09 feb 2016 04:00

09 feb 2016 04:00

Då lämnade jag brottets bana

ANNA LEIJON

Att lägga ut bilder med olika former av fyndiga citat på sociala medier är ett populärt tilltag hos många om och kan ses som ett fiffigt sätt att få ut ett budskap. Häromdagen delade en av mina vänner bilden ni ser bredvid på sin så kallade vägg. Fritt översatt står det: ”Jag är glad att jag växte upp på 70- och 80-talet. Jag gjorde massor galenskaper och det finns ingen dokumentation av det någonstans.”

Eftersom jag var en av de hon lekte med mest på den tiden var jag givetvis tvungen att göra mig lustig över att det må vara sant, men i mitt minne lever det mesta kvar. Exempelvis som minnet av den korta period i slutet av 1980-talet som vi befann oss på brottets bana. Som det mesta i sju-, åttaårsåldern började det helt oskyldigt. Som godissugna barn hade vi kommit på ett sätt att dryga ut vår veckopeng och samtidigt göra en god gärning. I skolan hade vi ju fått lära oss att läskburkar kunde ge en extra slant om de lämnades in för återvinning. Detta gick att göra hos den lokala lilla kvartersbutiken och av det medelåldersparet som ägde den, var vi båda kända som den yngre sortens stamkunder.

50 öre per pantad burk fick den som gick genom butiken, ut på det lilla lagret och lämnade sin burk i platssäcken med redan pantade burkar. Till en början gjorde vi så klart rätt för oss. Vi tog burkar hemifrån, samlade på gatan och tömde papperskorgar. Sedan sen gick vi in i butiken men en plastpåse och la burkarna en efter en i säcken på lagret. Sen gick vi fram till kassan och berättade hur många burkar vi lämnat och köpte vår Bugg och lite lösgodis.

Men eftersom de inte räknade hur många burkar vi lämnade, så blev vi efter ett tag lite kaxigare. Vi kom fortfarande med fulla påsar, men började säga att vi lämnat fler burkar än vi hade. Nästa steg blev att bara ha några burkar och fylla ut påsen med vanliga sopor. Vi blev aldrig ifrågasatta och vårt självförtroende växte och växte. Till slut hade vi inte en enda burk med ut på lagret, utan endast sopor.

Men en dag hände det. När vi kom fram till kassan för säga hur många burkar vi hade så utbrast mannen bakom disken med ett leende.

– Nu kom jag allt på er!

Trots det fick vi säga hur många burkar vi lämnat och han gav oss även våra pengar.

Efteråt var förvirringen total. Varken jag eller min vän förstod vad han menade. Om han verkligen hade avslöjat oss, varför sa han inte det rätt ut då? Varför gav han oss pengar? Och varför var han inte arg? Vi förstod ingenting, men bestämde oss ändå för att inte göra om det. Det gjorde vi inte heller - inte tillsammans. Jag ville däremot inte riktigt ge upp än och genomförde därför en likande kupp vid ett senare tillfälle. Men denna gång var det inte lika kul längre. Mannen bakom disken gav mig pengar, men han var inte glad som sist och han var inte heller arg. I hans ögon syntes bara en besviken uppgivenhet, som en besviken förälder. En syn som gav mig en stor klump i magen och ett otroligt dåligt samvete. Där och då lämnade jag brottets bana - för gott.

Hiss: Tålmodiga och förståndiga vuxna

Diss: Att jag aldrig vinner mer än 30 kronor på triss.

Att lägga ut bilder med olika former av fyndiga citat på sociala medier är ett populärt tilltag hos många om och kan ses som ett fiffigt sätt att få ut ett budskap. Häromdagen delade en av mina vänner bilden ni ser bredvid på sin så kallade vägg. Fritt översatt står det: ”Jag är glad att jag växte upp på 70- och 80-talet. Jag gjorde massor galenskaper och det finns ingen dokumentation av det någonstans.”

Eftersom jag var en av de hon lekte med mest på den tiden var jag givetvis tvungen att göra mig lustig över att det må vara sant, men i mitt minne lever det mesta kvar. Exempelvis som minnet av den korta period i slutet av 1980-talet som vi befann oss på brottets bana. Som det mesta i sju-, åttaårsåldern började det helt oskyldigt. Som godissugna barn hade vi kommit på ett sätt att dryga ut vår veckopeng och samtidigt göra en god gärning. I skolan hade vi ju fått lära oss att läskburkar kunde ge en extra slant om de lämnades in för återvinning. Detta gick att göra hos den lokala lilla kvartersbutiken och av det medelåldersparet som ägde den, var vi båda kända som den yngre sortens stamkunder.

50 öre per pantad burk fick den som gick genom butiken, ut på det lilla lagret och lämnade sin burk i platssäcken med redan pantade burkar. Till en början gjorde vi så klart rätt för oss. Vi tog burkar hemifrån, samlade på gatan och tömde papperskorgar. Sedan sen gick vi in i butiken men en plastpåse och la burkarna en efter en i säcken på lagret. Sen gick vi fram till kassan och berättade hur många burkar vi lämnat och köpte vår Bugg och lite lösgodis.

Men eftersom de inte räknade hur många burkar vi lämnade, så blev vi efter ett tag lite kaxigare. Vi kom fortfarande med fulla påsar, men började säga att vi lämnat fler burkar än vi hade. Nästa steg blev att bara ha några burkar och fylla ut påsen med vanliga sopor. Vi blev aldrig ifrågasatta och vårt självförtroende växte och växte. Till slut hade vi inte en enda burk med ut på lagret, utan endast sopor.

Men en dag hände det. När vi kom fram till kassan för säga hur många burkar vi hade så utbrast mannen bakom disken med ett leende.

– Nu kom jag allt på er!

Trots det fick vi säga hur många burkar vi lämnat och han gav oss även våra pengar.

Efteråt var förvirringen total. Varken jag eller min vän förstod vad han menade. Om han verkligen hade avslöjat oss, varför sa han inte det rätt ut då? Varför gav han oss pengar? Och varför var han inte arg? Vi förstod ingenting, men bestämde oss ändå för att inte göra om det. Det gjorde vi inte heller - inte tillsammans. Jag ville däremot inte riktigt ge upp än och genomförde därför en likande kupp vid ett senare tillfälle. Men denna gång var det inte lika kul längre. Mannen bakom disken gav mig pengar, men han var inte glad som sist och han var inte heller arg. I hans ögon syntes bara en besviken uppgivenhet, som en besviken förälder. En syn som gav mig en stor klump i magen och ett otroligt dåligt samvete. Där och då lämnade jag brottets bana - för gott.

Hiss: Tålmodiga och förståndiga vuxna

Diss: Att jag aldrig vinner mer än 30 kronor på triss.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.