05 mar 2016 04:00

05 mar 2016 04:00

Tolkningen ligger i betraktarens öga

KARIN LÅNGSTRÖM

Det har varit supertisdag i USA och det innebar primärval i flera delstater för att ta fram kandidater till presidentposten.

Donald Trump, företagsledaren och republikanen med den lustiga frisyren som jag länge trodde var en myt och ett skämt på sociala medier, nådde framgångar och jag insåg att jag behövde ta reda på lite mer om honom. Jag såg dokumentären som gick på tv, läste förstås vad som skrevs i de stora dagstidningarna och följde upp med några artiklar och kampanjvideor på nätet. Jag kan inte låta bli att tänka på en svensk företagsledare som liksom Trump gjort sig känd för snabba klipp och sedan som politikeraspirant, men jag drar inte analysen vidare.

Det är svårt att veta vilken inrikespolitik det blir om Donald Trump vinner presidentvalet. Förutom när det gäller en punkt: invandringspolitiken. Trots att flera av Trumps mest kända skyskrapor på Manhattan är byggda av polska svartjobbare, vill han begränsa invandringen. Iallafall när det gäller muslimer och mexikaner. Trumps förklaringar är enkla, och hans anhängare menar att han säger det den tysta majoriteten tycker: muslimer kommer till USA för att mörda, och mexikaner kommer till USA för att ta med droger och annan kriminalitet.

Därför ska en mur byggas mellan USA och Mexico, och det är enligt Trump Mexico som ska betala muren. En häpnar. Och Trumps valmöten liknar de mest karismatiska väckelsemöten där församlingen ropar amen efter varje tokighet.

Murar byggs och murar rivs. Det okontrollerade ska begränsas. De oönskade ska hindras på Västbanken, i Tijuana på gränsen mellan USA och Mexico. Minns Berlinmuren. Rakbladstaggtråd vid Europeiska unionens yttre gränser. Medelhavet och Egeiska havet är flytande murar, flytande kyrkogårdar. Gränsen är våldets plats, där det skjuts mot kvinnor och barn. Och det är inte de flyende muslimska kvinnorna och barnen som skjuter i Europa, utan makedonsk polis.

Ett snabbt kast till några andra murar: de vid Hertig Johans torg i Skövde som tillsammans med några statyer kallas Livets brunn. Den arkitektfirma som vunnit kommunens tävling vill ta bort hela installationen, för att de ligger fel till och för att de uttrycker ett förhållande mellan män och kvinnor som är daterat.

Någon ser en man som piskar en värnlös, hukande kvinna. Andra ser en beskyddare som riktar vapnet mot en osynlig men tänkt angripare. En del ser nakenheten, andra noterar mannens soldatliknande hjälm och kängor. Tolkningen ligger i betraktarens öga, men oavsett politiska preferenser går det inte att blunda för våldet som ständigt angriper livet. Våld i nära relationer är tyvärr inte något som förpassats till historiens skräpkammare. Och jag är glad för referenserna till Försvarsmakten.

Jag är inte helt övertygad pacifist. Jag tror på ett starkt försvar för att det just ska försvara den som behöver bli försvarad. Jag röstade emot ett EU-medlemskap när det begav sig just för att det skulle innebära begränsningar mot den yttre världen men har senare reviderat min åsikt därför att jag började tro på EU som ett fredsprojekt. Det tror jag inte längre, och det sista hoppet föll med den makedonska tårgasen. Tusentals flyktingar är strandsatta i Grekland. De fryser och är hungriga.

De andra ska inte släppas in i Europa, och arkitekter från Stockholm ska inte tro att de ska komma till Skövde och riva ner kulturminnen. Tillspetsat, jag vet, men gör alla grymma världshändelser att vi mer och mer blir oss själva närmast? Vi vill bevara det vanliga, det vana, det trygga. Det är inte så konstigt. Men jag tycker iallafall att gränsen ska öppnas mot Danmark, och Livets brunn ska så klart vara kvar.

En psalmvers får avsluta dagens krönika... Och ändå är det murar oss emellan, och genom gallren ser vi på varann. Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag. Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem. (Psalm 289 av Anders Frostenson).

Hiss: Melodifestivalens mellanakt förra helgen. Jag vill också leva och dö på jorden!

Diss: Ljusinstallationerna i träden vid Vadsboleden och i Kyrkparken. Var inte det julpynt och varför är de isåfall fortfarande kvar?

