03 feb 2016 04:00

04 feb 2016 09:51

Spela teater är det roligaste jag vet

FLEMMING MOURITSEN

Nu är timmen slagen. Ännu ett kapitel i mitt liv har tagit slut, men lika mycket som jag sörjer att det är över så gläds jag åt att jag har fått vara med på resan.

Idag är den första fredagen på över en månad som jag inte skall gå till stadsteatern här i Skövde och spela med i musikalen The Buddy Holly Story. Vi har spelat alla föreställningar, kläder och dekor är bortforslad och kvar finns bara minnet av en hejdundrande publiksuccé.

Alltså har jag återigen drabbats av syndromet PTD (post-teatral depression).

Jag saknar redan alla talangfulla människor som jag hade ynnesten att få dela scen med, men hoppas samtidigt på att få chansen att spela teater med dem igen någon gång. För det är ta mig tusan det roligaste jag vet.

Fast det blir inte alltid roligt. Kamraten jag delade sminkloge med var med oss hela repperioden, på genrepet och på premiären där han spelade sin roll förtjänstfullt. Men på hemvägen från premiären så bestämde fru Fortuna att han inte skulle få lov att njuta av hela upplevelsen. Så i en korsning placerade hon lömskt en isknöl som hon dolde under lite snö.

Kamraten trampade på knölen, foten for åt sidan och han satte sig tungt ner på sitt eget ben... och något brast. Först trodde han att han bara hade stukat foten illa, men nästa dag insåg han att det nog var värre än så. Hustrun körde honom till KSS och inne på sjukhuset visade röntgenplåtarna att vadbenet var brutet strax under knät och dessutom var fotleden bruten på två ställen. Alltså... sjukhusvistelse, operation och mycket gips.

Ur vår teaterföreställnings synvinkel hade vi ändå tur då vi hade tillgång till en annan rutinerad skådespelare som hade möjlighet att hoppa in och på kort varsel ta över hans roll, men det är ju föga tröst för den som ligger på sjukhuset och missar hela grejen.

Lite tröst blev det kanske några veckor senare när han kunde komma (i rullstol) och titta på föreställningen som han egentligen skulle ha varit med i. Normalt sett får man ju annars aldrig se de uppsättningar man deltar i.

Inför sista föreställningsdagen i lördags plockade jag ihop mina saker från sminklogen och tog då även reda på de saker som var kvar efter min skadade kamrat. Vi hade låtit alla hans saker vara i hopp om att han skulle komma tillbaka, men så mycket hann han tyvärr inte repa sig.

Då fick jag se en lapp som någon i någon tidigare produktion troligen fått med en blomma och sedan nålat upp på väggen ovanför sin, nu min kamrats, plats. Den kan ha hängt där i flera år. Det var en välgångsönskning och när jag tittade närmare på texten så fick det mitt hjärta att hoppa över ett slag. Där stod:

Break a leg!

 

Hiss: Att sjukvården så pass ofta klarar av att reparera oss när vi går i bitar.

Diss: Nu har även jag nått den åldern då det är dags att fundera på att spänna fast broddar på skorna på vintern.

Idag är den första fredagen på över en månad som jag inte skall gå till stadsteatern här i Skövde och spela med i musikalen The Buddy Holly Story. Vi har spelat alla föreställningar, kläder och dekor är bortforslad och kvar finns bara minnet av en hejdundrande publiksuccé.

Alltså har jag återigen drabbats av syndromet PTD (post-teatral depression).

Jag saknar redan alla talangfulla människor som jag hade ynnesten att få dela scen med, men hoppas samtidigt på att få chansen att spela teater med dem igen någon gång. För det är ta mig tusan det roligaste jag vet.

Fast det blir inte alltid roligt. Kamraten jag delade sminkloge med var med oss hela repperioden, på genrepet och på premiären där han spelade sin roll förtjänstfullt. Men på hemvägen från premiären så bestämde fru Fortuna att han inte skulle få lov att njuta av hela upplevelsen. Så i en korsning placerade hon lömskt en isknöl som hon dolde under lite snö.

Kamraten trampade på knölen, foten for åt sidan och han satte sig tungt ner på sitt eget ben... och något brast. Först trodde han att han bara hade stukat foten illa, men nästa dag insåg han att det nog var värre än så. Hustrun körde honom till KSS och inne på sjukhuset visade röntgenplåtarna att vadbenet var brutet strax under knät och dessutom var fotleden bruten på två ställen. Alltså... sjukhusvistelse, operation och mycket gips.

Ur vår teaterföreställnings synvinkel hade vi ändå tur då vi hade tillgång till en annan rutinerad skådespelare som hade möjlighet att hoppa in och på kort varsel ta över hans roll, men det är ju föga tröst för den som ligger på sjukhuset och missar hela grejen.

Lite tröst blev det kanske några veckor senare när han kunde komma (i rullstol) och titta på föreställningen som han egentligen skulle ha varit med i. Normalt sett får man ju annars aldrig se de uppsättningar man deltar i.

Inför sista föreställningsdagen i lördags plockade jag ihop mina saker från sminklogen och tog då även reda på de saker som var kvar efter min skadade kamrat. Vi hade låtit alla hans saker vara i hopp om att han skulle komma tillbaka, men så mycket hann han tyvärr inte repa sig.

Då fick jag se en lapp som någon i någon tidigare produktion troligen fått med en blomma och sedan nålat upp på väggen ovanför sin, nu min kamrats, plats. Den kan ha hängt där i flera år. Det var en välgångsönskning och när jag tittade närmare på texten så fick det mitt hjärta att hoppa över ett slag. Där stod:

Break a leg!

 

Hiss: Att sjukvården så pass ofta klarar av att reparera oss när vi går i bitar.

Diss: Nu har även jag nått den åldern då det är dags att fundera på att spänna fast broddar på skorna på vintern.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.