26 feb 2016 04:00

26 feb 2016 04:00

Bokrean betyder allt mindre för mig

FLEMMING MOURITSEN

  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Nästan utan att jag har märkt det så har februari rullat fram så pass att en av de årliga högtiderna som förr betydde mycket för mig plötsligt är här. Dessutom utan att jag märkt att den var på gång.

Bokrean har tyvärr kommit att betyda allt mindre för mig, såväl under mina sista år inom bokhandeln som de senaste åtta åren då jag endast varit konsument av böcker. Så när jag nu slog mig ner för att författa veckans krönika så hade jag tänkt prata lite elakt om bokrean och dess betydelse.

Men så slog det mig... jag har inte deltagit aktivt i bokrean på bra länge nu, varken som bokhandlare eller som kund. Så vad vet jag om vad som hänt där de senaste åren? Faktiskt inte ett smack. Så jag bestämde mig för att låta bli att gnöla över sånt jag inte vet något om.

Det gäller att veta sin plats.


Det är faktiskt något som jag ofta påminner våra katter om. För ibland är de lite av en besvikelse. Som när fästmön och jag sitter och tittar på tv och båda katterna ligger i fåtöljen i rummet bredvid.

Då går jag ofta ut till dem och påminner dem om deras plats.

– Har ni glömt att ni har ett jobb? frågar jag dem, ni är sällskapsdjur. Sällskap...sdjur! Det betyder att ni skall hålla fästmön och mig sällskap och glädja oss genom att ligga i våra knän och spinna.

Då brukar de otacksamma kräken lyfta på sina huvuden, titta på mig med oförstående, trötta ögon och gäspa. Och om jag då tar med dem in till oss och placerar dem i var sitt knä så ligger de kvar i knappt sju sekunder innan de hoppar ner och återtar föregående plats.

De tycker att de vet sin plats och det skall jag tydligen inte lägga mig i. Fast ibland kan de möta oss halva vägen och lägga sig i var sin fåtölj i tv-rummet när fästmön och jag sitter i soffan. Som om det skulle glädja oss.


Häromdagen satt jag i en av de nämnda fåtöljerna och tittade på tv när Moses placerade sig på mattan framför tv-n och rullade runt och jamade. Han ville uppenbarligen någonting och det gjorde mig lite orolig. Han har nämligen fortfarande inte förstått att man kan kissa på kattlådan utan nöjer sig med att göra större saker där. Kissar gör han oftast ute men ibland på parketten strax bredvid kattlådan... eller under trappan... eller i duschen.

Det är ett otyg, så jag reste mig för att släppa ut honom om det nu var sådant på gång. Jag var på väg ut ur rummet när han gjorde en tvärvändning, smet in under fästmöns fotpall och sedan under soffbordet för att strax dyka upp bredvid min fåtölj där han hoppade upp och snabbt rullade ihop sig medan han stirrade på mig.

– Det här är min plats, sa hans blick.

Jag suckade och gick och satte mig i soffan istället. Det gäller att veta sin plats.

 

Hiss: När katterna drabbas av kelattacker och vältrar sig spinnande i ens knä är livet härligt.

Diss: Hostattack och hicka samtidigt. Det är ingen höjdare.

 

Nästan utan att jag har märkt det så har februari rullat fram så pass att en av de årliga högtiderna som förr betydde mycket för mig plötsligt är här. Dessutom utan att jag märkt att den var på gång.

Bokrean har tyvärr kommit att betyda allt mindre för mig, såväl under mina sista år inom bokhandeln som de senaste åtta åren då jag endast varit konsument av böcker. Så när jag nu slog mig ner för att författa veckans krönika så hade jag tänkt prata lite elakt om bokrean och dess betydelse.

Men så slog det mig... jag har inte deltagit aktivt i bokrean på bra länge nu, varken som bokhandlare eller som kund. Så vad vet jag om vad som hänt där de senaste åren? Faktiskt inte ett smack. Så jag bestämde mig för att låta bli att gnöla över sånt jag inte vet något om.

Det gäller att veta sin plats.


Det är faktiskt något som jag ofta påminner våra katter om. För ibland är de lite av en besvikelse. Som när fästmön och jag sitter och tittar på tv och båda katterna ligger i fåtöljen i rummet bredvid.

Då går jag ofta ut till dem och påminner dem om deras plats.

– Har ni glömt att ni har ett jobb? frågar jag dem, ni är sällskapsdjur. Sällskap...sdjur! Det betyder att ni skall hålla fästmön och mig sällskap och glädja oss genom att ligga i våra knän och spinna.

Då brukar de otacksamma kräken lyfta på sina huvuden, titta på mig med oförstående, trötta ögon och gäspa. Och om jag då tar med dem in till oss och placerar dem i var sitt knä så ligger de kvar i knappt sju sekunder innan de hoppar ner och återtar föregående plats.

De tycker att de vet sin plats och det skall jag tydligen inte lägga mig i. Fast ibland kan de möta oss halva vägen och lägga sig i var sin fåtölj i tv-rummet när fästmön och jag sitter i soffan. Som om det skulle glädja oss.


Häromdagen satt jag i en av de nämnda fåtöljerna och tittade på tv när Moses placerade sig på mattan framför tv-n och rullade runt och jamade. Han ville uppenbarligen någonting och det gjorde mig lite orolig. Han har nämligen fortfarande inte förstått att man kan kissa på kattlådan utan nöjer sig med att göra större saker där. Kissar gör han oftast ute men ibland på parketten strax bredvid kattlådan... eller under trappan... eller i duschen.

Det är ett otyg, så jag reste mig för att släppa ut honom om det nu var sådant på gång. Jag var på väg ut ur rummet när han gjorde en tvärvändning, smet in under fästmöns fotpall och sedan under soffbordet för att strax dyka upp bredvid min fåtölj där han hoppade upp och snabbt rullade ihop sig medan han stirrade på mig.

– Det här är min plats, sa hans blick.

Jag suckade och gick och satte mig i soffan istället. Det gäller att veta sin plats.

 

Hiss: När katterna drabbas av kelattacker och vältrar sig spinnande i ens knä är livet härligt.

Diss: Hostattack och hicka samtidigt. Det är ingen höjdare.

 

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.