02 mar 2016 04:00

02 mar 2016 04:00

Hon dansade för morfar som hon gillar allra mest

KRÖNIKA: JOHANNA BEIJBOM

För exakt åtta månader sen slog min morfar upp tidningen på onsdagsmorgonen och fick läsa en hel hyllningskrönika om sig själv på sin 80-årsdag som jag hade skrivit.

Min text klipptes ut och sattes upp på väggen i hans rum så att han varje dag kunde slänga en blick på den och känna sig stolt. En av mina flitigaste läsare var givetvis morfar och han missade inte en onsdag. Men idag kommer han inte att läsa denna text som kommer handla om just honom.

Min underbara, älskade morfar är nu en ängel. Det värker i både hjärta och själ när jag skriver de orden. Ögonen brinner av tårarna som det emellanåt inte verkar vara något stopp på. Någonstans har det suttit kvar i mig sen jag var liten att min morfar klarar allt, han kommer vara sist kvar på denna jord. Inget kan få honom att lämna oss.

Han var och är en av mina största förebilder och klokare människa får man leta länge efter. Om det var något man undrade över så ringde man alltid till morfar. Om han inte kom med ett svar direkt, bad han om att få återkomma och bara en stund senare så kunde man få ett långt utlägg på ett perfekt svar. Han var som ett livs levande uppslagsverk.


Vi var väldigt mycket med mormor och morfar när vi var små jag och min bror. Det var alltid utflykter planerade. Museum och historiska platser var han specialitet och vi barn älskade det. Det var ett äventyr varje gång.

På varje familjemiddag var det alltid så att vi alla tillslut satt som ljus och lyssnade till någon spännande världshistoriehändelse eller så vek vi oss av skratt till hans både galna och roliga berättelser. Morfar var en underhållare ut i fingerspetsarna.

Han var så oerhört stolt över hela sin familj och engagerade sig verkligen i vad alla sysslade och i våra intressen. Han var väldigt insatt i min musik och frågade alltid om alla mina spelningar och uppdrag. Jag filmade ofta mina framträdanden så att han i efterhand kunde lyssna på det jag gjort. Han kunde sitta länge och bara le.

När morfar fyllde 70 år så fick han en stjärna på himlen utav mig. För mig har han alltid varit en stjärna så att han skulle få alldeles egen som även blev uppkallad efter hans namn var en självklarhet. Han fick ett certifikat och en karta över stjärnhimlen där hans alldeles egna stjärna var utmärkt.


Att veta att jag aldrig någonsin mer kommer att kunna sitta mittemot morfar och lyssna på allt han har att berätta eller att jag aldrig mer kommer kunna få skratta tillsammans med honom igen gör så fruktansvärt ont. Att veta att jag aldrig mer kommer få hålla hans hand eller ge honom världens längsta kram gör ännu ondare. Men det jag vet är att han fick ett långt, händelserikt och hyfsat friskt liv. Och det var exakt så han ville ha det. Och det gör mig varm i hela själen.

Hans begravning var ljus och fin, fylld av vacker musik och till hans ära fanns det även två fanbärare på plats vid hans kista under hela ceremonin ifrån Skaraborgs regemente där han var Kapten under en lång tid. Jag trodde aldrig att jag skulle orka med att sjunga på begravningen men det gjorde jag och det blev givetvis en av hans favoritlåtar i en nedtonad version som jag alltid fick sjunga när vi sågs, En kväll i juni.


Innan han tog sina sista andetag sjöng jag den stilla i hans öra och jag visste där och då att han hörde mig. Tack älskade morfar för allt du var och tack för att vi fick vara en del av ditt liv. Älskar dig idag, imorgon och för alltid. Jag kommer aldrig sluta sjunga för dig och du kommer alltid att vara med mig i textraden Ja, det var en kväll i juni, då när sommaren är som bäst, hon dansade för morfar som hon gillar allra mest.


Hiss:
Min morfar

Diss: Att livet någon gång måste ta slut

Min text klipptes ut och sattes upp på väggen i hans rum så att han varje dag kunde slänga en blick på den och känna sig stolt. En av mina flitigaste läsare var givetvis morfar och han missade inte en onsdag. Men idag kommer han inte att läsa denna text som kommer handla om just honom.

Min underbara, älskade morfar är nu en ängel. Det värker i både hjärta och själ när jag skriver de orden. Ögonen brinner av tårarna som det emellanåt inte verkar vara något stopp på. Någonstans har det suttit kvar i mig sen jag var liten att min morfar klarar allt, han kommer vara sist kvar på denna jord. Inget kan få honom att lämna oss.

Han var och är en av mina största förebilder och klokare människa får man leta länge efter. Om det var något man undrade över så ringde man alltid till morfar. Om han inte kom med ett svar direkt, bad han om att få återkomma och bara en stund senare så kunde man få ett långt utlägg på ett perfekt svar. Han var som ett livs levande uppslagsverk.


Vi var väldigt mycket med mormor och morfar när vi var små jag och min bror. Det var alltid utflykter planerade. Museum och historiska platser var han specialitet och vi barn älskade det. Det var ett äventyr varje gång.

På varje familjemiddag var det alltid så att vi alla tillslut satt som ljus och lyssnade till någon spännande världshistoriehändelse eller så vek vi oss av skratt till hans både galna och roliga berättelser. Morfar var en underhållare ut i fingerspetsarna.

Han var så oerhört stolt över hela sin familj och engagerade sig verkligen i vad alla sysslade och i våra intressen. Han var väldigt insatt i min musik och frågade alltid om alla mina spelningar och uppdrag. Jag filmade ofta mina framträdanden så att han i efterhand kunde lyssna på det jag gjort. Han kunde sitta länge och bara le.

När morfar fyllde 70 år så fick han en stjärna på himlen utav mig. För mig har han alltid varit en stjärna så att han skulle få alldeles egen som även blev uppkallad efter hans namn var en självklarhet. Han fick ett certifikat och en karta över stjärnhimlen där hans alldeles egna stjärna var utmärkt.


Att veta att jag aldrig någonsin mer kommer att kunna sitta mittemot morfar och lyssna på allt han har att berätta eller att jag aldrig mer kommer kunna få skratta tillsammans med honom igen gör så fruktansvärt ont. Att veta att jag aldrig mer kommer få hålla hans hand eller ge honom världens längsta kram gör ännu ondare. Men det jag vet är att han fick ett långt, händelserikt och hyfsat friskt liv. Och det var exakt så han ville ha det. Och det gör mig varm i hela själen.

Hans begravning var ljus och fin, fylld av vacker musik och till hans ära fanns det även två fanbärare på plats vid hans kista under hela ceremonin ifrån Skaraborgs regemente där han var Kapten under en lång tid. Jag trodde aldrig att jag skulle orka med att sjunga på begravningen men det gjorde jag och det blev givetvis en av hans favoritlåtar i en nedtonad version som jag alltid fick sjunga när vi sågs, En kväll i juni.


Innan han tog sina sista andetag sjöng jag den stilla i hans öra och jag visste där och då att han hörde mig. Tack älskade morfar för allt du var och tack för att vi fick vara en del av ditt liv. Älskar dig idag, imorgon och för alltid. Jag kommer aldrig sluta sjunga för dig och du kommer alltid att vara med mig i textraden Ja, det var en kväll i juni, då när sommaren är som bäst, hon dansade för morfar som hon gillar allra mest.


Hiss:
Min morfar

Diss: Att livet någon gång måste ta slut

  • JOHANNA BEIJBOM

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.