om det inte blir tråkigt utan toppar och dalar.

Och Leif GW Persson undrar om det verkligen är något att sträva efter, den där harmonin och balansen. Han avslöjar en sak om självmord som jag inte hade klart för mig: i väldigt många fall kan polisens tekniker se spår av att offret faktiskt ändrat sig i sista stund. Hen har försökt kränga av sig snaran eller försökt ta tag i hustaket. Men när polisens tekniker kommer dit, är det ju för sent. En ytterligare anledning till att faktiskt sträva efter balans och harmoni i livet är också att ens anhöriga slipper den där påringningen på dörren som alla fasar för; att en polis med en präst ett halvt steg bakom står med allvarsamma miner med den förfärligaste av alla budskap: en person har hittats död och allt tyder på att det är din fru/dotter/son/man/mamma/pappa. Den dalen är mycket svår att vända.

 

Det onda händer ändå, vi behöver inte bekymra oss för att vi inte ska få tillräckligt av den varan. Människor vi älskar blir sjuka och dör. Människor vi bryr oss om sviker oss, och själva ställer vi till det en del för omvärlden också. Som väl är får vi en del av det goda också. Människor föds, vi får nya vänner, någon är trevlig utan att få betalt för det, och det är gott med vaniljsemlor och kaffe.

Om vi nu tror att harmoni och balans är något eftersträvansvärt, så behöver vi lägga ner en del tid och arbete på att få ekvationen att gå ihop. Hur mycket enklare vore det inte att vara människa om en likt bilen kunde få varningsrutor i displayen som att det behövs fyllas på bensin eller att spolvätskenivån är låg. Eller som mitt säkerhetssystem som gör att ratten svänger tillbaka av sig själv om jag kör över någon av dom vita linjerna längs vägen. Tillbaka på banan, Karin, säger min bil till mig och när den tycker att jag är ofokuserad kommer en ruta med en stor rykande kaffemugg upp med texten: Varning för trött förare. Ta en paus!

 

Men det krävs alltså mer tankekraft och självreflektion, sådana är vi skapade. Fri vilja och fri själ. Mitt ordbehandlingsprogram Pages vill automatiskt rätta ordet Lerin till Leran, och det är kanske symtomatiskt. Forma och omforma. Gör nytt, återvinn, fyll på och töm. Tala om livet, eftertänksamt. Lev livet med den hälsning som Lars Lerin ger uttryck för i sin programserie, nämligen vänligen. Så skulle iallafall jag vilja leva det här året.

 

Hiss: Långsamma pratprogram i Sveriges Television. Låt fler personer mötas. Sommarprata, vinterprata, vårprata och höstprata. Mer eftertanke och fler varma vänliga leenden.

Diss: Semlebröd designade som korvbröd? Lätt att äta, står det på påsen, men en semla ska inte vara lätt att äta. Den ska vara komplicerad och kräva sin strategi, precis som livet självt.

Leif GW Persson sitter tillbakalutad i fåtöljen, vickar på tårna och undrar om det är eftersträvansvärt att ha harmoni och balans i livet. Han om någon har reflekterat. I sitt jobb som kriminolog med alla livets baksidor och människans skuggsidor, och i sitt privatliv som han pö om pö gläntar på dörren till. Hans fråga är väl värd att reflekteras över.

En del av er såg kanske senaste avsnittet av Vänligen, Lars Lerins, där idén är att Lars Lerin ska hitta nya vänner och därför åker runt och träffar såna som han tycker verkar intressanta. Han är i sig en spännande figur. Underbara konstverk, men det är något mer som gör honom folklig och som tar fram någon slags känsla av beskyddarinstinkt (Leif GW Persson satte ord på det också) som gör att en inte vill att något mer ont i livet ska hända någon, allra minst Lars Lerin själv.

 

I alla sammanhang där Lars Lerin framträder talar han om livet och om hur det går att leva och existera utan att hamna alltför mycket i de där dalarna och topparna som gör att längtan efter att jämna till med hjälp av kemikalier (alkohol och piller) blir för stark och till och med övermäktig.

En del människor säger - klyschigt - att det behövs mörker för att ljuset ska bli synligt, att det behövs sorg för att glädjen ska kunna njutas av, och så vidare. Och Lars Lerin är lite inne på samma spår när han på sin sköna värmländska undrar om det inte blir tråkigt utan toppar och dalar.

Och Leif GW Persson undrar om det verkligen är något att sträva efter, den där harmonin och balansen. Han avslöjar en sak om självmord som jag inte hade klart för mig: i väldigt många fall kan polisens tekniker se spår av att offret faktiskt ändrat sig i sista stund. Hen har försökt kränga av sig snaran eller försökt ta tag i hustaket. Men när polisens tekniker kommer dit, är det ju för sent. En ytterligare anledning till att faktiskt sträva efter balans och harmoni i livet är också att ens anhöriga slipper den där påringningen på dörren som alla fasar för; att en polis med en präst ett halvt steg bakom står med allvarsamma miner med den förfärligaste av alla budskap: en person har hittats död och allt tyder på att det är din fru/dotter/son/man/mamma/pappa. Den dalen är mycket svår att vända.

 

Det onda händer ändå, vi behöver inte bekymra oss för att vi inte ska få tillräckligt av den varan. Människor vi älskar blir sjuka och dör. Människor vi bryr oss om sviker oss, och själva ställer vi till det en del för omvärlden också. Som väl är får vi en del av det goda också. Människor föds, vi får nya vänner, någon är trevlig utan att få betalt för det, och det är gott med vaniljsemlor och kaffe.

Om vi nu tror att harmoni och balans är något eftersträvansvärt, så behöver vi lägga ner en del tid och arbete på att få ekvationen att gå ihop. Hur mycket enklare vore det inte att vara människa om en likt bilen kunde få varningsrutor i displayen som att det behövs fyllas på bensin eller att spolvätskenivån är låg. Eller som mitt säkerhetssystem som gör att ratten svänger tillbaka av sig själv om jag kör över någon av dom vita linjerna längs vägen. Tillbaka på banan, Karin, säger min bil till mig och när den tycker att jag är ofokuserad kommer en ruta med en stor rykande kaffemugg upp med texten: Varning för trött förare. Ta en paus!

 

Men det krävs alltså mer tankekraft och självreflektion, sådana är vi skapade. Fri vilja och fri själ. Mitt ordbehandlingsprogram Pages vill automatiskt rätta ordet Lerin till Leran, och det är kanske symtomatiskt. Forma och omforma. Gör nytt, återvinn, fyll på och töm. Tala om livet, eftertänksamt. Lev livet med den hälsning som Lars Lerin ger uttryck för i sin programserie, nämligen vänligen. Så skulle iallafall jag vilja leva det här året.

 

Hiss: Långsamma pratprogram i Sveriges Television. Låt fler personer mötas. Sommarprata, vinterprata, vårprata och höstprata. Mer eftertanke och fler varma vänliga leenden.

Diss: Semlebröd designade som korvbröd? Lätt att äta, står det på påsen, men en semla ska inte vara lätt att äta. Den ska vara komplicerad och kräva sin strategi, precis som livet självt.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.