22 mar 2016 04:00

22 mar 2016 04:00

Får man leva utan en telefon?

KRÖNIKA

Prrrrling. Det kommer ett sms från en webbutik som meddelar att de just nu har 10 procent på utvalda varor. Skönt att det var ett reklam-sms för då slipper jag svara.

Det där är nämligen min akilleshäl, korrespondens som kommer oombedd och som kräver att jag hör av mig tillbaka i precis samma stund.

Missförstå mig inte, jag älskar att jag har människor i min närhet som bryr sig och jag tycker mycket om att prata med dem. Men att ständigt vara nåbar är väldigt påtvingande och det kan ta flera veckor för mig att orka svara på ett meddelande.

I min telefon har jag en app som heter Instagram. Där har jag laddat upp nästan tusen olika naturbilder och har som följd av detta fått över 30 000 följare. Summan är absurd men välförtjänt, jag la nämligen ner så mycket tid att jag till slut började känna mig utbränd. Av en app!

Nu har det gått snart två år sen dess jag och jag får fortfarande en klump i magen så fort jag tänker att jag borde uppdatera.

Så många filmer jag sett när jag samtidigt suttit med telefonen i handen. Så många konversationer jag hummat åt för att jag istället scrollat ett flöde. Så många, många timmar jag lagt på att konsumera sociala medier och annat skräp i den lilla luren.

Och så en dag gick den sönder. Eller ja, det är vad jag säger men egentligen gled den ur min bakficka rakt ner i toalettstolen och återhämtade sig aldrig efter den simturen.

Sedan dess lever jag utan telefon och oj, vad tråkiga varje toalettbesök blir. Vad tomt det känns när jag tittar på film, tar promenader och sitter i möten – jag måste ju vara närvarande! Men vad befriande det känns att inte ständigt vara nåbar, att ha noll sms att svara på och att få så mycket tid över.

Men frågan består, FÅR man leva utan en telefon i dagens samhälle? Är det ens möjligt att boka klipptid, hotell, resor, köpa varor och existera utan att ha ett mobilnummer? Jag håller tummarna.

Sandra Hjort

Det där är nämligen min akilleshäl, korrespondens som kommer oombedd och som kräver att jag hör av mig tillbaka i precis samma stund.

Missförstå mig inte, jag älskar att jag har människor i min närhet som bryr sig och jag tycker mycket om att prata med dem. Men att ständigt vara nåbar är väldigt påtvingande och det kan ta flera veckor för mig att orka svara på ett meddelande.

I min telefon har jag en app som heter Instagram. Där har jag laddat upp nästan tusen olika naturbilder och har som följd av detta fått över 30 000 följare. Summan är absurd men välförtjänt, jag la nämligen ner så mycket tid att jag till slut började känna mig utbränd. Av en app!

Nu har det gått snart två år sen dess jag och jag får fortfarande en klump i magen så fort jag tänker att jag borde uppdatera.

Så många filmer jag sett när jag samtidigt suttit med telefonen i handen. Så många konversationer jag hummat åt för att jag istället scrollat ett flöde. Så många, många timmar jag lagt på att konsumera sociala medier och annat skräp i den lilla luren.

Och så en dag gick den sönder. Eller ja, det är vad jag säger men egentligen gled den ur min bakficka rakt ner i toalettstolen och återhämtade sig aldrig efter den simturen.

Sedan dess lever jag utan telefon och oj, vad tråkiga varje toalettbesök blir. Vad tomt det känns när jag tittar på film, tar promenader och sitter i möten – jag måste ju vara närvarande! Men vad befriande det känns att inte ständigt vara nåbar, att ha noll sms att svara på och att få så mycket tid över.

Men frågan består, FÅR man leva utan en telefon i dagens samhälle? Är det ens möjligt att boka klipptid, hotell, resor, köpa varor och existera utan att ha ett mobilnummer? Jag håller tummarna.

Sandra Hjort

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.