Det har varit supertisdag i USA och det innebar primärval i flera delstater för att ta fram kandidater till presidentposten.

Donald Trump, företagsledaren och republikanen med den lustiga frisyren som jag länge trodde var en myt och ett skämt på sociala medier, nådde framgångar och jag insåg att jag behövde ta reda på lite mer om honom. Jag såg dokumentären som gick på tv, läste förstås vad som skrevs i de stora dagstidningarna och följde upp med några artiklar och kampanjvideor på nätet. Jag kan inte låta bli att tänka på en svensk företagsledare som liksom Trump gjort sig känd för snabba klipp och sedan som politikeraspirant, men jag drar inte analysen vidare.

Det är svårt att veta vilken inrikespolitik det blir om Donald Trump vinner presidentvalet. Förutom när det gäller en punkt: invandringspolitiken. Trots att flera av Trumps mest kända skyskrapor på Manhattan är byggda av polska svartjobbare, vill han begränsa invandringen. Iallafall när det gäller muslimer och mexikaner. Trumps förklaringar är enkla, och hans anhängare menar att han säger det den tysta majoriteten tycker: muslimer kommer till USA för att mörda, och mexikaner kommer till USA för att ta med droger och annan kriminalitet.

Därför ska en mur byggas mellan USA och Mexico, och det är enligt Trump Mexico som ska betala muren. En häpnar. Och Trumps valmöten liknar de mest karismatiska väckelsemöten där församlingen ropar amen efter varje tokighet.

Murar byggs och murar rivs. Det okontrollerade ska begränsas. De oönskade ska hindras på Västbanken, i Tijuana på gränsen mellan USA och Mexico. Minns Berlinmuren. Rakbladstaggtråd vid Europeiska unionens yttre gränser. Medelhavet och Egeiska havet är flytande murar, flytande kyrkogårdar. Gränsen är våldets plats, där det skjuts mot kvinnor och barn. Och det är inte de flyende muslimska kvinnorna och barnen som skjuter i Europa, utan makedonsk polis.

Ett snabbt kast till några andra murar: de vid Hertig Johans torg i Skövde som tillsammans med några statyer kallas Livets brunn. Den arkitektfirma som vunnit kommunens tävling vill ta bort hela installationen, för att de ligger fel till och för att de uttrycker ett förhållande mellan män och kvinnor som är daterat.

Någon ser en man som piskar en värnlös, hukande kvinna. Andra ser en beskyddare som riktar vapnet mot en osynlig men tänkt angripare. En del ser nakenheten, andra noterar mannens soldatliknande hjälm och kängor. Tolkningen ligger i betraktarens öga, men oavsett politiska preferenser går det inte att blunda för våldet som ständigt angriper livet. Våld i nära relationer är tyvärr inte något som förpassats till historiens skräpkammare. Och jag är glad för referenserna till Försvarsmakten.

Jag är inte helt övertygad pacifist. Jag tror på ett starkt försvar för att det just ska försvara den som behöver bli försvarad. Jag röstade emot ett EU-medlemskap när det begav sig just för att det skulle innebära begränsningar mot den yttre världen men har senare reviderat min åsikt därför att jag började tro på EU som ett fredsprojekt. Det tror jag inte längre, och det sista hoppet föll med den makedonska tårgasen. Tusentals flyktingar är strandsatta i Grekland. De fryser och är hungriga.

De andra ska inte släppas in i Europa, och arkitekter från Stockholm ska inte tro att de ska komma till Skövde och riva ner kulturminnen. Tillspetsat, jag vet, men gör alla grymma världshändelser att vi mer och mer blir oss själva närmast? Vi vill bevara det vanliga, det vana, det trygga. Det är inte så konstigt. Men jag tycker iallafall att gränsen ska öppnas mot Danmark, och Livets brunn ska så klart vara kvar.

En psalmvers får avsluta dagens krönika... Och ändå är det murar oss emellan, och genom gallren ser vi på varann. Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag. Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem. (Psalm 289 av Anders Frostenson).

Hiss: Melodifestivalens mellanakt förra helgen. Jag vill också leva och dö på jorden!

Diss: Ljusinstallationerna i träden vid Vadsboleden och i Kyrkparken. Var inte det julpynt och varför är de isåfall fortfarande kvar?

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.