10 feb 2016 04:00

10 feb 2016 04:00

Hur svårt kan det vara egentligen?

JOHANNA BEIJBOM

  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Jag föddes väl inte direkt med gröna fingrar. Trots att jag är uppväxt i ett hem där blommor är ett intresse och där det alltid funnits fina och grönskande växter så gick tydligen inte den genen i arv. Jag älskar ju blommor, men någonstans så har vi tydligen lite kommunikationsproblem. Tror faktiskt att felet ligger hos mig om jag ska vara ärlig. Brukar faktiskt köpa färska snittblommor och ställa i en vas på köksbordet hemma, det är fint tycker jag. De brukar ju bara leva i några dagar så när de vissnar så är det helt okej för mig. Värre är det när jag köper de lite mer dyra växterna, typ en fin rosa pelargon, en orkidé eller kanske en vit doftlilja. När de vissnar eller helt enkelt bara ger upp hoppet om livet så känns det mer tråkigt och misslyckande. Min favorit bland dessa är faktiskt orkidé för det finns ju en hel del olika sorter och färger att variera mellan. Och variation blir det mycket av. Jag fattade inte vad jag gjorde för fel. Jag vattnade med jämna mellanrum, men det blev tydligen för ofta. Jag lät det gå ett tag mellan vattningarna, men det blev för sällan. Kan hända att jag glömde av dem helt emellanåt också. Men jag gav inte upp hoppet, gick till blomsteraffären och köpte orkidénäring och fjäskade med. Men de var alldeles för svårflörtade så det funkade inte heller. En dag när jag kom hem till min lägenhet efter att ha varit iväg på en hel helgs spelande så stod det två helt nya, fräscha och blommande orkidéer i mitt fönster. Förstod direkt att min mamma varit där och fixat det då hon förmodligen lessnat på synen av mina två vissna pinnar jag då haft ståendes ett tag. Jag fortsatte min jakt på den perfekta behandlingen av dem och denna gång gick det oerhört bra. Jag var så stolt över mig själv att äntligen klara av hanteringen av denna fina blomma.

För ett tag sedan så satt jag och min svägerska hemma i mamma och pappas kök och diskuterade just blommor. Hon hade exakt samma problem som jag och självklart var det de där orkidéerna som krånglade. Jag berättade om mina bekymmer jag haft och sa att jag förstod henne verkligen. Men att jag nu kommit på ett tips som fått dem att hålla hur länge som helst. Jag tar helt enkelt och vattnar dem en gång i veckan och byter plats på dem med jämna mellanrum så de får lite omväxling i vardagen, vem skulle inte tappa livsgnistan med att var fast på samma ställe dag ut och dag in. Mamma som precis gick förbi hörde vår diskussion och stannade tvärt till och tittade frågande på mig. Men Johanna sa hon, dina orkidéer är ju av plast. Va! Utbrister jag. Sen blir det en konstig tystnad som bryter ut i världens gapskratt av både mig, Ida och mamma. Inte konstigt att de hade klarat sig så länge. Och att jag inte lagt märke till att de var konstgjorda. Jag var helt hundra på att de var äkta. De som tillverkat dessa har verkligen lyckats kan jag meddela. Mina tjejkompisar vet om min relation till blommor och vet hur otroligt dålig jag är på att behålla dem fina. Så när jag hade en middag hemma precis innan jul så fick jag bland annat en jättefin växt som tydligen ska vara helt omöjlig att hålla vid liv, fick den nog som ett litet experiment kan jag tänka mig. Istället för att slänga in handduken och ge upp direkt så googlade jag länge på denna sort. Fick fram riktigt bra info om hantering och lite hjärt och lungräddningstips för den. Denna blomma vårdar jag nu med hela min själ. Jag vattnar den näst intill efter ett schema, och vrider och vänder på den i fönstret flera gånger i veckan och den har till och med fått en alldeles egen sprayflaska som den duschas med emellanåt. Och kan ni tänka er, vi firar nu hela sju veckor tillsammans. Så just nu känns det faktiskt som att jag nästan kan skymta lite grön färg på mina fingertoppar. Kanske till och med sadlar om till botanist, vem vet?

Hiss: Garderobsblomman, överlever det mesta.

