31 mar 2016 04:00

31 mar 2016 04:00

Balansakt på slak lina i maktens korridorer

LINUS HELLMAN

Miljöpartiet har ibland liknats vid en vattenmelon. De är precis som frukten gröna utanpå men röda inuti. Det är en jämförelse som MP har värjt sig ifrån men som har blivit alltmer adekvat i takt med att den rödgröna regeringens politik har formats utifrån Socialdemokraternas utgångspunkter. Det leder till en fråga av mer existentiell karaktär. Vad gör partiet för skillnad i regeringsställning?
  Skriv ut artikeln      Rätta fel

Det fanns bara en vinnare på valvakorna 2014 och det var Sverigedemokraterna som mer än fördubblade sitt väljarstöd. Alla andra partier stod still, ökade minimalt eller backade. Det ledde till ett regeringsskifte eftersom partierna i Alliansen minskade mest. Istället kunde Stefan Löfven (S) bilda regering och det blev en historisk svag ministär som för första gången också inkluderade företrädare ifrån Miljöpartiet.

Det är svårt att se att MP har varit någon tillgång för Socialdemokraterna i regeringen. Löfven tvingades omgående till pinsamma manövrar för att försvara hopplösa ståndpunkter som att stänga Bromma flygplats eller stoppa Förbifart Stockholm. Detta trots att han själv, sitt parti och en överväldigande majoritet i riksdagen inte var av den åsikten. Det var istället MP som tvingade honom till dessa föga smickrande piruetter.

Det fick den tidigare statsministern och S-ledaren Göran Persson att börja tala om att MP sysslade med pubertal trofépolitik som inte är möjlig för en svag minoritetsregering. Den samlar knappt 38 procent av väljarna bakom sig och med Vänsterpartiets stöd adderat når regeringsunderlaget inte ens upp i 44 procent.

MP hade aldrig tidigare suttit i en regering före 2014 och det har märkts. Deras agerande har långtifrån varit statsmannamässigt och i mångt och mycket har de snarare smutsat ner regeringsmakten med motsägelsefulla ståndpunkter som är renons på varje spår av insikt i vad regeringsutövandet går ut på. Det har alltför ofta blivit en sanslös rödgrön röra.

Nyligen kom boken ”Vi blev som dom andra” av journalisten Maggie Strömberg. Det är en bok om MP och vad partiet har tvingats offra för att nå maktens korridorer.

Vän av ordning ställer sig givetvis frågan vad partiet tillför i regeringen? Det som har uppvisats hittills har mer varit till belastning än en tillgång för regeringen. Det har varit en balansakt på slak lina i maktens korridorer för MP, framför allt i flyktingpolitiken.

Det ena språkröret Åsa Romson fäller tårar över den förda politiken och det andra språkröret Gustav Fridolin beskriver den förda politiken som skit och kallar de fattade besluten som fruktansvärda. Att kritisera politiken men ändå administrera den är motsägelsefullt och inger inte respekt.

Det hela är en svårbegriplig paradox men framförallt är det föga statsmannamässigt. Regeringsmakten tycks stå över allt annat och det blir makten till vilket pris som helst.

Jag tillhör inte de som tycker att pragmatism och kompromisser är fel. Tvärtom kan de vara nödvändiga för att föra utvecklingen framåt. Men jag minns en valrörelse inte alltför långt tillbaka när tonläget var högt uppskruvat och där ett parti gav kategoriska besked kring alla möjliga frågor.

Den tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt kunde inte ha sagt det bättre än i ett replikskifte med dåvarande oppositionsledaren Stefan Löfven (S) i en partiledardebatt i Svts Agenda före valet.

”Sitter man i en regering tillsammans med andra så skriver man under propositionerna allihopa ... De man sitter i regering med skriver under samma propositioner. Det är alldeles klart att du och Gustav Fridolin tycker väldigt olika. Då tänker du: Låt oss inte låtsas om det, utan få det att framstå som att man kan ha andra majoriteter men det går inte. Det är det som är det kollektiva beslutsfattandet”.

