23 feb 2016 04:00

23 feb 2016 04:00

När jag nästan fick mig en ridtur

KRÖNIKA

I förra veckan hade jag en riktig otursdag, en sådan där rackarns dag när det känns som om allt bara går fel och som en helst bara vill glömma...
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

I aktivitetsprogrammet för februarilovet uppmärksammade jag att flera ridklubbar hade ”prova på dagar”. Jag ville överaska familjens största hästdiggare och bestämde mig för att boka in henne på en av ridturerna. Under telefonsamtalet med en person på anläggningen förstod jag att aktiviteten inte alls var så uppstyrd som jag hade förväntat mig, tiderna var inte självklara utan anpassades efter de som anmälde sig. Till min förvåning erbjöd personen på ridanläggningen henne en egen, personlig ridtur i skogen.

Jag tyckte det kändes lite konstigt att släppa iväg den lilla ryttaren alldeles ensam, med en person hon inte hade träffat förut. Telefonören i andra änden märkte att jag blev osäker och erbjöd därför även mig att hänga på (och då inte bredvid hästen). Jag visste inte vad jag skulle svara, jag har ju inte ridit på de senaste femton åren och dessutom har jag ett knä som ställer till problem för mig under fysiskt ansträngande aktiviteter. Erbjudandet var ändå lockande och det var svårt att dra sig ur när jag nästan hade hunnit boka in den lilla hästvännen på turen.

När samtalet avslutades kände jag hur pulsen ökade och hur jag fick allt svårare att koncentrera mig, vad hade jag gjort? Hade jag reserverat en plats även till mig på hästryggen? Har de någon extra ledare som kan hålla lite i tränset på hästen som jag förväntades behärska? Berättade jag ens om min oerfarenhet? Medryttaren gjorde mig inte direkt lugnare, när jag berättade vad som var på gång möttes jag av ett gapskratt, hon litade helt enkelt inte heller på att de tidigare upptränade talangerna fortfarande satt i.

Med magont och lätt skakande händer lyckades jag få på mig diverse halvslitna plagg, undangömda under en kasslerliknande skyddsväst. Efter flera nervösa timmars inre kaos var det dags för avfärd, med skräckblandad förtjusning skulle vi ge oss av till stallet, eller?

Jag öppnade nyckelskåpet för att ta fram bilnyckel, men det var tomt. Jag fortsatte till väskan, efter en stunds trevande insåg jag att inte heller den innehöll mina nycklar. Jag kollade igenom korgen på hatthyllan, letade under skostället och lyfte undan den svarta, cylinderformade pallen. Jag hann inte längre med att vara nervös för ridningen, utan nycklarna skulle vi inte ens kunna ta oss dit. Lyckan blev inte heller total när vi väl hittade dem, inlåsta i bilen.

Det var bara att ta fram telefonen och trycka in numret till ridskolan igen, skämmigt. Personen som svarade var mycket förstående. Serviceinriktad som få uppmanade han mig att höra av mig igen för att boka in en ny tid, ett besked som var skönt att kunna berätta för den något besvikna kompanjonen. Själv blev jag bara ännu mer nervös, nu dröjer det ytterligare några dagar innan jag har klarat av ridturen, men vem vet...när nervositeten väl har lagt sig kanske det blir jättekul.

HISS: Alla som håller i olika barnaktiviteter på loven.

DISS: Nycklar som inte vet sin plats.

I aktivitetsprogrammet för februarilovet uppmärksammade jag att flera ridklubbar hade ”prova på dagar”. Jag ville överaska familjens största hästdiggare och bestämde mig för att boka in henne på en av ridturerna. Under telefonsamtalet med en person på anläggningen förstod jag att aktiviteten inte alls var så uppstyrd som jag hade förväntat mig, tiderna var inte självklara utan anpassades efter de som anmälde sig. Till min förvåning erbjöd personen på ridanläggningen henne en egen, personlig ridtur i skogen.

Jag tyckte det kändes lite konstigt att släppa iväg den lilla ryttaren alldeles ensam, med en person hon inte hade träffat förut. Telefonören i andra änden märkte att jag blev osäker och erbjöd därför även mig att hänga på (och då inte bredvid hästen). Jag visste inte vad jag skulle svara, jag har ju inte ridit på de senaste femton åren och dessutom har jag ett knä som ställer till problem för mig under fysiskt ansträngande aktiviteter. Erbjudandet var ändå lockande och det var svårt att dra sig ur när jag nästan hade hunnit boka in den lilla hästvännen på turen.

När samtalet avslutades kände jag hur pulsen ökade och hur jag fick allt svårare att koncentrera mig, vad hade jag gjort? Hade jag reserverat en plats även till mig på hästryggen? Har de någon extra ledare som kan hålla lite i tränset på hästen som jag förväntades behärska? Berättade jag ens om min oerfarenhet? Medryttaren gjorde mig inte direkt lugnare, när jag berättade vad som var på gång möttes jag av ett gapskratt, hon litade helt enkelt inte heller på att de tidigare upptränade talangerna fortfarande satt i.

Med magont och lätt skakande händer lyckades jag få på mig diverse halvslitna plagg, undangömda under en kasslerliknande skyddsväst. Efter flera nervösa timmars inre kaos var det dags för avfärd, med skräckblandad förtjusning skulle vi ge oss av till stallet, eller?

Jag öppnade nyckelskåpet för att ta fram bilnyckel, men det var tomt. Jag fortsatte till väskan, efter en stunds trevande insåg jag att inte heller den innehöll mina nycklar. Jag kollade igenom korgen på hatthyllan, letade under skostället och lyfte undan den svarta, cylinderformade pallen. Jag hann inte längre med att vara nervös för ridningen, utan nycklarna skulle vi inte ens kunna ta oss dit. Lyckan blev inte heller total när vi väl hittade dem, inlåsta i bilen.

Det var bara att ta fram telefonen och trycka in numret till ridskolan igen, skämmigt. Personen som svarade var mycket förstående. Serviceinriktad som få uppmanade han mig att höra av mig igen för att boka in en ny tid, ett besked som var skönt att kunna berätta för den något besvikna kompanjonen. Själv blev jag bara ännu mer nervös, nu dröjer det ytterligare några dagar innan jag har klarat av ridturen, men vem vet...när nervositeten väl har lagt sig kanske det blir jättekul.

HISS: Alla som håller i olika barnaktiviteter på loven.

DISS: Nycklar som inte vet sin plats.

  • LINDA VAN LITH

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.