14 mar 2016 04:00

14 mar 2016 08:07

Det var helt omöjligt att sitta still

KRÖNIKA: PETRA LUNDGREN

  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Jag har alltid drömt om att åka till Berlin. Jag har länge velat se det tyska technobandet Scooter. Så varför inte kombinera detta? När Skägget tog med mig på Metallica i höstas så sa jag att nästa gång ska vi se Scooter och så sa han: Okej!

Så då googlade jag lite och hittade att de skulle spela i Berlin den tredje mars. Jag bokade resa, boende och biljetter. I augusti. Sedan var det bara att vänta. Och vänta. Och vänta. Det var jättelångt till mars. Då.

Men plötsligt var det mars, det blir ju det varje år. Jag sov 20 minuter natten innan vi skulle med flyget. Inte optimalt, men John Blund hade gått ut i vild strejk. Kom fram med svår sömnbrist till Berlin klockan åtta, vilade ett par timmar på hotellet på eftermiddagen och sedan var det dags att försöka ta sig till Velodrom där Scooter skulle spela.

Vi hade noll koll på Berlin, det är minst sagt en stor stad, och lappen med vägbeskrivning vi fått på hotellet glömde vi så klart på rummet. Så vi frågade oss fram och fick två olika svar. Men fram kom vi. Folk i alla åldrar vallfärdade till konserten. Det var gamla vithåriga gubbar som släpade sig fram. Det var yngre som inte ens var födda när Scooter startade på 90-talet. Just den mixen av folk var väldigt rolig! Det kändes som om Scooter är något som förenar, att det är lite av ett nationalband.

Efter att ha köat en evighet bland cigarettrök (som jag avskyr) och folk som skrålade hockeyrefränger á la Scooter för full hals var vi äntligen inne i arenan. En jättebra dj värmde upp publiken och sedan kom de äntligen: Scooter. Med en smäll som gjorde mig både rädd och bländad.

Jag går inte så ofta på konserter. Mest för att jag tycker låtarna är bättre på skiva. Här glömde jag helt bort att tänka så, mycket för att det lät som på skivorna.

Jag lovar, det är den bästa konsert jag varit på någon gång. Det var ett sånt jäkla drag och helt omöjligt att sitta still. Även tanterna framför oss på läktaren hoppade och vevade med armarna. Jag ville aldrig att det skulle ta slut. Jag hade hört alla låtar utom två. Låten jag helst ville höra, David doesn´t eat, spelades tyvärr inte. Men det gjorde faktiskt inte så mycket efteråt när vi gick ut från Velodrom. Helt lyriska fortsatte vi sjunga Scooter-låtar när vi gick till spårvagnen.

– De är ännu bättre nu när man hört dem live, sa Skägget några dagar senare och jag höll med.

Jag lyssnar på dem när jag skriver det här (så klart) och jag tänker se Scooter igen. Och åka till Berlin igen. Toppenstad.

Hiss

Att allt blir så mycket lättare när ljuset återkommer.

Diss

Att det kom mer snö, lite småtråkigt.

Jag har alltid drömt om att åka till Berlin. Jag har länge velat se det tyska technobandet Scooter. Så varför inte kombinera detta? När Skägget tog med mig på Metallica i höstas så sa jag att nästa gång ska vi se Scooter och så sa han: Okej!

Så då googlade jag lite och hittade att de skulle spela i Berlin den tredje mars. Jag bokade resa, boende och biljetter. I augusti. Sedan var det bara att vänta. Och vänta. Och vänta. Det var jättelångt till mars. Då.

Men plötsligt var det mars, det blir ju det varje år. Jag sov 20 minuter natten innan vi skulle med flyget. Inte optimalt, men John Blund hade gått ut i vild strejk. Kom fram med svår sömnbrist till Berlin klockan åtta, vilade ett par timmar på hotellet på eftermiddagen och sedan var det dags att försöka ta sig till Velodrom där Scooter skulle spela.

Vi hade noll koll på Berlin, det är minst sagt en stor stad, och lappen med vägbeskrivning vi fått på hotellet glömde vi så klart på rummet. Så vi frågade oss fram och fick två olika svar. Men fram kom vi. Folk i alla åldrar vallfärdade till konserten. Det var gamla vithåriga gubbar som släpade sig fram. Det var yngre som inte ens var födda när Scooter startade på 90-talet. Just den mixen av folk var väldigt rolig! Det kändes som om Scooter är något som förenar, att det är lite av ett nationalband.

Efter att ha köat en evighet bland cigarettrök (som jag avskyr) och folk som skrålade hockeyrefränger á la Scooter för full hals var vi äntligen inne i arenan. En jättebra dj värmde upp publiken och sedan kom de äntligen: Scooter. Med en smäll som gjorde mig både rädd och bländad.

Jag går inte så ofta på konserter. Mest för att jag tycker låtarna är bättre på skiva. Här glömde jag helt bort att tänka så, mycket för att det lät som på skivorna.

Jag lovar, det är den bästa konsert jag varit på någon gång. Det var ett sånt jäkla drag och helt omöjligt att sitta still. Även tanterna framför oss på läktaren hoppade och vevade med armarna. Jag ville aldrig att det skulle ta slut. Jag hade hört alla låtar utom två. Låten jag helst ville höra, David doesn´t eat, spelades tyvärr inte. Men det gjorde faktiskt inte så mycket efteråt när vi gick ut från Velodrom. Helt lyriska fortsatte vi sjunga Scooter-låtar när vi gick till spårvagnen.

– De är ännu bättre nu när man hört dem live, sa Skägget några dagar senare och jag höll med.

Jag lyssnar på dem när jag skriver det här (så klart) och jag tänker se Scooter igen. Och åka till Berlin igen. Toppenstad.

Hiss

Att allt blir så mycket lättare när ljuset återkommer.

Diss

Att det kom mer snö, lite småtråkigt.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.