24 feb 2016 04:00

24 feb 2016 06:42

Är jag vuxen nu?

JOHANNA BEIJBOM

Jag satt och diskuterade med ett barn för ett tag sen om hur man vet att man är barn eller vuxen.
Var går gränsen och vad definierar en vuxen människa?
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Hon hade väldigt bra svar får jag lov att säga. Man vet att man är vuxen när man får köra bil själv, måste köpa mat och mjölk och när man tycker att kaffe är lika gott som coca-cola.

Jag är alltså vuxen nu enligt henne.

Skönt att veta!

Det här med att dricka kaffe var väl en sak som jag själv tyckte var väldigt vuxet att göra när jag var yngre. När de stora barnen eller ungdomarna började köpa kaffe i cafeterian på skolan då visste man att de var lite coolare och mognare än alla vi som inte drack det, tyckte man då i alla fall.

Det var någon gång under gymnasiet som jag kände att nu är det väl ändå dags att försöka mig på en kopp. Beställde en på en restaurang i stan efter lunchen. Kände mig riktigt vuxen när jag köpte den och var nästan lite stolt när jag satt där med mitt nyinköpta kaffe.

Sen kom momentet att man skulle dricka det. Blåste lite lätt på den rykande koppen innan jag smuttade på den varma, mörka drycken.

Åh, fy satan vad det smakade.

Beskt, alldeles för varmt och allmänt konstigt. Och jag hade ju bara smuttat än så länge.

Såg att de andra drack en klunk då och då. Detta kommer aldrig gå tänkte jag, gjorde ett nytt försök.

Nej, fy, fortfarande samma smak.

Där och då försvann min förhoppning om att ha klivit in i vuxenvärlden. Blev inget mer av det kaffedrickandet den dagen.

Efter några veckor tänkte jag att jag skulle ge det en ny chans, sist drack jag det ju helt svart, det fanns ju tydligen fler val som med mjölk eller socker eller båda delar.

Denna gång tänkte jag experimentera lite hemma. Bryggde en kanna i mammas kaffekokare. Ställde upp fyra koppar på bordet.

När kaffet var klart hällde jag upp lika mycket i varje kopp. En fick vara helt svart, den andra fick det bli med mjölk i, den tredje fick en sockerbit i sig och den sista koppen fick både en skvätt mjölk och en sockerbit.

Så, nu hade jag massa olika val. Smakade på den första, nej.. samma känsla och smak som sist.

Den andra med mjölk var ändå helt okej, den tredje blev någon konstig kombination av beskt och sött som inte föll mig i smaken och den fjärde kändes bara helt fel.

Slutresultatet av detta blev alltså att den koppen med mjölk var den som var minst svår att dricka.

Det blev starten på mitt kaffedrickande.

Jag började successivt dricka mer och mer kaffe med mjölk och till slut var det riktigt gott.

Idag flera år senare sitter jag nu här framför datorn med en kopp kaffe bredvid, och kan ni tänka er den är helt utan mjölk nu.

Dock tycker jag inte att jag känner mig mer vuxen bara för att jag lärt mig dricka kaffe.

Och det är ju faktiskt inte det som avgör om man är barn eller inte även fast man kanske trodde det en gång för länge längesen.

 

Hiss: Kaffe i ett gott sällskap, då blir det som godast.

Diss: När man bränner sig på tungan.

Hon hade väldigt bra svar får jag lov att säga. Man vet att man är vuxen när man får köra bil själv, måste köpa mat och mjölk och när man tycker att kaffe är lika gott som coca-cola.

Jag är alltså vuxen nu enligt henne.

Skönt att veta!

Det här med att dricka kaffe var väl en sak som jag själv tyckte var väldigt vuxet att göra när jag var yngre. När de stora barnen eller ungdomarna började köpa kaffe i cafeterian på skolan då visste man att de var lite coolare och mognare än alla vi som inte drack det, tyckte man då i alla fall.

Det var någon gång under gymnasiet som jag kände att nu är det väl ändå dags att försöka mig på en kopp. Beställde en på en restaurang i stan efter lunchen. Kände mig riktigt vuxen när jag köpte den och var nästan lite stolt när jag satt där med mitt nyinköpta kaffe.

Sen kom momentet att man skulle dricka det. Blåste lite lätt på den rykande koppen innan jag smuttade på den varma, mörka drycken.

Åh, fy satan vad det smakade.

Beskt, alldeles för varmt och allmänt konstigt. Och jag hade ju bara smuttat än så länge.

Såg att de andra drack en klunk då och då. Detta kommer aldrig gå tänkte jag, gjorde ett nytt försök.

Nej, fy, fortfarande samma smak.

Där och då försvann min förhoppning om att ha klivit in i vuxenvärlden. Blev inget mer av det kaffedrickandet den dagen.

Efter några veckor tänkte jag att jag skulle ge det en ny chans, sist drack jag det ju helt svart, det fanns ju tydligen fler val som med mjölk eller socker eller båda delar.

Denna gång tänkte jag experimentera lite hemma. Bryggde en kanna i mammas kaffekokare. Ställde upp fyra koppar på bordet.

När kaffet var klart hällde jag upp lika mycket i varje kopp. En fick vara helt svart, den andra fick det bli med mjölk i, den tredje fick en sockerbit i sig och den sista koppen fick både en skvätt mjölk och en sockerbit.

Så, nu hade jag massa olika val. Smakade på den första, nej.. samma känsla och smak som sist.

Den andra med mjölk var ändå helt okej, den tredje blev någon konstig kombination av beskt och sött som inte föll mig i smaken och den fjärde kändes bara helt fel.

Slutresultatet av detta blev alltså att den koppen med mjölk var den som var minst svår att dricka.

Det blev starten på mitt kaffedrickande.

Jag började successivt dricka mer och mer kaffe med mjölk och till slut var det riktigt gott.

Idag flera år senare sitter jag nu här framför datorn med en kopp kaffe bredvid, och kan ni tänka er den är helt utan mjölk nu.

Dock tycker jag inte att jag känner mig mer vuxen bara för att jag lärt mig dricka kaffe.

Och det är ju faktiskt inte det som avgör om man är barn eller inte även fast man kanske trodde det en gång för länge längesen.

 

Hiss: Kaffe i ett gott sällskap, då blir det som godast.

Diss: När man bränner sig på tungan.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.