25 feb 2016 04:00

25 feb 2016 04:00

När det handlar om mer än bara en lek

KRÖNIKA

Att leka med elden är inget att föredra. Ändå är det precis vad premiärminister David Cameron gör när han ställer under folkomröstningsproposition huruvida Storbritannien ska stanna kvar eller lämna EU. De andra EU-ledarna har fått krafsa kastanjerna ur elden så gått de har kunnat. Bränt barn skyr elden och det är förhoppningsvis Camerons lärdom av detta höga politiska spel.
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Dessa tre ordspråk som jag medvetet vävde in i den här inledningen är alla både adekvata och applicerbara på det som nu utspelar sig i Storbritannien där inrikespolitik har blivit utrikespolitik.

I helgen var premiärminister David Cameron i Bryssel och förhandlade fram en uppgörelse om nya medlemsvillkor för Storbritannien. Den 23 juni ska sedan det brittiska folket gå till valurnorna och bestämma landets öde.

I måndags informerade Cameron parlamentet om uppgörelsen och var tydlig med att valutslaget ska accepteras. Ett nej innebär en två år lång process för ett EU-utträde något som Cameron inte vill. Nu gäller det att också övertyga befolkningen i en intensiv kampanj.

Folket på ön ute i Nordsjön har ett alldeles speciellt förhållande till Europa och den union som successivt har växt fram efter kol- och stålunionens bildande i början på 1950-talet och som landet blev en medlem av 1973.

Magaret Thatcher (1925–2013) var en hårdförd premiärminister under sina elva år (1979–1990) som regeringschef. En gång i tiden lär hon under ett EU-möte ha drämt sin handväska i bordet och krävt sina pengar tillbaka angående jordbruksstödet. Sedan dess har Storbritannien haft en medlemsrabatt av EU och flera olika undantag.

Just Europapolitiken var en av anledningarna till att Thatcher, trots tre valsegrar i följd, tvingades avgå som premiärminister och partiledare för det konservativa partiet. Det har varit som ett öppet sår i partiet som partiledare sedan dess har tvingats hantera.

Cameron vann förnyat förtroende i parlamentsvalet i maj förra året, ty han fick ett starkare mandat när hans konservativ erhöll majoritet i underhuset. Med den valframgången i ryggen gör han nu slag i saken och utlyser den folkomröstning som han, hårt trängd av en EU-skeptisk befolkning, ett eget splittrat parti och ett nationalistiskt parti (Ukip blev störst i EU-valet 2014), utlovade 2013.

Den aviserade folkomröstningen i Storbritannien där britterna ska välja väg, antingen stanna kvar eller lämna, ger också upphov till andra frågor av mer långtgående art. Vilka frågor borde EU ägna sig åt och vilka borde avgöras i varje enskilt medlemsland. Hur kan EU bli mera effektivt och legitimt bland Europas medborgare?

Det här kokar ner till den fundamentala frågan som EU har brottats med i årtionden. Är EU en federation i varande eller är det ett mellanstatligt samarbete mellan fristående stater?

DN-journalisten Annika Ström Melin har förtjänstfullt och ingående beskrivit denna ständiga kamp mellan unionister och federalister i sin bok ”Europas svaga hjärta”. Det är en läsvärd och intressant bok om det europeiska idéarvet.

Storbritanniens nya villkor öppnar upp för andra EU-länder att ta liknande initiativ. Nu är inte Storbritannien vilket dussinland som helst och det är förstås de andra EU-ledarna fullt medvetna om. De har fått bromsa Camerons förslag så långt som möjligt och motvilligt gå med på ändringarna på bekostnad av åsidosättande av allmänna EU-principer.

De nya undantagen leder ånyo tankarna till ett EU i olika hastigheter och där olika länder har olika ambitioner med samarbetet. Det blir som har sagts mer av ett smörgåsbord där det går att välja ut det bästa och bort det sämsta.

