04 feb 2016 04:00

04 feb 2016 04:00

När form betyder mer än innehåll

LINUS HELLMAN

Idag klockan två är det frågestund i riksdagen. Varje torsdag har ledamöterna möjlighet att ställa regeringen till svars för den förda politiken. Olika statsråd deltar varje vecka och en gång i månaden är statsministern ensam på plats. Det borde vara upplagt för en livlig debatt men det är tyvärr ytterst sällan som det verkligen hettar till.

Varför är debatterna i riksdagen så tråkiga?

Är politikerna i Sverige tråkigare än sina kollegor i andra länder?

Det tror jag inte även om jag ibland har tvivlat.

Vi tenderar ofta att i olika sammanhang tala om form snarare än innehåll. Det är ödesdigert eftersom man då lättvindigt slipper ifrån den viktiga kvalitetsdiskussionen. Det är viktigt att ifrågasätta och ha ett kritiskt förhållningssätt, ty annars riskerar verksamheten bara att rulla på i samma hjulspår.

Det finns givetvis undantag som bekräftar regeln. Just i det här fallet är jag övertygad om att det just är arbetsformen som är problemet.

Det är mängder av olika debatter i riksdagen under ett år. Ett återkommande inslag är frågestunden på torsdagar där ledamöterna har möjlighet att ställa frågor till ministrar och en gång i månaden även till statsministern själv.

Debattformen med statsministern introducerades efter valet 2002 med motiveringen att få upp mer dagsaktuella frågor till debatt och därmed öka intresset för politikens innehåll och för riksdagens arbete.

Så här 14 år efter har det helt gått i stå. Det är ytterst sällan som regeringschefen blir pressad och tvingas på defensiven. Nu har riskdagen ändrat något i formerna för frågestunderna men det krävs betydligt mer för att få till en intensiv debatt. Skillnaden mot den brittiska motsvarigheten och förebilden i underhuset är monumental.

Tony Blair, tidigare premiärminister (1997–2007), beskriver en närmast patologisk rädsla för fenomenet som äger rum varje onsdag i Storbritannien. Blair skriver i sina memoarer ”Mitt liv, min resa” (Albert Bonniers Förlag, 2010) om sin avsky inför premiärministerns frågestunder som han tyckte var en mardröm.

”Parlamentets frågestunder var utan jämförelse de mest nervslitande, förvirrande, oroande, diarréframkallande, skräckinjagande och försvagande upplevelserna under mitt liv som premiärminister”.

Han jämför vandringen från sitt kansli i parlamentet till underhuset som att gå ”från dödscellen till avrättningsplatsen” och beskriver en rädsla som aldrig klingade av under hans tio år som brittisk regeringschef.

”Om allt går väl känner man sig uppburen, om det går illa känner man sig inte bara krossad utan också förödmjukad. Det finns inget ställe som går upp emot underhuset när det gäller att få någon att känna sig som en komplett idiot”.

Britterna har en annan kultur och tradition än oss men åsynen av politikers stilla innantilläsning från talarstolen inför tomma bänkar som ofta råder i riksdagen känns onekligen futtigt. I det brittiska underhuset blir det korta och spänstiga inlägg med både skratt och burop när premiärministern och oppositionsledaren står med två svärdslängders avstånd – från den tiden då parlamentsledamöterna bar svärd – och polemiserar.

Jag är medveten om att våra politiska system står i bjärt kontrast till varandra. Men visst vore det klädsamt om statsminister Stefan Löfven (S) och oppositionsledaren Anna Kinberg Batra (M) fick drabba samman i flera efterföljande replikskiften där det inte som idag går att krumbukta och inte svara på frågor genom att istället formulera en egen fråga tillbaka som motparten inte har möjlighet att bemöta under den korta talartid som föreligger.

Ta gärna efter Storbritannien. Då kanske statsministern som har det yttersta ansvaret för rikets styre skulle känna samma fruktan som Blair. Framförallt skulle det bidra till tydligare ansvarsutkrävande av regeringschefen men också väcka ett större intresse för riksdagen som en central arena för debatt.

Varför är debatterna i riksdagen så tråkiga?

Är politikerna i Sverige tråkigare än sina kollegor i andra länder?

Det tror jag inte även om jag ibland har tvivlat.

Vi tenderar ofta att i olika sammanhang tala om form snarare än innehåll. Det är ödesdigert eftersom man då lättvindigt slipper ifrån den viktiga kvalitetsdiskussionen. Det är viktigt att ifrågasätta och ha ett kritiskt förhållningssätt, ty annars riskerar verksamheten bara att rulla på i samma hjulspår.

Det finns givetvis undantag som bekräftar regeln. Just i det här fallet är jag övertygad om att det just är arbetsformen som är problemet.

Det är mängder av olika debatter i riksdagen under ett år. Ett återkommande inslag är frågestunden på torsdagar där ledamöterna har möjlighet att ställa frågor till ministrar och en gång i månaden även till statsministern själv.

Debattformen med statsministern introducerades efter valet 2002 med motiveringen att få upp mer dagsaktuella frågor till debatt och därmed öka intresset för politikens innehåll och för riksdagens arbete.

Så här 14 år efter har det helt gått i stå. Det är ytterst sällan som regeringschefen blir pressad och tvingas på defensiven. Nu har riskdagen ändrat något i formerna för frågestunderna men det krävs betydligt mer för att få till en intensiv debatt. Skillnaden mot den brittiska motsvarigheten och förebilden i underhuset är monumental.

Tony Blair, tidigare premiärminister (1997–2007), beskriver en närmast patologisk rädsla för fenomenet som äger rum varje onsdag i Storbritannien. Blair skriver i sina memoarer ”Mitt liv, min resa” (Albert Bonniers Förlag, 2010) om sin avsky inför premiärministerns frågestunder som han tyckte var en mardröm.

”Parlamentets frågestunder var utan jämförelse de mest nervslitande, förvirrande, oroande, diarréframkallande, skräckinjagande och försvagande upplevelserna under mitt liv som premiärminister”.

Han jämför vandringen från sitt kansli i parlamentet till underhuset som att gå ”från dödscellen till avrättningsplatsen” och beskriver en rädsla som aldrig klingade av under hans tio år som brittisk regeringschef.

”Om allt går väl känner man sig uppburen, om det går illa känner man sig inte bara krossad utan också förödmjukad. Det finns inget ställe som går upp emot underhuset när det gäller att få någon att känna sig som en komplett idiot”.

Britterna har en annan kultur och tradition än oss men åsynen av politikers stilla innantilläsning från talarstolen inför tomma bänkar som ofta råder i riksdagen känns onekligen futtigt. I det brittiska underhuset blir det korta och spänstiga inlägg med både skratt och burop när premiärministern och oppositionsledaren står med två svärdslängders avstånd – från den tiden då parlamentsledamöterna bar svärd – och polemiserar.

Jag är medveten om att våra politiska system står i bjärt kontrast till varandra. Men visst vore det klädsamt om statsminister Stefan Löfven (S) och oppositionsledaren Anna Kinberg Batra (M) fick drabba samman i flera efterföljande replikskiften där det inte som idag går att krumbukta och inte svara på frågor genom att istället formulera en egen fråga tillbaka som motparten inte har möjlighet att bemöta under den korta talartid som föreligger.

Ta gärna efter Storbritannien. Då kanske statsministern som har det yttersta ansvaret för rikets styre skulle känna samma fruktan som Blair. Framförallt skulle det bidra till tydligare ansvarsutkrävande av regeringschefen men också väcka ett större intresse för riksdagen som en central arena för debatt.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.