Det här har blivit väldigt tydligt efter ett och ett halvt år med den rödgröna regeringen.

Det får mig att tänka på Peter Dalles humoristiska figur i Lorry.

Vad är det han utbrister?

Tänkte inte på det.

Det fanns bara en vinnare på valvakorna 2014 och det var Sverigedemokraterna som mer än fördubblade sitt väljarstöd. Alla andra partier stod still, ökade minimalt eller backade. Det ledde till ett regeringsskifte eftersom partierna i Alliansen minskade mest. Istället kunde Stefan Löfven (S) bilda regering och det blev en historisk svag ministär som för första gången också inkluderade företrädare ifrån Miljöpartiet.

Det är svårt att se att MP har varit någon tillgång för Socialdemokraterna i regeringen. Löfven tvingades omgående till pinsamma manövrar för att försvara hopplösa ståndpunkter som att stänga Bromma flygplats eller stoppa Förbifart Stockholm. Detta trots att han själv, sitt parti och en överväldigande majoritet i riksdagen inte var av den åsikten. Det var istället MP som tvingade honom till dessa föga smickrande piruetter.

Det fick den tidigare statsministern och S-ledaren Göran Persson att börja tala om att MP sysslade med pubertal trofépolitik som inte är möjlig för en svag minoritetsregering. Den samlar knappt 38 procent av väljarna bakom sig och med Vänsterpartiets stöd adderat når regeringsunderlaget inte ens upp i 44 procent.

MP hade aldrig tidigare suttit i en regering före 2014 och det har märkts. Deras agerande har långtifrån varit statsmannamässigt och i mångt och mycket har de snarare smutsat ner regeringsmakten med motsägelsefulla ståndpunkter som är renons på varje spår av insikt i vad regeringsutövandet går ut på. Det har alltför ofta blivit en sanslös rödgrön röra.

Nyligen kom boken ”Vi blev som dom andra” av journalisten Maggie Strömberg. Det är en bok om MP och vad partiet har tvingats offra för att nå maktens korridorer.

Vän av ordning ställer sig givetvis frågan vad partiet tillför i regeringen? Det som har uppvisats hittills har mer varit till belastning än en tillgång för regeringen. Det har varit en balansakt på slak lina i maktens korridorer för MP, framför allt i flyktingpolitiken.

Det ena språkröret Åsa Romson fäller tårar över den förda politiken och det andra språkröret Gustav Fridolin beskriver den förda politiken som skit och kallar de fattade besluten som fruktansvärda. Att kritisera politiken men ändå administrera den är motsägelsefullt och inger inte respekt.

Det hela är en svårbegriplig paradox men framförallt är det föga statsmannamässigt. Regeringsmakten tycks stå över allt annat och det blir makten till vilket pris som helst.

Jag tillhör inte de som tycker att pragmatism och kompromisser är fel. Tvärtom kan de vara nödvändiga för att föra utvecklingen framåt. Men jag minns en valrörelse inte alltför långt tillbaka när tonläget var högt uppskruvat och där ett parti gav kategoriska besked kring alla möjliga frågor.

Den tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt kunde inte ha sagt det bättre än i ett replikskifte med dåvarande oppositionsledaren Stefan Löfven (S) i en partiledardebatt i Svts Agenda före valet.

”Sitter man i en regering tillsammans med andra så skriver man under propositionerna allihopa ... De man sitter i regering med skriver under samma propositioner. Det är alldeles klart att du och Gustav Fridolin tycker väldigt olika. Då tänker du: Låt oss inte låtsas om det, utan få det att framstå som att man kan ha andra majoriteter men det går inte. Det är det som är det kollektiva beslutsfattandet”.

Det här har blivit väldigt tydligt efter ett och ett halvt år med den rödgröna regeringen.

Det får mig att tänka på Peter Dalles humoristiska figur i Lorry.

Vad är det han utbrister?

Tänkte inte på det.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.