Folkomröstningar är ingen barnlek och ett Brexit vore inte bara förödande för Europa utan också för oss i Sverige som tappar en viktig bundsförvant då britterna har varit en viktig motvikt till allt för centraliserade projekt från Bryssels sida.

EU behöver Storbritannien och Storbritannien behöver EU.

Det är den enkla sanningen.

Dessa tre ordspråk som jag medvetet vävde in i den här inledningen är alla både adekvata och applicerbara på det som nu utspelar sig i Storbritannien där inrikespolitik har blivit utrikespolitik.

I helgen var premiärminister David Cameron i Bryssel och förhandlade fram en uppgörelse om nya medlemsvillkor för Storbritannien. Den 23 juni ska sedan det brittiska folket gå till valurnorna och bestämma landets öde.

I måndags informerade Cameron parlamentet om uppgörelsen och var tydlig med att valutslaget ska accepteras. Ett nej innebär en två år lång process för ett EU-utträde något som Cameron inte vill. Nu gäller det att också övertyga befolkningen i en intensiv kampanj.

Folket på ön ute i Nordsjön har ett alldeles speciellt förhållande till Europa och den union som successivt har växt fram efter kol- och stålunionens bildande i början på 1950-talet och som landet blev en medlem av 1973.

Magaret Thatcher (1925–2013) var en hårdförd premiärminister under sina elva år (1979–1990) som regeringschef. En gång i tiden lär hon under ett EU-möte ha drämt sin handväska i bordet och krävt sina pengar tillbaka angående jordbruksstödet. Sedan dess har Storbritannien haft en medlemsrabatt av EU och flera olika undantag.

Just Europapolitiken var en av anledningarna till att Thatcher, trots tre valsegrar i följd, tvingades avgå som premiärminister och partiledare för det konservativa partiet. Det har varit som ett öppet sår i partiet som partiledare sedan dess har tvingats hantera.

Cameron vann förnyat förtroende i parlamentsvalet i maj förra året, ty han fick ett starkare mandat när hans konservativ erhöll majoritet i underhuset. Med den valframgången i ryggen gör han nu slag i saken och utlyser den folkomröstning som han, hårt trängd av en EU-skeptisk befolkning, ett eget splittrat parti och ett nationalistiskt parti (Ukip blev störst i EU-valet 2014), utlovade 2013.

Den aviserade folkomröstningen i Storbritannien där britterna ska välja väg, antingen stanna kvar eller lämna, ger också upphov till andra frågor av mer långtgående art. Vilka frågor borde EU ägna sig åt och vilka borde avgöras i varje enskilt medlemsland. Hur kan EU bli mera effektivt och legitimt bland Europas medborgare?

Det här kokar ner till den fundamentala frågan som EU har brottats med i årtionden. Är EU en federation i varande eller är det ett mellanstatligt samarbete mellan fristående stater?

DN-journalisten Annika Ström Melin har förtjänstfullt och ingående beskrivit denna ständiga kamp mellan unionister och federalister i sin bok ”Europas svaga hjärta”. Det är en läsvärd och intressant bok om det europeiska idéarvet.

Storbritanniens nya villkor öppnar upp för andra EU-länder att ta liknande initiativ. Nu är inte Storbritannien vilket dussinland som helst och det är förstås de andra EU-ledarna fullt medvetna om. De har fått bromsa Camerons förslag så långt som möjligt och motvilligt gå med på ändringarna på bekostnad av åsidosättande av allmänna EU-principer.

De nya undantagen leder ånyo tankarna till ett EU i olika hastigheter och där olika länder har olika ambitioner med samarbetet. Det blir som har sagts mer av ett smörgåsbord där det går att välja ut det bästa och bort det sämsta.

Folkomröstningar är ingen barnlek och ett Brexit vore inte bara förödande för Europa utan också för oss i Sverige som tappar en viktig bundsförvant då britterna har varit en viktig motvikt till allt för centraliserade projekt från Bryssels sida.

EU behöver Storbritannien och Storbritannien behöver EU.

Det är den enkla sanningen.

  • LINUS HELLMAN

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.