Diss: Pinsamheten som uppstår när man vattnat plastblommor i några veckor.

Jag föddes väl inte direkt med gröna fingrar. Trots att jag är uppväxt i ett hem där blommor är ett intresse och där det alltid funnits fina och grönskande växter så gick tydligen inte den genen i arv. Jag älskar ju blommor, men någonstans så har vi tydligen lite kommunikationsproblem. Tror faktiskt att felet ligger hos mig om jag ska vara ärlig. Brukar faktiskt köpa färska snittblommor och ställa i en vas på köksbordet hemma, det är fint tycker jag. De brukar ju bara leva i några dagar så när de vissnar så är det helt okej för mig. Värre är det när jag köper de lite mer dyra växterna, typ en fin rosa pelargon, en orkidé eller kanske en vit doftlilja. När de vissnar eller helt enkelt bara ger upp hoppet om livet så känns det mer tråkigt och misslyckande. Min favorit bland dessa är faktiskt orkidé för det finns ju en hel del olika sorter och färger att variera mellan. Och variation blir det mycket av. Jag fattade inte vad jag gjorde för fel. Jag vattnade med jämna mellanrum, men det blev tydligen för ofta. Jag lät det gå ett tag mellan vattningarna, men det blev för sällan. Kan hända att jag glömde av dem helt emellanåt också. Men jag gav inte upp hoppet, gick till blomsteraffären och köpte orkidénäring och fjäskade med. Men de var alldeles för svårflörtade så det funkade inte heller. En dag när jag kom hem till min lägenhet efter att ha varit iväg på en hel helgs spelande så stod det två helt nya, fräscha och blommande orkidéer i mitt fönster. Förstod direkt att min mamma varit där och fixat det då hon förmodligen lessnat på synen av mina två vissna pinnar jag då haft ståendes ett tag. Jag fortsatte min jakt på den perfekta behandlingen av dem och denna gång gick det oerhört bra. Jag var så stolt över mig själv att äntligen klara av hanteringen av denna fina blomma.

För ett tag sedan så satt jag och min svägerska hemma i mamma och pappas kök och diskuterade just blommor. Hon hade exakt samma problem som jag och självklart var det de där orkidéerna som krånglade. Jag berättade om mina bekymmer jag haft och sa att jag förstod henne verkligen. Men att jag nu kommit på ett tips som fått dem att hålla hur länge som helst. Jag tar helt enkelt och vattnar dem en gång i veckan och byter plats på dem med jämna mellanrum så de får lite omväxling i vardagen, vem skulle inte tappa livsgnistan med att var fast på samma ställe dag ut och dag in. Mamma som precis gick förbi hörde vår diskussion och stannade tvärt till och tittade frågande på mig. Men Johanna sa hon, dina orkidéer är ju av plast. Va! Utbrister jag. Sen blir det en konstig tystnad som bryter ut i världens gapskratt av både mig, Ida och mamma. Inte konstigt att de hade klarat sig så länge. Och att jag inte lagt märke till att de var konstgjorda. Jag var helt hundra på att de var äkta. De som tillverkat dessa har verkligen lyckats kan jag meddela. Mina tjejkompisar vet om min relation till blommor och vet hur otroligt dålig jag är på att behålla dem fina. Så när jag hade en middag hemma precis innan jul så fick jag bland annat en jättefin växt som tydligen ska vara helt omöjlig att hålla vid liv, fick den nog som ett litet experiment kan jag tänka mig. Istället för att slänga in handduken och ge upp direkt så googlade jag länge på denna sort. Fick fram riktigt bra info om hantering och lite hjärt och lungräddningstips för den. Denna blomma vårdar jag nu med hela min själ. Jag vattnar den näst intill efter ett schema, och vrider och vänder på den i fönstret flera gånger i veckan och den har till och med fått en alldeles egen sprayflaska som den duschas med emellanåt. Och kan ni tänka er, vi firar nu hela sju veckor tillsammans. Så just nu känns det faktiskt som att jag nästan kan skymta lite grön färg på mina fingertoppar. Kanske till och med sadlar om till botanist, vem vet?

Hiss: Garderobsblomman, överlever det mesta.

Diss: Pinsamheten som uppstår när man vattnat plastblommor i några veckor.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.