08 mar 2016 04:00

08 mar 2016 04:00

Skapar vi oss en falsk trygghet?

ANNA LEIJON

  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Idag högtidlighålls Internationella kvinnodagen för att uppmärksamma ojämställdhet och kvinnors situation, i stort och smått, över hela världen. En dag som instiftades 1910 och tycks behövas lika mycket än idag, nästan 110 år senare.

Två av förra årets med uppmärksammade mord har med största sannolikhet bidragit till att jag den senaste tiden tycker jag mig se en stigande rädsla bland unga kvinnor för att röra sig ensamma både på gator och torg och i skog och mark. Först vårt eget lokala trauma då 17-åriga Lisa Holm blev bragd om livet på sommaridyllens Kinnekulle och sedan den 21-åriga Ida Johansson som mördades under en avslappnade runda i joggingspåret. Dessa två händelser, tillsammans med ett allt hårdare samhällsklimat, är jag säker på har bidragit till att en av mina närmaste kompisar häromdagen la upp en bild från joggingspåret på Facebook.

”Första löprundan på 1 år och 2 månader avklarad”, löd statusuppdateringen och åtföljdes av en bild på ett par fötter i sneakers, ett par hörlurar och en burk självförsvarsspray. Vänta, va!?! Vad var det där? tänkte jag när jag precis skrollat förbi bilden med samma ointresse som för det flesta poster i mitt flöde. Av någon anledning kände jag ett obehag mot att hon sprang runt i skogen med en sådan burk. Jag gjorde mig redo för att skriva det till henne i en kommentar, men argumenten uteblev. När kompisarna började skriva uppmuntrande saker som ”Görbra att du har med dig sprayet”, ”Jättebra att du har den, samtidigt väldigt tragiskt att man känner att man vill ha det” och ”Jag har funderat på att införskaffa en själv” förblev jag tyst. Jag lyckades inte formulera någon bra anledning till varför hon inte skulle ha den med sig och vad faran med det egentligen skulle vara. Men tankarna gick till det sociala experimentet som spelades in i en vapenaffär i New York.

Kunder som är intresserade av att inhandla sitt första vapen får sig en oväntad tankeställare. Pistolerna, revolvrarna och gevären är nämligen begagnade och har tidigare använts till allt från olycksskjutningar av familjemedlemmar och självmord av misstag till överlagda mord och skolskjutningar. Filmens budskap är att varje vapen har en historia.

Att våld föder våld och att vapnet kan vålla mer skada mot innehavaren själv snarare än mot förövaren det ska försvara mot. Något som min vän, av mig även kallad ”Virrpannan”, mycket väl skulle kunna utsätta sig själv för. Men, tanken på att föreställa mig henne rödsprayad i ansiktet med svidande ögon trevandes med utsträckta armar mitt ute i skogen, är helt klart mer roande än föreställning av henne med den röda färg ett vapen skulle orsaka. Så jag kanske helt enkelt ska låta henne behålla sin spray?

 

Hiss: Starka kvinnor

Diss: Donald Trumps hår

Idag högtidlighålls Internationella kvinnodagen för att uppmärksamma ojämställdhet och kvinnors situation, i stort och smått, över hela världen. En dag som instiftades 1910 och tycks behövas lika mycket än idag, nästan 110 år senare.

Två av förra årets med uppmärksammade mord har med största sannolikhet bidragit till att jag den senaste tiden tycker jag mig se en stigande rädsla bland unga kvinnor för att röra sig ensamma både på gator och torg och i skog och mark. Först vårt eget lokala trauma då 17-åriga Lisa Holm blev bragd om livet på sommaridyllens Kinnekulle och sedan den 21-åriga Ida Johansson som mördades under en avslappnade runda i joggingspåret. Dessa två händelser, tillsammans med ett allt hårdare samhällsklimat, är jag säker på har bidragit till att en av mina närmaste kompisar häromdagen la upp en bild från joggingspåret på Facebook.

”Första löprundan på 1 år och 2 månader avklarad”, löd statusuppdateringen och åtföljdes av en bild på ett par fötter i sneakers, ett par hörlurar och en burk självförsvarsspray. Vänta, va!?! Vad var det där? tänkte jag när jag precis skrollat förbi bilden med samma ointresse som för det flesta poster i mitt flöde. Av någon anledning kände jag ett obehag mot att hon sprang runt i skogen med en sådan burk. Jag gjorde mig redo för att skriva det till henne i en kommentar, men argumenten uteblev. När kompisarna började skriva uppmuntrande saker som ”Görbra att du har med dig sprayet”, ”Jättebra att du har den, samtidigt väldigt tragiskt att man känner att man vill ha det” och ”Jag har funderat på att införskaffa en själv” förblev jag tyst. Jag lyckades inte formulera någon bra anledning till varför hon inte skulle ha den med sig och vad faran med det egentligen skulle vara. Men tankarna gick till det sociala experimentet som spelades in i en vapenaffär i New York.

Kunder som är intresserade av att inhandla sitt första vapen får sig en oväntad tankeställare. Pistolerna, revolvrarna och gevären är nämligen begagnade och har tidigare använts till allt från olycksskjutningar av familjemedlemmar och självmord av misstag till överlagda mord och skolskjutningar. Filmens budskap är att varje vapen har en historia.

Att våld föder våld och att vapnet kan vålla mer skada mot innehavaren själv snarare än mot förövaren det ska försvara mot. Något som min vän, av mig även kallad ”Virrpannan”, mycket väl skulle kunna utsätta sig själv för. Men, tanken på att föreställa mig henne rödsprayad i ansiktet med svidande ögon trevandes med utsträckta armar mitt ute i skogen, är helt klart mer roande än föreställning av henne med den röda färg ett vapen skulle orsaka. Så jag kanske helt enkelt ska låta henne behålla sin spray?

 

Hiss: Starka kvinnor

Diss: Donald Trumps hår

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.