24 mar 2016 04:00

24 mar 2016 04:00

När det handlar om tydlighet

KRÖNIKA

Primärvalen inför det amerikanska presidentvalet pågår för fullt. Det är fascinerande hur mycket personangrepp och förenklade budskap som har förekommit i debatterna. De har emellanåt varit helt befriade ifrån varje form av tydlighet och substans. Istället har det mest liknat pajkastning på bästa sändningstid när de republikanska kandidaterna har drabbat samman. Det är så långt ifrån en svensk valrörelse som man kan komma.

Jag vet att det inte går att jämföra Sverige med USA även om det ofta görs. De flesta jämförelser tenderar att falla platta i mötet med verkligheten. De amerikanska primärvalen sker i en helt annan kontext än ett svenskt riksdagsval.

Partiernas presidentkandidater nomineras slutligen på konventen i sommar. På den republikanska sidan står det nu mellan tre kandidater. Fastighetsmagnaten Donald Trump leder men Ted Cruz, senator ifrån Texas, och John Kasich, guvernör ifrån Ohio, finns fortfarande med i kampen.

Trump har hittills vunnit flest delegater men han har långt kvar till att nå den magiska gränsen på 1 237 delegater som krävs för att ta hem nomineringen. Frågan är om Trump lyckas nå dit och det har uppkallat spekulationer kring att vad som helst kan hända på det republikanska konventet. Om ingen kandidat når den erforderliga majoriteten i den första omröstningen är delegaterna inte längre bundna att rösta på sin kandidat i nästa omgång.

På den demokratiska sidan står det mellan Hillary Clinton, hustru till den tidigare presidenten Bill Clinton, och senatorn Bernie Sanders från Vermont. Clinton leder men Sanders har inte gett upp och han har nått stora framgångar då framförallt yngre människor har tilltalats av hans budskap. I processen i det demokratiska partiet förekommer så kallade superdelegater, ett antal personer ur partiets elit som får rösta hur de vill på konventet, utöver de vanliga delegaterna. Det kan mycket väl bli så att dessa fäller avgörandet.

Det har lett till spekulationer och frågor kring den demokratiska processen i världens mäktigaste land. I ett land där dessutom mindre än hälften av befolkningen går till valurnorna när det väl är dags för presidentvalet i november i år.

I primärvalen har personangreppen på den republikanska sidan stått som spön i backen medan de konkreta beskeden har lyst med sin frånvaro. Det är ett fattigmansbevis i ett primärval i en stormakt som USA. Skillnaderna mot en svensk valrörelse är monumentala.

Till demokratins viktigaste värden hör möjligheten att välja och avsätta en regering. Det är helt fundamentalt i en parlamentarisk demokrati med ett flerpartisystem som Sverige utgör.

Det går att ha många synpunkter på den tidigare statministern Fredrik Reinfeldt och den politik han förde men han hade enligt min mening ett mycket adekvat synsätt på hur en politiker som söker väljarnas förtroende i val bör agera.

Han redogör själv i sin självbiografi ”Halvvägs” från 2015 om de nya kraven som ställs på dagens beslutsfattare. Det är ett synsätt som har blivit än mer relevant i dessa dagar med ett splittrat partiväsende.

Han resonerade kring politiken utifrån en förhandlingsdemokrati där man söker ett öppet mandat och en kontraktssyn där man söker ett mandat tillsammans med andra partier.

”Jag tror att kontraktssynen är överlägsen som metod för att bygga långsiktigt ansvarstagande. Vill väljarna ha många partier är detta det bästa sättet att få demokratin handlingskraftig”.

Det ligger väldigt mycket i det här resonemanget. Att köpa grisen i säcken har aldrig varit någon bra modell, ty än mindre att som väljare tvingas invänta nattliga och ovissa förhandlingar bakom stängda dörrar efter ett val.

Är man tydlig med vad man vill är det mycket lättare för människor att sedan förhålla sig till politiken. Förståelsen kan då rent av öka inför de som uppbär regeringsmakten och det ska inte underskattas. Det borde även gälla i en amerikansk kontext.

Linus Hellman

Jag vet att det inte går att jämföra Sverige med USA även om det ofta görs. De flesta jämförelser tenderar att falla platta i mötet med verkligheten. De amerikanska primärvalen sker i en helt annan kontext än ett svenskt riksdagsval.

Partiernas presidentkandidater nomineras slutligen på konventen i sommar. På den republikanska sidan står det nu mellan tre kandidater. Fastighetsmagnaten Donald Trump leder men Ted Cruz, senator ifrån Texas, och John Kasich, guvernör ifrån Ohio, finns fortfarande med i kampen.

Trump har hittills vunnit flest delegater men han har långt kvar till att nå den magiska gränsen på 1 237 delegater som krävs för att ta hem nomineringen. Frågan är om Trump lyckas nå dit och det har uppkallat spekulationer kring att vad som helst kan hända på det republikanska konventet. Om ingen kandidat når den erforderliga majoriteten i den första omröstningen är delegaterna inte längre bundna att rösta på sin kandidat i nästa omgång.

På den demokratiska sidan står det mellan Hillary Clinton, hustru till den tidigare presidenten Bill Clinton, och senatorn Bernie Sanders från Vermont. Clinton leder men Sanders har inte gett upp och han har nått stora framgångar då framförallt yngre människor har tilltalats av hans budskap. I processen i det demokratiska partiet förekommer så kallade superdelegater, ett antal personer ur partiets elit som får rösta hur de vill på konventet, utöver de vanliga delegaterna. Det kan mycket väl bli så att dessa fäller avgörandet.

Det har lett till spekulationer och frågor kring den demokratiska processen i världens mäktigaste land. I ett land där dessutom mindre än hälften av befolkningen går till valurnorna när det väl är dags för presidentvalet i november i år.

I primärvalen har personangreppen på den republikanska sidan stått som spön i backen medan de konkreta beskeden har lyst med sin frånvaro. Det är ett fattigmansbevis i ett primärval i en stormakt som USA. Skillnaderna mot en svensk valrörelse är monumentala.

Till demokratins viktigaste värden hör möjligheten att välja och avsätta en regering. Det är helt fundamentalt i en parlamentarisk demokrati med ett flerpartisystem som Sverige utgör.

Det går att ha många synpunkter på den tidigare statministern Fredrik Reinfeldt och den politik han förde men han hade enligt min mening ett mycket adekvat synsätt på hur en politiker som söker väljarnas förtroende i val bör agera.

Han redogör själv i sin självbiografi ”Halvvägs” från 2015 om de nya kraven som ställs på dagens beslutsfattare. Det är ett synsätt som har blivit än mer relevant i dessa dagar med ett splittrat partiväsende.

Han resonerade kring politiken utifrån en förhandlingsdemokrati där man söker ett öppet mandat och en kontraktssyn där man söker ett mandat tillsammans med andra partier.

”Jag tror att kontraktssynen är överlägsen som metod för att bygga långsiktigt ansvarstagande. Vill väljarna ha många partier är detta det bästa sättet att få demokratin handlingskraftig”.

Det ligger väldigt mycket i det här resonemanget. Att köpa grisen i säcken har aldrig varit någon bra modell, ty än mindre att som väljare tvingas invänta nattliga och ovissa förhandlingar bakom stängda dörrar efter ett val.

Är man tydlig med vad man vill är det mycket lättare för människor att sedan förhålla sig till politiken. Förståelsen kan då rent av öka inför de som uppbär regeringsmakten och det ska inte underskattas. Det borde även gälla i en amerikansk kontext.

Linus Hellman

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.