21 mar 2016 04:00

21 mar 2016 04:00

Berättelsen om pallen som ville bli köpt

PETRA LUNDGREN

Jag och Skägget ramlade in på en loppis i Alingsåskrokarna.

Regnade det ombads man ta av sig skorna och ta på sig lånetofflor i stället. Nu regnade det inte. Men det var ju slask. Så jag tog av mig skorna, men valde bort tofflorna. För vem vet vem som gått i dem? Sådan är jag.

– Det kan vara lite kallt på trägolvet, sa en dam som tittade ut från ett kontor och välkomnade oss så väldigt.

Och jo, det var det. Lite vått blev det också eftersom jag bar med mig mina kängor så att de inte skulle bli sålda av misstag. På bottenvåningen var det, av priserna att döma, ingen loppis. Det var mer antikt. En plansch på blötdjur för några hundralappar, en speciell trälåda för 850 och så en gammal radio för 340. Den blev jag lite sugen på. Mest för att mormor och morfar hade en sådan på vinden.

– Fungerar den? undrade jag.

– Det vet jag inte, men du får komma tillbaka med den om den inte fungerar, sa hon.

– Hm, sa jag och tänkte att det var ju en bit att åka i så fall.

– Jag kan kolla om du vill, sa hon.

– Ja, gör det, sa jag och så gick jag upp till loppisen i stället.

Där, precis runt hörnet ovanför trappan, stod en liten blå turkos träpall. Jag slog mig ner på den en kort stund. Reste mig och gick vidare för att kolla på andra saker. På golvet i rummet intill stod just en sådan grammofon, en Ferguson, som vi hade när jag växte upp och som min pappa i ett obevakat ögonblick slängde några år senare och det tyckte jag var väldigt dumt.

– Åh, sa jag till Skägget. En sådan här hade vi. Så här startade man den!

Ja, nu var ju kontakten inte i. Men i alla fall. Allt i rummet kostade 60 kronor om det inte var prismärkt. Skägget slog till på ett ställ för singlar. Och jag var precis på väg ner för trappan för att kolla hur det gick med radion när den turkosa pallen viskade:

– Köp mig!

Så jag slog mig ner på pallen igen. Har du någonsin suttit på en träpall som känns mjuk? I så fall förstår du känslan. Den var jätteskön att sitta på. Helt omöjlig att låta bli att köpa. Trots sitt överpris. 200 kronor. Den var nog inte värd mer än 50.

På bottenvåningen mocklade damen med radion.

– Här finns ingen täckning, men ström får den, sa hon.

– Jag har ändrat mig, sa jag, jag vill ha en pall i stället.

– Du får ändra dig hur mycket du vill, sa hon och så fick hon 200 kronor och pallen var min.

Dagen efter tog jag tåget hem. Innan det kom till perrongen satte jag nöjd med mitt köp pallen över huvudet, tog en bild och la ut den på instagram med orden: Sittplats garanterad på tåget!

 

Hiss

Våren! Våren! Våren! Härligt!

Diss

Har inget direkt att dissa, men krig och orättvisor kan ju alltid få en känga!

Regnade det ombads man ta av sig skorna och ta på sig lånetofflor i stället. Nu regnade det inte. Men det var ju slask. Så jag tog av mig skorna, men valde bort tofflorna. För vem vet vem som gått i dem? Sådan är jag.

– Det kan vara lite kallt på trägolvet, sa en dam som tittade ut från ett kontor och välkomnade oss så väldigt.

Och jo, det var det. Lite vått blev det också eftersom jag bar med mig mina kängor så att de inte skulle bli sålda av misstag. På bottenvåningen var det, av priserna att döma, ingen loppis. Det var mer antikt. En plansch på blötdjur för några hundralappar, en speciell trälåda för 850 och så en gammal radio för 340. Den blev jag lite sugen på. Mest för att mormor och morfar hade en sådan på vinden.

– Fungerar den? undrade jag.

– Det vet jag inte, men du får komma tillbaka med den om den inte fungerar, sa hon.

– Hm, sa jag och tänkte att det var ju en bit att åka i så fall.

– Jag kan kolla om du vill, sa hon.

– Ja, gör det, sa jag och så gick jag upp till loppisen i stället.

Där, precis runt hörnet ovanför trappan, stod en liten blå turkos träpall. Jag slog mig ner på den en kort stund. Reste mig och gick vidare för att kolla på andra saker. På golvet i rummet intill stod just en sådan grammofon, en Ferguson, som vi hade när jag växte upp och som min pappa i ett obevakat ögonblick slängde några år senare och det tyckte jag var väldigt dumt.

– Åh, sa jag till Skägget. En sådan här hade vi. Så här startade man den!

Ja, nu var ju kontakten inte i. Men i alla fall. Allt i rummet kostade 60 kronor om det inte var prismärkt. Skägget slog till på ett ställ för singlar. Och jag var precis på väg ner för trappan för att kolla hur det gick med radion när den turkosa pallen viskade:

– Köp mig!

Så jag slog mig ner på pallen igen. Har du någonsin suttit på en träpall som känns mjuk? I så fall förstår du känslan. Den var jätteskön att sitta på. Helt omöjlig att låta bli att köpa. Trots sitt överpris. 200 kronor. Den var nog inte värd mer än 50.

På bottenvåningen mocklade damen med radion.

– Här finns ingen täckning, men ström får den, sa hon.

– Jag har ändrat mig, sa jag, jag vill ha en pall i stället.

– Du får ändra dig hur mycket du vill, sa hon och så fick hon 200 kronor och pallen var min.

Dagen efter tog jag tåget hem. Innan det kom till perrongen satte jag nöjd med mitt köp pallen över huvudet, tog en bild och la ut den på instagram med orden: Sittplats garanterad på tåget!

 

Hiss

Våren! Våren! Våren! Härligt!

Diss

Har inget direkt att dissa, men krig och orättvisor kan ju alltid få en känga!

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.